Det var när hon såg Marcel Ophüls Le Chagrin et la Pitié, filmen från sent 1960-tal om det omfattande franska samarbetet under den tyska ockupationen, som Carmen Callil förstod sambandet. Sekvensen med mannen som hjärtligt hälsar på Reinhard Heydrich fick henne att minnas Anne Darquiers ord: ”There are some things and some people you can never forgive.”
Anne var den terapeut som på 1960-talet fick den unga Carmen att tro på livet igen. De hade kontakt med varandra fram till den dag 1970 då Anne hittades död i sin lägenhet, omgiven av spritflaskor och tabletter. Mannen som i filmen servilt sträcker fram handen mot den tyske krigsförbrytaren var hennes far, Louis Darquier de Pellepoix.
Boken har funnits några år. Men i och med att nobelpriset till Modiano åter aktualiserar vad prismotiveringen kallar ”ockupationsårens livsvärld” finns det anledning av påminna även om den.
Callil, den välkända förlagschefen och skaparen av Virago Press – ”a bossy lady” som en kvinna nog behövde vara i den branschen – behöver ingen närmare presentation. Här visar hon sig som en lika driven och engagerad berättare som en oförtröttlig grävare i historiens alla arkiv, vinklar och vrår. Det märks att projektet är djupt personligt, stilens energi smittar av sig.
Callil ger Annes liv kontur genom att framför allt fokusera på hennes far. Louis Darquier, född 1897, var den sydfranska läkarfamiljens misslyckade son, en lätting vars främsta karaktärsdrag tycks varit förmågan att utnyttja och svika alla andra. Han gifte sig med Myrtle Jones från Australien, en ständigt bedragen kvinna som försvann in i alkoholens dimma för att aldrig komma ut igen. Parets dotter Anne som lämnades bort och i stort sett också glömdes bort, där hon växte upp på engelska vischan och lyckades skaffa sig utbildning och ställning.
I Paris fann så Louis sitt rätta sammanhang i 30-talets djupt antisemitiska kretsar, där den ärkekatolske Charles Maurras presiderade som chefsideolog. Men han var för lat och hållningslös för att en längre tid kunna behålla en ledande roll i intrigerna mot demokratin. Mer intresserad av att festa, förföra och spendera andras pengar ville han därtill göra sig intressant genom att bära monokel och uppfinna en adlig härkomst, därav tillnamnet de Pellepoix. Myrtles familj på andra sidan klotet fortsatte sedan envist att tro att dottern, ”baronessan”, i London och Paris rörde sig i de finaste av kretsar.
Förvisso kände sig Louis hemma i tredje republikens tilltagande politiska kaos. Men om en sådan man kunde tilldelas en sorts storhetstid kom den under ockupationen och marskalk Pétains nationella diktatur. Om Darquier kunde man använda den bitske journalisten Galtier de Boissières odödliga fras om general Weygands omvändelse: veni, vidi, Vichy.
I skydd av tysk överhet kunde Louis nu omsätta sin våldsamma antisemitism i handling. Hans roll i hetsjakten och deportationerna klargörs in i minsta detalj i Callils bok. Tyskarna, Pétain, Laval och Bosquet – alla föraktade de honom, men kunde använda honom. Och Louis i sin tur drog fördel av de tillfällen av upphöjelse han fick. Han var ett med en tid då alla misstrodde alla, intrigerade mot varandra men ändå ville nå ett gemensamt mål: den judiska förintelsen. Därmed blir denna ynkrygg i falsk glans en äkta representant för 1940-talets franska politiska och moraliska katastrof. Det hela är en förfärlig läsning.
Ändå talade nog Darquier sanning när han hävdade att han inte var nazist. Han var en klassisk fransk hysterisk antisemit, som hatade republiken och arvet efter 1789 och som nu gavs möjlighet att delta i insamlandet av mångtusentals judiska familjer och barn, de minsta bara några månader gamla. Berättaren Callils förakt för sin huvudperson är ändå kontrollerat, vilket leder till mången minnesvärd formulering. Torrt konstaterar hon att den obotlige rouén kanske var den ende man som gick upp i vikt under kriget. Samtidigt är hennes rundmålning av samarbetets miljöer skrämmande i sina detaljer.
Vi möter Darquiers likar i Modianos romaner, som Lauriston-ligans ledare Bonny och Lafont. Men till skillnad från Pierre Bonnys son, som efter kriget skrev en bok om sin avrättade far i vilken han försöker förstå, har vi Annes ord på hennes egen omutliga inställning. En gång i Madrid träffade hon sin far, låtsasbaronen som hon idealiserat som ung, och fällde omedelbart sin dom. Hon glömde aldrig. Det är denna svikna flicka som växte till en framgångsrik och omtyckt terapeut men som förblev en svårt sargad människa. Vi kommer att minnas henne genom Carmen Callils äreminne, bokens verkliga huvudperson.
Vid sin död, genom förmodad alkoholförgiftning, efterlämnade Anne Darquier inget testamente. Det innebar att hennes få tillgångar gick till den ende kvarlevande – gissa vem. Under alla år hade han endast sporadiskt betalat för henne. Under Francos era satt han där i skydd i Spanien, gammal, förgrämd och fortfarande nackstyvt övertygad om att i Auschwitz hade man bara utrotat löss.
Klicka här för att läsa Per Arne Tjäder om Modianos L’Herbe des nuits och här för att läsa Johannes Heuman om Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier
Lyssna här på två artiklar från Dixikon om böcker om skuld och förlåtelse i efterkrigstidens Europa (Steven Uhlys Königreich der Dämmerung och Ilva Fabianis Le lunghe notti di Anna Alrutz):
La collaboration sous vichy – Documentaire (1/2)