Av LENA KÅRELAND
Jag brukar då och då besöka staden Carmaux, ett tiotal mil nordost om Toulouse i sydvästra Frankrike. Det är en gammal gruvstad, där man började bryta kol redan på 1700-talet. Numera är gruvbrytningen nedlagd, och Carmaux är idag med sina drygt 10 000 invånare en stillsam stad, där befolkningen domineras av pensionärer. Ungdomar har svårt att finna arbete och tvingas flytta. Carmaux förknippas också med filosofen och socialisten Jean Jaurés, född och uppvuxen i regionen. Han står staty på ett av stadens torg och blickar varje fredag ut över den alltjämt livaktiga marknadskommersen. Jaurès, en av de främsta ledarna för den franska socialismen och grundare av det socialistiska partiet 1901, kämpade aktivt för gruvarbetarna i Carmaux under de många strejkerna i slutet av 1800-talet.
I La Dépèche, den tidning han själv grundat och som fortfarande ges ut, skrev han glödande artiklar riktade mot arbetsgivarna. Men han var inte bara en ledande gestalt för den franska arbetarklassen, han var också den internationella arbetarrörelsens främsta röst. En man som Jaurès hade förstås även hade sina fiender, pacifist, kritiker av kolonialismen och försvarare av Dreyfus som han var. Strax före första världskrigets utbrott 1914 sköts han till döds på ett kafé i Paris.
Det är i år 150 år sedan Jean Jaurès föddes, och minnet av traktens store son uppmärksammas nu i Carmaux. Det märker jag, när jag besöker stadens tre bokhandlare. Där ligger på diskarna både utgåvor av Jaurès filosofiska arbeten, stora tjocka luntor, och en något tunnare nyutkommen biografi, vars titel kort och gott är Jaurès. Författaren Jean Sagnes, professor emeritus i historia vid universitet i Perpignan, ger en fängslande översikt över Jaurès mångsidiga verksamhet. Han tar upp olika fasetter i Jaurès politiska arbete och ger även en bild av Jaurès som filosof, historiker och vältalare av rang. Jag kan inför bokhandelns bokhögar inte låta bli att tänka på Hjalmar Branting, och jag har svårt att föreställa mig att hans minne är lika levande i Sverige i dag som Jaurès tycks vara i Frankrike.
Men finns det läsare i tillräcklig mängd för biografier om Jean Jaurès, och läser man verkligen i dag hans filosofiska skrifter? Den frågan får i hög grad aktualitet när jag tar del av statistik över läsvanor i landet. En nyligen utförd undersökning, som presenteras i aprilnumret av tidskriften Lire, visar att man i Frankrike tycks ha tappat läslusten. En tredjedel av fransmännen läser mindre än fem böcker per år. En tredjedel läser inte alls, och endast 15 % av befolkningen läser mer än en bok i månaden. Även i ett europeiskt perspektiv ligger fransmännen dåligt till. I de nordiska länderna är man t.ex. större bokläsare. När en fransk genomsnittsläsare ägnar sig åt läsning 23 minuter om dagen, läser man i Finland dubbelt så mycket, d.v.s. 46 minuter dagligen. I Tyskland är motsvarande siffra 38 minuter. Det är svårt att relatera dessa siffror till utbudet av böcker i Carmaux.
Men kanske ska man inte stirra sig blind på statistikens siffror. De franska bokförlagen tycks i varje fall inte vara särskilt oroade över den minskade läsningen. Bokförsäljningen har klarat sig bra i den nuvarande ekonomiska krisen. Försäljningen av romaner och tecknade serier till och med ökade med 4,8 % under år 2008. Den 29e bokmässan (Salon du livre), som ägde rum i Paris i mars, lockade rekordmånga besökare, närmare 200 000, vilket var 20 % fler än förra året. Och man inte bara tittade, man köpte också.
Försäljningssiffrorna var rentav större än tidigare år. En artikel om förlagens återutgivning av äldre klassiker i majnumret av Le Magazine littéraire tyder också på att det inte står så illa till med läsningen i Frankrike. Många förlag har satsat på att i omfångsrika volymer ge ut kompletta verk av olika författare, inte bara skönlitteratur utan även facklitteratur. Volymerna är ibland tematiskt upplagda, ofta elegant och sobert utförda.
Först ut på plan var serien Bouquins, som startade redan 1979 med Histoire de la musique av Lucien Rebatet. I början gick det trögt, men man förtröttades inte och utgivningen bär sig nu bra med 20 titlar per år. Bästsäljaren hittills har varit ett symbollexikon som sålt i 500 000 exemplar, medan Victor Hugos samlade verk har visat sig vara minst attraktivt. Närmast på tur i utgivningen är ett urval av general de Gaulles dagböcker och brev samt en samling omoraliska sagor från 1700-talet. Bouquins fick efter några år konkurrenter, bl.a. av serien Omnibus, som inledde sin utgivning 1988 med Georges Simenons samlade verk. Det blev succé, och sedan dess har 400 titlar kommit ut. Andra förlag har följt efter och startat sina serier. Ofta kan förlagen utnyttja sina s.k. backlists, vilket är ekonomiskt fördelaktigt.
Men det är inte fråga om någon vanlig pocketbokutgivning, även om priserna är relativt låga. I serien Quarto, som startade 1995, sätts författarskapen in i ett historiskt sammanhang genom introduktioner, vetenskapliga kommentarer och illustrationer. Utgivningstakten är 6 à 8 volymer per år, och bland de bästsäljande författarna märks Hannah Arendt och Simone Weil. Den här typen av böcker vittnar om ett alltjämt levande intresse för äldre litteratur. Även på landsbygden, i mindre städer och samhällen, kan man finna dessa serier och andra klassiker. Jag drar alltså slutsatsen, att det trots allt inte är så illa beställt med läslusten i Frankrike. Den slutsatsen styrks när jag i ett litet samhälle någon mil utanför Carmaux får syn på ett urval av Balzacs samlade skrifter i pressbyråns skyltfönster.
Det är svårt att tänka sig att man i en svensk ort av motsvarande storlek skulle finna några verk av t.ex. Fredrika Bremer eller Carl Jonas Love Almqvist, vare sig i skyltfönstret eller på hyllorna inne i affären.
Lena Kåreland