Celine går igen

Céline

Av PETER LANDELIUS

Femtioårsminnet av Louis-Ferdinand Célines död har som väntat väckt uppståndelse i Frankrike.

Man hade tänkt uppmärksamma jubileet på det sätt som är brukligt för landets stora författare men avstod i sista stund. Céline gjorde sig ju skyldig till tre grova antisemitiska pamfletter i slutet av trettiotalet när historiens värsta judeförföljelser redan hade inletts i Tyskland. Motsvarande debatt återkommer då och då i Norge. Att hylla Céline är minst lika stötande som att hylla Knut Hamsun.

Det hindrar inte att de också har skrivit lysande böcker. ”Voyage au bout de la nuit”, som lär vara föremål för en välkommen svensk nyöversättning, hör till de stora pikareskromanerna i en tradition som sträcker sig från Lazarillo de Tormes till Henry Miller.

Beskrivningen av första världskriget och den koloniala framfarten i Kongo är enastående i sin gränslösa avsky och sina fräna sarkasmer. Céline talar av erfarenhet, och hans Kongo blir i mina ögon ännu mer levande än andras som med framgång har försökt sig på uppgiften.

I ”Mörkrets hjärta” gör Joseph Conrad Kongo till en allegori för människans förtappelse, bokstavligen ett helvete på jorden. Francisco Ayala har i ”Historia de macacos” skrivit träffsäkert om livet i det spanska ekvatorialafrika men begränsar sig till den bornerade miljö som han mötte där. Mario Vargas Llosa har gjort en fresk om rovdriften på gummi i sin roman om irländaren Roger Casement; under de år som det tog honom att skriva den har han själv följt Stanley, Casement och Conrad på vägen uppför Kongofloden. Men i ”El sueño del celta” är det ändå huvudpersonens sällsamma öde som står i fokus, och Kongo får bilda en triptyk tillsammans med Amazonas och Irland.

Det är bra att vi påminns om en bok som ”Resa till nattens ände”. Det ger också ett bra tillfälle att påminna om författarens avskyvärda judehat (som det dock inte finns minsta spår av i den romanen). Författare är inte alltid lika imponerande som sina verk, och man behöver inte ens vara en god människa för att kunna skapa stor konst.

______________

– Se en video från den tysk-franska TV-kanalen ARTE:

2 kommentarer

  1. fabucjonas says:

    Resa till nattens ände är fantastiskt bra, och visst går det att hylla Celiné anno 1932 trots hans senare idiotier. Det och andra verk ska inte behöva färgas av författarens felval och det sätt han senare kom att framhärda i sin i övrigt träffande misantropi.

Trackbacks

  1. Céline - DIXIKON

Kommentera: