Så sent som för en dryg vecka sedan framträdde Carlos Fuentes på bokmässan i Buenos Aires, ser jag av en av de många kommentarerna till den utförliga dödsrunan i New York Times nu när han avlidit, 83 år gammal. Gemensamt för alla kommentarer är den mycket positiva och tacksamma tonen, oftast från sådana som minns hans undervisning på amerikanska Ivy League-universiet som Harvard och Princeton. Och det sägs förstås också att han borde ha fått nobelpriset, han lika väl som Octavio Paz eller Mario Vargas Llosa, och det är lätt att hålla med.
Som student, efter ett år på Dartmouth College i New Hampshire, åkte jag buss rakt söderut från Chicago och tillbringade några dagar i Mexico City. Fast resan ligger snart femtio år tillbaka i tiden har jag klara synminnen från den: universitetet med enorma mosaiker på väggarna, överväldigande katedraler, ändlösa avenyer med gråa hus, lysande militäruniformer, och så regnet som vräkte ner punktligt klockan tre på eftermiddagen och var över fem minuter senare. Trafiken var tät, människorna myllrade, husen bakom fasaderna verkade stängda och oåtkomliga.
En sådan ändlös räcka husfasader bildar upptakten till en av Fuentes korta romaner (eller långa noveller) från 1962 som översattes till svenska tjugoett år senare, ”Aura”. En av de stora svenska kännarna av latinamerikansk litteratur, Jöran Mjöberg, skrev ett långt och innehållsrikt förord där han satte in Fuentes i den sydamerikanska episka traditionen. Av berättarbredden märks förstås inte särskilt mycket i denna kortroman. Men andra karakteristiska drag finns med, som dragningen åt det fantastiska och morbida, leken med tiden, och den barockt överlastade miljön.
Det är en spännande historia, En ung man som studerat vid Sorbonne får syn på en annons där någon med just hans kvalifikationer sökes. Han infinner sig på adressen, hittar huset efter en del letande, och går in genom den gråa porten. Där blir han uppslukad av en annan värld. Han möter en uråldrig dam, änkan efter en mexikansk general som slagits på kejsar Maximilians sida. Generalen är sedan länge död men har lämnat efter sig en kista med manuskript, med en levnadsteckning på franska. De bladen ska den unge mannen sätta samman och ge ut, det är det välbetalda uppdraget.
Men memoarerna handlar inte bara om krigsbedrifter. Lika mycket skildrar de förälskelsen i den kvinna som blev generalens hustru. Huset som oftast ligger i mörker eller halvskymning hyser en tredje person, den åldriga kvinnans brorsdotter, underskön och lockande med sina havsgröna ögon. Hon blir studentens älskarinna men åldras från den ena natten till den andra. På tredje dagen lämnar ägarinnan huset ett slag, och samtidigt försvinner flickan. Den unge mannen dyker på nytt ner i kistan med manuskript, får fram fler detaljer i generalens livshistoria och dessutom fotografier på honom och hustrun vid unga år.
Då flyter plötsligt tid och gestalter samman. Generalens hustru är samma flicka som han älskat i huset, generalen är han själv, och det är sin egen livshistoria han suttit och forskat i. När han går in i sängkammaren till den unga kvinnan är det inte hon utan den gamla som ligger där. Flickan är skapad av henne, en drömgestalt om evig ungdom som hon tack vare trolldomsörter kan väcka till liv. Så har också skett tidigare, och generalens anteckningar avslöjar sammanhanget. Men romanen slutar öppet och hoppfullt för studenten:
”Du kommer att gömma ditt huvud, dina öppna ögon, i Consuelas silvervita hår. Kvinnan som återigen kommer att omfamna dig när månen drar förbi, en fackla som döljs av molnen, gömmer er bägge, under någon tid för med sig minnet av ungdomen, minnet som blivit kött. – Hon kommer igen, Felipe. Vi ska ta hit henne tillsammans. Låt mig återfå min kraft och jag skall få henne att komma tillbaka…”
Romanen är berättad i du-form, också det bidrar till känslan av på samma gång närhet och distans, verkligt och overkligt. I ett drastiskt förkortat referat som detta kan Carlos Fuentes ”Aura” kanske verka vara en ordinär spökhistoria, men det är den förvisso inte. Nu ska jag fortsätta med en annan av hans romaner, ”Diana o la cazadora solitaria” som jag köpte på engelska nyss, ”Diana, the Goddess who hunts alone” som till huvudperson har en flicka från amerikanska mellanvästern, med svensk luthersk bakgrund, som det går illa för.
Och så har jag på nytt tagit fram en kulturhistorisk krönika som jag haft nytta av alltsedan jag köpte den för ett bra tag sedan (den kom i engelsk översättning 1992), Carlos Fuentes ”The Buried Mirror – Reflections on Spain and the New World”. Det finns flera mycket läsvärda svenska essäer om Fuentes författarskap. Knut Ahnlund behandlade hans stora roman ”Terra nostra” i Artes 1978 i en essä som är omtryckt i hans ”Spansk öppning. Essäer om Spaniens och Latinamerikas litteratur”, och Jöran Mjöberg har ett kapitel om ”Carlos Fuentes och aztekernas forntidsvärld” i sin bok ”Latinamerikanska författare. Femton temastudier” – det finns säkert åtskilligt fler.