I klöddrets famn
Popstjärnan som blev arbetarpoet

Med denna text om artisten och numera också poeten Bubbi Morthens nya diktsamling Hreistur (”Fiskfjäll”) – som i knapp stil tar upp erfarenheter från de tidigare fiskelägena där idag inte isländsk ungdom utan tillrest arbetskraft får stå för slitet – inleder John Swedenmark här en serie presentationer av isländsk kultur och litteratur. 
 

Första gången jag besökte Island – det var en konferens långt ute på landet – kände jag på mig att de lokala arrangörerna långt i förväg var uppspelta över en av gästartisterna. Och det blev kväll: en muskulös tuffing gick upp på scen med akustisk gitarr och inledde med en nyskriven låt som gick rakt in i mig. ”Jag kom aldrig till Reykjavík”, hette den, och handlar om en gamling som tittar tillbaka på sitt liv i fiskeläget.

När Aldrei fór ég suður sen släpptes på skiva samma år, 1987, skyndade jag mig att översätta, bland annat för att fästa upplevelsen i minnet:
M

Jag vaknar oftast trött och vet knappt ens vad jag heter,
men jag vet det finns ett annat liv än livet som jag lever.

Så börjar den, och här är refrängen:

Den hårda vassa vintervinden tog sig in överallt,
kanske hade andra det varmt och gott, men för mig kändes det bara kallt.
Dom väntar på att sommarn ska komma, väntan är svår och lång:
tomma trålare vid kajerna, med lastrummen fulla av sång.

Artisten heter Bubbi Morthens och kom fram som rockmusiker på 1970-talet, i band som Utangarðsmenn och Egó. Snart gick han över till att bli soloartist, med den amerikanska bluesen i botten, men alltid med öppet sinne för andra genrer. Han skrev sina texter själv, men tog också in texter av framstående diktare, eller nationalskalder som Jónas Hallgrímsson. (Det hör till saken att isländska poptexter och schlagers ända till helt nyligen rimmades på traditionellt vis, med både slutrim och bokstavsrim, så som varit i tusen år.)

Jag har följt Bubbis karriär sen dess och noterat genreexperimenten och de många samarbetena, bland annat med svenske Christian Falk, och jag har samlat många favoritlåtar: ofta med motiv från det hårda slitet vid fiskelägena, livet och festerna i logementen; en berömd refräng (”Ísbjarnarblús”) lyder: ”Tusen torskar på löpande bandet var dag”. Allra vackrast är nog den sorgliga visan om ”Tjejen som kikar mot havet” (”Stúlkan sem starir á hafið”); den har nånting rent dananderssonskt över sig. Bubbi har också givit ut en Bellmanskiva.

Den närmaste svenska jämförelsen är Ulf Lundell – med tanke på blandningen av tuffhet och sårbarhet, känslomässig närvaro och stora ord. Men Bubbis sångtexter är ännu mer litterära och mer öppet existentiella, med stor bokstav (känns det som) på ord som Längtan, Döden, Kärleken.

Den näst senaste skivan 18 konur var uttalat feministisk (vilket inte alls överraskar), och med enkom kvinnliga musiker. Den allra senaste, Tungumál, närmar sig calypso från tidigt sextital (och därmed Bubbis släkting, Islands mest berömde smörsångare Haukur Morthens) men behåller trots lättheten allvaret och engagemanget.

Så i förfjol kom från Bubbi oväntat en diktsamling på fri vers; den hade ett väldigt direkt tilltal och ett rakt språk, mättat av erfarenhet och vrede. ”Vråla hål på mörkret” hette boken, Öskradu gat á myrkrinu, en titel som verkligen hade fog för sig: den blev respektabelt mottagen och sålde väl. Ingenting som går att tonsätta, men med en väldigt specifik poetröst och gediget genomarbetat: välstämt som en gitarr.

I år rullar sensationen vidare genom att Bubbi har givit ut ännu en diktsamling i samma knappa stil, men med motiv från hans tid i fiskelägena på 1970-talet. Det är erfarenheter som har skildrats av bland andra Jón Kalman Stefánsson och tyskan Helga Novak, och många flera; men Bubbis vittnesbörd är så på kornet att han utan tvivel kan placeras in i den nordiska arbetarlitteraturtraditionen.

Det markerar han också genom att låna bokens motto från det främsta isländska verket i genren, diktsamlingen ”Fiskeläget” (Þorpið) av Jón från Vör, som delvis finns i svensk översättning av Ariane Wahlgren, med titeln Isländsk kust. Titeln på boken är Hreistur, fiskfjäll, och dessa förekommer överallt på boksidorna, på kläderna och på fönsterrutorna – så konkret att deras symboliska laddning nästan överskuggas.

Men jag uppfattar de efterhängsna fiskfjällen som representant för tillvarons nötning, besläktad med Majakovskijs stora fiende som till slut besegrade honom: vardagens grå klibbighet. Mot detta står för Bubbi livsglädjen och sexualiteten. En otyglad, ännu formlös livsglädje som kan ta sig vilka uttryck som helst:

vi höll ihop som ett sillstim
skygga nere i djupet
billigt rakvatten och schampo vasktvättad skjorta
inga kallingar utsvängda jeans
och grön arméjacka från arbetarboden
svarta armékängor från överskottslagret
klichéer från karl marx
utan minne och utan bildning
dryga av skräckblandad självtillit
for vi från fiskeläge till fiskeläge

Men djupast i boken är ändå ensamheten och osäkerheten. Många av dikterna har enkelrummet på logementet som utgångspunkt och vilopunkt, inte minst de sju sömnlöshetsdikter i kursiv som finns insprängda i texten och bildar ram.

vaken den femte natten
drömmarna
väcker mig
jag stiger upp
tar en näve
tystnad
käkar den
och känner hur
du vaknar inom mig

I en intervju i samband med utgivningen förklarade Bubbi att han ser boken som en kulturhistorisk gärning, eftersom nyare generationer inte längre delar den här erfarenheten. Sysslorna finns kvar men ombesörjs numera inte av isländska ungdomar utan av tillrest arbetskraft. Och han märker förtjust att den unga målgruppen lyssnar och är intresserade.

Själv tänker jag att Hreistur är en bok som är ytterst relevant i en tid där mycket av det arbete som utförs i världen verkställs av folk som jobbar under några år i industrizonerna och sen återvänder tillbaka hem med ett startkapital för en osäker tillvaro, kanske för att kunna bilda familj (klöddret nedan är ett slags tång):

Tjejen kikade ut över havet och havet kröp upp på land
en stormnatt.
Kröp in i hennes själ och tog ifrån henne förståndet.
Vi såg att hon gick omkring på sanden och klev upp på en kulle.
Vi såg att hon pratade med havet.
Hennes kärlek vilade i klöddrets famn.
Så många kvinnors kärlek vilar i klöddrets famn
och alla dom faderlösa barnen somnar och vaknar
med sjunkande fiskeskutor inombords.

Det är fascinerande att här jämföra sången ”Tjejen som kikar mot havet” med samma erfarenhet tecknad i fri vers och med andra detaljer. Bara den nakna erfarenheten återstår – och den chosefria diktens förmåga att skildra fiskelägets slitningar mellan trist vardag och drömmarna om nånting annat, ouppnått – drömmar så starka att de knappt ens har gestalt.

 

  • Klicka här för att läsa John Swedenmark om Oddný Eir Ævarsdóttir, den andra artikeln i hans serie om isländska författare
  • Stúlkan sem starir á hafið – Tjejen som kikar mot havet
    Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).