Catherine Decours – Juliette Récamier. L’art de la séduction

Jacques-Louis David - Madame Récamier

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av LENA KÅRELAND

Den franske målaren Jacques-Louis David är en av många konstnärer som har porträtterat henne. På Louvren kan man beskåda hans porträtt från 1800 av den kvinna som ansågs vara Frankrikes vackraste, om man ska tro samtida vittnesbörd. Och nog är hon klassiskt skön och ljuv på Davids målning, där hon sitter behagfullt tillbakalutad i en chaise longe, klädd i vitt. Den avbildade är Juliette Récamier, som redan i unga år blev känd och omtalad i hela världen för sin skönhet och sina sällskapstalanger.

Davids porträtt, ett mästerverk i stramhet och elegant linjeföring, vittnar också om det nya ståndssamhällets aristokratiska framtoning i det Frankrike som växte fram efter revolutionens härjningar. David var när han gjorde porträttet av Juliette Récamier Frankrikes mest framstående målare. Något senare skulle han måla Napoleon i olika sammanhang, bl.a. när denne kröntes till kejsare.

Madame Récamier föddes i en borgerlig familj i Lyon 1777. Fadern fick 1786 en tjänst inom finansvärlden i Paris, dit han flyttade med sin hustru. Juliette, familjens enda barn, som vistades vid en flickpension förenade sig med sina föräldrar först 1788. Femton år gammal gifte hon sig med den tjugosex år äldre bankiren Jacques-Rose Récamier. Det har spekulerats mycket i om hennes make också var hennes far. Åtskilligt tyder på det, och om så vore fallet skulle man däri ha en förklaring till att äktenskapet var vitt. Men det fanns ett stort förtroende och en ömsesidig respekt makarna emellan.

Bankiren var stolt över sin vackra hustru. Och det hade han all anledning att vara. Hon var en prydnad för hans hus, inte bara skön att skåda, bildad och älskvärd. Hon var även omtänksam och god och kunde ge prov på både mod och hängivenhet. Framför allt behärskade hon till fulländning konsten att locka och charma männen. Inte för inte är undertiteln på Catherine Decours nyutkomna biografi om Juliette Récamier ”L’art de séduction” (konsten att förföra). Men Madame Récamiers berömmelse hade inte varit tillnärmelsevis lika stor om hon låtit sig förföras av alla uppvaktande kavaljerer som flockades omkring henne. Hon förstod att hålla på sig, och det skrevs flera dikter som hyllade hennes dygd.

Bland Juliette Récamiers mer kända beundrare märks Lucien Bonaparte, Napoleons yngste bror, och författaren Benjamin Constant. Inte heller Napoleon själv, den blivande kejsaren, var oberörd av hennes utstrålning. Han träffade Juliette första gången 1799. Den ende beundrare som Juliette Récamier inte kunde stå emot var Chateaubriand. De båda kom att utgöra ett legendomspunnet par.

Madame Récamier utvecklade till en början sina sällskapstalanger och sitt värdinneskap i sin salong på rue du Mont-Blanc, där Parisocietetens toppar trängdes. År 1798 hade bankiren Récamier införskaffat detta ytterst eleganta hus, hôtel de Necker. Det var så utsökt och kostbart inrett att alla högreståndspersoner som besökte Paris inte ville lämna den franska huvudstaden förrän de fått avlägga visit hos Madame Récamier. Också Jean-Baptiste Bernadotte, Sveriges blivande kung, hörde till gästerna i hennes salong. Men 1805 gjorde hennes make konkurs, och salongen hade redan två år tidigare fått stängas. De prövningar som Madame Récamier utsattes för i samband med dessa händelser bar hon med stoiskt lugn. Hennes make dog 1830, men han och Juliette hade sedan länge inte haft något gemensamt liv och bott på skilda håll.

Fram till sin död 1849 kom Juliette Récamier att spela en viktig roll i det parisiska sällskapslivet både socialt och kulturellt. Hennes nära vänskap med Napoleons ärkefiende Madame de Staël ledde dock till att hon tvingades lämna huvudstaden under några år. Madame de Staël var en betydelsefull mentor för den yngre Juliette och stod för hennes intellektuella skolning. Efter några års kringflackande tillvaro kunde Juliette återvända till Paris och öppna en ny salong, där diskussionsämnena var inriktade på politik och litteratur. Hon gjorde flera resor till Italien och gästade Madame de Staël i hennes slott i Schweiz. Hon grundade också en skola för unga flickor i församlingen Saint-Sulpice i Paris. År 1819 drog hon sig tillbaka till l’Abbaye-aux-Bois på rue de Sèvres. Där fanns även Chateaubriand vid hennes sida och där umgicks dåtidens berömdheter i den politiska och litterära världen.

Det har skrivits åtskilligt om Juliette Récamier, och hon har själv lämnat efter sig en del brev samt skrivit ned sina minnen, vilka utkom 1859 under titelns Souvenirs. Men Madame Récamier var en kvinna som alltid lyckades behålla ett skimmer av mystik omkring sig, och det finns alltjämt många olösta gåtor kring hennes liv. Catherine Decours, som tidigare gett ut flera historiska arbeten, försöker i sin mycket läsvärda biografi klargöra mystiken eller åtminstone kasta nytt ljus över de många obesvarade frågorna rörande Madame Récamier. Hennes arbete bygger på omfattande arkivstudier.

Decours skriver kunnigt, informativt och med lätt hand. Man orienterar sig utan svårighet i det mer än femhundrasidiga arbetet tack vare en utmärkt kronologisk förteckning över viktigare data och händelser. Dessutom har man god hjälp av ett personregister och en diger litteraturförteckning. Framställningen ger även god överblick över det dynamiska politiska skeendet under 1800-talets första decennier i Frankrike, då Napoleon modellerade om Europa. Det bör också sägas att Decours studie långt ifrån är någon hagiografisk skildring. Hon visar insiktsfullt och nyanserat komplexiteten hos en kvinna vars liv inte alltid var enkelt, en kvinna som själv led och fick andra att lida. Och man frågar sig vad den begåvade Juliette Récamier skulle ha blivit om hon levt i en tid då hon haft andra uppgifter än att behaga och föra en elegant konversation.

Kommentera: