Carlos Widmann – Das letzte Buch über Fidel Castro

Fidel Castro (Bild: Wikimedia Commons)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av RICHARD SWARTZ

I decennier har Carlos Widmann som korrespondent och reporter skrivit om Latinamerika för olika tyska tidningar och tidskrifter, bland dem Süddeutsche Zeitung och Der Spiegel, och med Kuba och Fidel Castro är han förtrogen i snart femtio år. Widmann, en av den tyska pressens stora stilister, presenterar här ett djupt kritiskt porträtt av den kubanske diktatorn, anmärkningsvärt redan i sig eftersom de flesta böcker som ägnats Castro är mer eller mindre hagiografiska skönmålningar.

Widmann erbjuder knappast några nya fakta och kanske inte ens bedömningar i olika enskildheter; i stället består denna boks styrka i den obönhörliga konsekvens med vilken författaren tecknar porträttet av en egoman, uppfostrad av jesuiter och som lyckats med att vara Washingtons ärkefiende i mer än ett halvt århundrande, en politisk äventyrare som på sin tid inte ens lät sig tyglas av sina sovjetiska förmyndare. Widmann gör Castro till huvudansvarig för Kubakrisen, ett vågspel han skulle ha dragit in Moskva i.

Denna biografi lever på författarens stora kunskaper och suveräna behärskning av ämnet, men störs emellanåt av hätska, mer emotionella än sakliga utfall mot Castro personligen och hans “fidelism”: också hans formuleringskonst blir då lidande. Möjligen handlar det här ändå om ett blivande standardverk, men knappast – som dess titel hävdar – om den sista boken om Fidel Castro.

1 kommentar

  1. peter landelius says:

    Det mesta som skrivs av nordamerikaner och västeuropeer om Fidel är nog fortfarande positivt för honom och regimen. Det tog tid innan vi i omvärlden började förstå hur det egentligen har gått med Kuba och vid det laget var de flesta inte intresserade längre. Fidels image har levt på skicklig diplomati och gör det än idag i idealistiska ungdomars och cyniska gubbars/gummors ögon. De är den återstående kundkretsen, och det som når ända hit är därför antingen plikttrogna hurrarop eller ingenting alls. Undantag fanns (t ex Carlos Franqui, som var redaktör för Revolución och tvangs i exil redan efter de första åren) och finns än idag (Carlos Alberto Montaner, liberal, också han i tidig landsflykt). Båda har skrivit insiktsfullt om Fidel Castro. Ett viktigare ämne är förstås hur det gick för Kuba under de här drygt femtio åren. När landet befriades från Batistas diktatur var det ett av de mest avancerade i Latinamerika. Under Fidel har det i många avseenden sjunkit till karibisk normalstandard, i några viktiga (yttrande- och föreningsfrihet) lägre.

Kommentera: