Essän är en fri genre. Essäisten kan pendla mellan det lärda och det upplevda, mellan det teoretiska och det anekdotiska, mellan det allmängiltiga och det personliga. I denna frihet ligger också utmaningen: att finna den punkt där den ena linjen korsar den andra. I bästa fall är essän en svängningsrörelse där den personliga betraktelsen ges höjd av det lärda perspektivet och där den teoretiska abstraktionen intensifieras i den specifika observationens konkretion.
Camille Laurens, som tidigare gjort sig känd som en representant för den trend i samtidslitteraturen som i Frankrike kommit att kallas ”autofiction” och som i sitt författarskap återkommande betonat de egna upplevelsernas betydelse i litteraturen, torde vara väl skickad att låta essän formas av erfarenheten. När hon nu tar sig an ämnet upprepning, är Laurens’ personliga närvaro i texten inte heller att ta miste på. Det är ett särskilt jag som varje morgon återupplever en rent fysisk ångest, och det är ett särskilt jag som minns mormoderns morgonrutiner.
Temat för den essä som fått titeln Encore et jamais: Variations
är emellertid i högsta grad allmänt: ”la répétition”. Upprepning, repetition, återkomst – det är ett märkligt fenomen som ställer oss inför frågor om identitet, tid, likhet och skillnad osv. Laurens tycks vilja belysa det i sin vidaste bemärkelse. I korta kapitel lyfter hon fram så skilda företeelser som Benjamin Constants kodifierade dagboksanteckningar, skillnaden mellan musikernas repetition och idrottsmännens träning, Munchs serier av självporträtt, rimmets betydelse för dikten och Japans historia av kärnenergikatastrofer. Det rör sig mellan högt och lågt och är både underhållande och tankeväckande.
Frågan är då om det generella och det personliga möts i texten. Mitt intryck är att det gör det, men bara på en viss punkt. Av alla de upprepningens stora tänkare som passerar revy i essän – Kierkegaard, Nietzsche, Freud, Lacan, Derrida, Deleuze – är det endast psykoanalytikerna som slår an en sträng i det erfarenhetsmaterial som presenteras. Det är i Freuds ”Wiederholungszwang”, och i Lacans utarbetande av det, som Laurens’ förståelse av repetitionen ligger. Upprepningen är i allt väsentligt upprepningen av traumat.
Efterhand som de korta kapitlen rytmiskt trampar fram som repetitioner/variationer märker vi att boken har ett centrum. På det som Laurens kallar ”la page centrale” återfinns två urhändelser: under rubrikerna ”Ça se répète” och ”Ne le répète jamais” återges Laurens’ förlust av en nyfödd son och gammelmorbroderns ofredande av henne. Det är dessa händelser – som Laurens återkommande bearbetat i sitt författarskap – som döljer sig bakom uppvaknandets regelbundna ångest och mormoderns inrutade skötsel av hemmet. Det är i dessa personliga upplevelser som boken har sin nerv.
Detta innebär å ena sidan att en stor del av den idémässiga spännvidden i boken är i någon mån överflödig, därför att den aldrig får ett ankarfäste i den centrala erfarenheten. Kierkegaards uppbrutna förlovning eller fransklärarens förbud mot upprepade anföringsverb blir stående för sig själva.
Å andra sidan innebär det att boken kan läsas på två plan; antingen som en lättsam men välskriven serie betraktelser över skilda ämnen, eller som en innerlig meditation över situationer som just på grund av att de är välbekanta förblir djupt gåtfulla. I denna senare läsning framträder upprepningen efterhand inte bara som symptomet på ett obearbetat trauma, utan också själva livets rörelse i riktning mot den händelse som inte upprepas: den egna döden. Men för att lyfta fram denna linje hade kanske en mer koncentrerad form tjänat författaren bättre.
– Se en längre intervju med Laurens här