I väntan på att (som Jan Norming aviserar i sin blogg) Bruce Chatwins mollskinnshäften ska bli offentligt tillgängliga nästa år kan man läsa sparsamma utdrag ur dem i den överdådiga bilderboken Bruce Chatwin: Photographs and Notebooks (Jonathan Cape, 1993), med en intressant inledning av Francis Wyndham.
Då får man på köpet några bilder på Chatwin själv, inte bara det klassiska som David King tog av honom i London 1977, där han sitter på en pinnstol utan också ett i början av boken där han ses som en något till åren kommen boyscout, i khaki-kortbyxor, mot en fond av höga tallar och snöklädda berg i Kindu Kush.
På sista sidan vandrar han bort längs ruinerna i Kardamili, på en bild tagen av hustrun Elizabeth. Man skymtar honom bara på ryggen, undflyende.
Det är en passande slutvinjett på denne hemlighetsfulle författare som byggde upp myten om sig själv lika systematiskt som den ännu märkligare Lawrence of Arabia. Båda var mytomaner, den senare möjligen mer än den förre.
Men framför allt beundrar man hans egna mästerliga färgfoton från världens alla hörn: målade skjul i korrugerad plåt i det västafrikanska Mauretanien, så förenklat abstrakta att de kunde varit målade av Paul Klee, väderkvarnar i East Anglia, en fallfärdig lada i Wyoming där bara träskelettet står kvar, en ödslig järnvägsvagn och en murstensstock i Patagonien, övergivna rysk-ortodoxa kyrkor, enkla härbärgen i Pakistan, exotiska interiörer från Nepal, Turkiet, Bali, det fantastiska klostret Simonpetra som klänger på det heliga berget Athos i Grekland… Människor uppträder bara sparsamt framför hans kamera. Ett undantag är den tyska geografen och matematikern Maria Reiche högt uppspetad på en stege ovan Pampa de Ingenio i Peru, på jakt efter en liknande sorts drömspår som Chatwin skrev om i sin gåtfulla australienbok. Men också henne ser man bara på ryggen.
Att han efter att ha värderat konst i auktionsfirman Sotheby´s hade ett tränat öga för former, färger och detaljer märks överallt i hans anteckningar: ”A huge pea-green grasshopper with beige eyes. Legs grasp with nonchalant ease the leaves of a silver willow. When it flies the undersides are a deep violet” skriver han i Bahrak i norra Afganistan, och ett par dagar in på nyåret 1971 antecknar han detta på Hotel du Sahel, i nigerianska Niamey: ”The sunset left an afterglow. Bands in the sky dark indigo to grey to soft rose. Hills on the other side of the river two shades of grey. The light of the sky reflected in the river. The smell of Africa.” Oftast tycks resandet ha varit en plåga för honom, sällan är det så lustfyllt som i Dahomey (Benin) då han kanske tänkte ut intrigen till kortromanen The Viceroy of Ouidah: ”This country – about which I know absolutely nothing – will for ever remain fixed in my mind as the land of the decent train.”
Reklamtexten om dessa fotografier, på omslagets innerflik, är för en gångs skull en alldeles sannfärdig varudeklaration: ”They are breathtaking, hugely imaginative and, like all of Chatwin´s work, wholly original.”
Ivo Holmqvist