Jag läser några kultursideskommentarer till Camus’ Främlingen med anledning av pocketupplagan av Jan Stolpes nyöversättning 2009, och det slår mig att flera av dem missförstår arten av Meursaults utanförskap.
Någon fokuserar på främlingskapet mellan européer och araber; en annan finner ett värde i hans likgiltighet och upphöjer den till ”liknöjdhet” — han är mannen som gör vad som faller honom in och är tillfreds — och han kan rentav i en läsares ögon vara en förebild i levnadskonst och ”mindfulness”….
Camus skulle nog se sådana kommentarer som ännu en bekräftelse på sin dystra beskrivning av nihilismens segertåg genom världen och ”historien”.
I sin inte mindre lysande bok ”L’homme révolté” (på svenska ”Människans revolt”, en inte alldeles adekvat översättning) beskriver han hur nihilismen växer fram genom Guds död i den franska revolutionen. Den upproriska människan vill göra först Världsanden och sedan Mänskligheten till Gud, men hon misslyckas med att hänga upp sin revolt på en alternativ moral. De idealistiska jakobinerna hävdar universella principer, låt vara att de sviker dem; deras materialistiska efterföljare lierar sig med Historien och lovar att den leder till paradiset. Därmed är cirkeln sluten.
Tänkare som Hegel, Marx och Nietzsche, och handlingsmänniskor som Netjajev, Lenin och Hitler, visar vägen till ett uppror som måste avstå från all moral och skjuta upp rättvisan till en utopisk framtid. Revolten blir inte den revolution som den var avsedd att bli; den ville avskaffa förtrycket men skapar alltmer totala former av förtryck.
Meursault är ett porträtt av nihilismens slutprodukt: en människa utan transcendens och därmed utan moral.
Inte undra på att han har släktingar bland sina nutida läsare.
– Klicka här för att läsa Thure Stenströms recension i SvD
– Klicka här för att läsa en recension i Tidningen Kulturen
– Hör Camus själv läsa ur L´étranger här: