Byn som värld
Om Amos Oz

Amos Oz på Leipziger Buchmesse 2013 (Bild: Wikipedia)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av PETER LANDELIUS

Amos Oz har förmågan att bättre än de flesta se både den lilla världen och den stora. I noveller och romaner ger han närbilder av livet i sitt hemland Israel, från kibbutzerna till Haifa och Jerusalem. I sina essäer ser han mönstret i den långa konflikten mellan judar och araber. Och i sina ojämförliga memoarer, “A Tale of Love and Darkness”, berättar han om sina närmastes öden i det fruktansvärda nittonhundratalet: den lilla världen i den stora.

Jag har läst honom troget alltsedan jag fick den fascinerande kärleksromanen “Black Box” i min hand. Nästan alltid på engelska, för Nicholas de Lange är en briljant översättare och får dessutom sakkunnig hjälp av författaren själv. Det måste vara en njutning att översätta honom. Han är oförtröttligt produktiv: i år kom den underbara “Between Friends”: “Vänner emellan” (fast titeln kan också översättas “Mellan vänner”, för novellerna om livet i kibbutzen handlar inte bara om det som förenar utan också om det som skiljer). Samlingen är redan översatt till svenska av Rose-Marie Nielsen, däremot inte “Scenes from Village Life” (också den 2013).

De två novellsamlingarna är varandra mycket olika. “Between Friends” är sammanhållen av återkommande motiv och personer och blir till slut något av en roman, med en blandning av vemod och ömhet inför kibbutzdrömmens svårigheter i en vrenskande verklighet. “Scenes from Village Life” är mörkare och handlar på sitt sätt om idyllens död. Tel Ilan är en pittoresk liten by vid havet med blommor och fruktträdgårdar. Den har drabbats både av landsbygdens ungdomsflykt och det inflyttade fritidsfolkets förtjusning. Byn töms på bofasta och fylls av glada stadsbor på veckosluten, nya semestervillor växer upp, byns ekonomi övergår till handarbete, hemslöjd och marmeladförsäljning, medan de gamla husen eller deras invånare sakta går under. I båda böckerna anas skuggorna av bortjagade arabiska grannar.

Amos Oz skriver inte några sociologiska sanningar på läsarens näsa. Hans ansats är alltid intim, texten känns nära, han har vad som med dagens modeord kallas “emotionell intelligens” (som ingalunda utesluter andra slag av tankeförmåga). Novellerna har en täthet, en känsla för ordens skiftande valörer, nästan omärkligt försvunna stämningar, ändringar i tonfall och kroppstemperatur.

När Alice Munro fick nobelpriset började jag fundera på vad novellgenren ställer för krav på sin utövare (om den alls ställer några). Efter Kafka, Chesterton, Borges, James, García Márquez och Cortázar ligger ribban högt. Det jag läst av Alice Munros noveller har ofta varit fängslande, men de ger mig ett intryck av att inte riktigt veta vart de ska, de tycks treva efter att bli romaner. Det vore för den delen inte omöjligt: Richard Ford och Javier Cercas har visat att det går att dra ut en novell till en roman och ändå få den att fördjupas och växa tematiskt. Hos Amos Oz finner jag den sammanhållning, den koncentration som gör att en novell får struktur, en början och ett slut — inte alltid i handling, men i läsarens känsla och tanke.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

För den som ännu inte har upptäckt Amos Oz har Nitza Ben-Dov gett ut “The Amos Oz Reader” ( Houghton Mifflin Harcourt, New York 2009), 400 sidor väl utvalda texter ur hans böcker, utmärkta inledningar av Ben-Dov och författaren själv och rentav några fotografier. Även den borde förstås ges ut på svenska.

Slutligen vill jag ta tillfället att nämna en mer ovanlig bok, “Jews and Words”, av Amos Oz och hans dotter, historikern Fania Oz-Salzberger (Yale University Press 2012). Den handlar om judendomens förhållande till ordet (och till Ordet), som enligt författarna är själva kärnan av den judiska identiteten. Jag tror de har rätt, och jag försöker efter fattig förmåga följa deras lärda promenader i Talmud och hithörande ting. De är båda ateister men entusiastiska inför den verbala traditionens rikedom (en rikedom som det “kristna” västerlandet alltmer går miste om). De prövar texterna mot kriterier som kontinuitet, jämställdhet mellan könen och tid/tidlöshet. Som obildad goj har jag svårt att följa resonemangen, fast jag anar att jag skulle hålla med dem om jag bara kunde. Det här är i första hand en bok för judar, och de ska helst vara bildade. Men två saker vill jag påpeka även för andra läsare. Den judiska kulturens rikedom är verbal och därmed intellektuell, och dess värden skapas i en ständig dialektik mellan tradition och kritiskt ifrågasättande. Det är nog sant även för andra kulturer, det vet också far och dotter Oz, men alldeles särskilt för den judiska. Inte för inte hör den till ett globalt kulturmedvetandets starkaste rötter.

Om ordets tradition vittnar för övrigt ännu en dotter (barnboksförfattaren Galia) och en son (poeten Daniel) till Amos Oz, som båda idag har anlänt till den spansktalande världens stora bokmässa i Guadalajara (FIL) i Mexiko. Båda har debuterat som författare. Den här gången inskränker sig pappa Amos till att medverka i ferian med ett internetsamtal.

________

– ”What is Jewish Culture?” I denna debatt deltar bla Amos Oz och hans dotter Fania Oz-Salzberger liksom den välkände arkitekten Daniel Liebeskind

Kommentera: