Plats för humor?
Om en målning av Caravaggio

På Piazza del Popolo i Rom, just till höger om porten till Via Flaminia, genom vilken drottning Kristina en gång tågade in i Rom, ligger kyrkan Santa Maria del Popolo. Här låg en gång i tiden en av startpunkterna för dåtidens pilgrimsleder. Men även i vår tid är kyrkan strategiskt belägen. På väg från Villa Borghese till Via di Ripetta, till Corson eller Via del Babuino som strålar ut från piazzan passerar besökaren gärna porten där kyrkan är belägen. I Santa Maria del Popolo finns ett litet men berömt sidokapell. Till detta kapell uppdrog kardinalen Tiberio Cerasi år 1600 åt konstnären Annibale Carracci att måla en altartavla föreställande Marie himmelsfärd och åt Caravaggio målningarna på de två sidoväggar som inramade kapellet, den vänstra föreställande Petrus korsfästelse och den högra Paulus omvändelse på vägen mot Damaskus.

Petrus och Paulus porträtterades ofta tillsammans som kyrkans grundare; båda sades ha lidit martyrdöden i Rom på samma dag. I Cappella Paolina i Vatikanen hade redan Michelangelo målat två fresker med samma motiv. Med andra ord var det betydelsefulla motiv med en särskild relevans för Rom.

Båda Caravaggios målningar är utförda i den stil som han har kommit att bli känd för, med dramatiska ljuseffekter och med ett perspektiv som utgår från den fromme betraktarens knäfallande position. Carraccis målning är mer en traditionell renässansframställning av Marie himmelsfärd med många vackra färger och en ljuv och ganska statisk stil. Om Caravaggios målningar innebär att Petrus och Paulus tränger in i hans och även vår samtids vardagsliv, förhåller sig Carraccis Maria mer upphöjd och idealiserad.

Under historiens gång har Caravaggios Petrus och Paulus kommit att överskugga Carraccis Marie himmelsfärd så till den grad att få besökare förmodligen är medvetna om namnet på konstnären som ändå fick uppdraget att utföra det som var tänkt att vara kapellets huvudattraktion. Förmodligen skulle Caravaggio vara mycket nöjd med detta, eftersom han ofta – eller kanske nästan alltid – upplevde en stark konkurrens med sina samtida konstnärskollegor, vilket inte minst gestaltades intensivt i just Cerasikapellet och i relationen till Carracci (man kan läsa bl.a. Andrew Graham-Dixon om detta genom att klicka här) Uppdraget åt Cerasikapellet var ett prestigeuppdrag; miljoner pilgrimer skulle över tid andäktigt beskåda målningarna och i vår tid även miljontals turister.

Framställningen av Paulus omvändelse åskådliggör Apostlagärningarnas berättelse om hur Saul – som efter sin omvändelse blev Paulus – i sin förföljelse av de kristna omges ”av ett bländande ljussken från himlen” (9:3) och faller till marken. Caravaggios klärobskyr synliggör detta ljussken på ett utomordentligt sätt genom att hela bakgrunden ligger i skugga så att den till marken slagne Saul eller Paulus hamnar i fullt fokus. Saul/Paulus sträcker ut sina händer mot ljuset men blundar samtidigt som för att ögonen inte skall brännas sönder av det penetrerande ljuset. Saul/Paulus den omvände syndaren, hjälplös inför det himmelska ljuset, är både den nyfödde Kristus i stallets krubba och den korsfäste Kristus vars armar tänjs ut till bristningens gräns. Det är en intensiv skildring av en existentiellt laddad klassisk scen i den kristna ikonografin. Ämnets vikt har knappast gått Caravaggio förbi. Han gör ljuset så närvarande att det nästan ser ut att kunna beröras; hela målningen karaktäriseras mindre av intellektuell allegori och mer av en känslomässig, nästan fysisk chockverkan.

Samtidigt ser vi i övre vänstra hörnet rumpan på den rustika häst som dominerar målningen; dess bortre hälft ligger i mörker, dess främre hälft badar i utkanten av det himmelska ljuset. Åt vilket håll är den riktad? Den är riktad snett åt vänster, alltså i riktning mot altartavlan. Med andra ord riktar hästen rumpan mot Carraccis målning av Marie himmelsfärd i något som framstår som en akt av grovt förlöjligande.

Givetvis visste Caravaggio vad han gjorde; sidomålningarna kom på plats efter Carraccis altartavla. Förlöjligandet är knappast riktat mot själva motivet i altartavlan, utan rör sig om att Caravaggio snäser av sin konkurrent Carracci vars gestaltning här framstår nästan som raka motsatsen till Caravaggios.

I en och samma målning lyckas alltså Caravaggio förena ett sublimt upphöjt motiv framställt på ett mästerligt sätt med en djärv framställning och ett grovt förlöjligande. Man måste inte stämma in i Caravaggios ganska puerila häcklande av sin konkurrent för att uppskatta den humor som uppstår i kontrasten mellan det sublima och det grova i framställningen av Paulus omvändelse på vägen mot Damaskus i Cerasikapellet. Här finner vi inte fromhet och humor sida vid sida utan bokstavligen i och genom varandra.