I decennier har Carlos Widmann som korrespondent och reporter skrivit om Latinamerika för olika tyska tidningar och tidskrifter, bland dem Süddeutsche Zeitung och Der Spiegel, och med Kuba och Fidel Castro är han förtrogen i snart femtio år. Widmann, en av den tyska pressens stora stilister, presenterar här ett djupt kritiskt porträtt av den kubanske diktatorn, anmärkningsvärt redan i sig eftersom de flesta böcker som ägnats Castro är mer eller mindre hagiografiska skönmålningar.
Widmann erbjuder knappast några nya fakta och kanske inte ens bedömningar i olika enskildheter; i stället består denna boks styrka i den obönhörliga konsekvens med vilken författaren tecknar porträttet av en egoman, uppfostrad av jesuiter och som lyckats med att vara Washingtons ärkefiende i mer än ett halvt århundrande, en politisk äventyrare som på sin tid inte ens lät sig tyglas av sina sovjetiska förmyndare. Widmann gör Castro till huvudansvarig för Kubakrisen, ett vågspel han skulle ha dragit in Moskva i.
Denna biografi lever på författarens stora kunskaper och suveräna behärskning av ämnet, men störs emellanåt av hätska, mer emotionella än sakliga utfall mot Castro personligen och hans “fidelism”: också hans formuleringskonst blir då lidande. Möjligen handlar det här ändå om ett blivande standardverk, men knappast – som dess titel hävdar – om den sista boken om Fidel Castro.