Brendan Simms – Europe. The Struggle for Supremacy, 1453 to the Present

Fredsdelegaterna i Münster, målning av Gerard Terborch (Wikipedia)
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ANDERS BJÖRNSSON

Am Beginn war das Reich”: i begynnelsen var riket. Så bibliskt började Heinrich August Winkler sitt magistrala opus i två delar om Tyskland långa väg västerut. Det skrevs när den utvidgade förbundsrepubliken just hade beslutat att förlägga sin huvudstad österut igen, till Berlin. Winkler, själv verksam i den nygamla huvudstaden och förtrogen till dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder, var övertygad om att övergången från Bonn till Berlin definitivt hade förankrat Tyskland i den västliga hemisfären.

Die ganze Zeit war das Reich”: riket var där hela tiden. Så skulle man kunna kondensera budskapet i den brittiske historikern Brendan Simms nya bok om Europas långa väg från 1453 fram till 2013. Det heliga romerska riket var nog inte särskilt vare sig heligt eller romerskt, för att alludera på Voltaire; tillägget ”av tysk nation” tillkom först efterhand (och syftade på de ursprungligen sju tyska kurfurstar som hade att välja och vraka kejsare); om det sedan ska kallas rike kan diskuteras, men en stat i modern mening var det definitivt inte, och det var inte särskilt många av de omgivande makterna heller.

Men europeiskt var det, och i kampen om herraväldet i Europa kunde man aldrig bortse från Tyskland, även om detta koncept endast sent – egentligen först som ett resultat av Napoleonkrigen – uppträder som en politisk entitet. Och även då det tyska riket ”återupprättades” under Bismarck 1871 – Karl den stores välde hade förstås varit lika mycket franskt som tyskt – så blev det förenat men inte enigt och hade väsentligen, och i konstitutionell bemärkelse, karaktären av ett förbund mellan furstendömen och fria riksstäder, fram till undergången i första världskriget.

Den brokiga mosaik av stridande viljor som kretsade kring denna skapelse och som internt höll den vid liv hade blott en gemensam komponent, och det var kristendomen i sin katolska utformning. Fram till 1700 talade man sällan om Europa, utan om kristenheten; men då hade denna enhet för länge sedan spruckit i flera beståndsdelar genom reformation, dissidentrörelser, religionskrig och inbördeskrig. Och dessutom hade stater och riken som stred om företräden valt olika system för sina inre angelägenheter – från ett slags rådplägningskonstitutionalism till en mera renodlad fursteabsolutism. Men i detta Europa, understryker Simms, slog aldrig den otyglade despotin igenom – som i de moskovitiska och osmanska rikena, där allt folket, inklusive överklassen, den styrande eliten, var envåldshärskarens egendom, slavar.

Simms huvudpoäng är att Europa kan hävda sig, och förmå sig att lägga de värsta trätorna åt sidan, först om det hotas utifrån. Det måste ha en gemensam motståndare – om det sedan är ryssen eller turken, i vår tid kanske kinesen eller araben. Fransmän och engelsmän börjar inte plötsligt älska varandra (det kunde de aldrig göra sedan England förlorade sitt franska imperium på 1400-talet, och på 1750- och 60-talet utspelas i praktiken ett världskrig mellan dessa bägge makter om herraväldet i den nya världen), men istället för att bekriga varandra nöjer de sig under lyckliga omständigheter med att kontrollera varandra.

Brendan Simms är en historiker av det ideologiska slaget. Han önskar att Europa ska integrera, inte falla samman. Han vill att de europeiska organen ska bli mera potenta, mera allmänt legitimerade. Men denna integration kan bara komma till stånd om européerna själva förstår att de måste sluta sig allt närmare samman mot en potentiell yttre fiende. I sin sammanfattning skriver han:

”It follows, that only a major external threat will unite Europeans today. Will this take the form of confrontation with Mr Putin’s Russia, perhaps over the Baltic States, Belarus or Ukraine? Will it be a showdown with the Islamist caliphate in the Middle East or on the ’home front’ of western societies? Or will it be a clash with China as it expands into areas of vital interest to Europe and becomes an ever more severe ideological challange?”

Som man ser finns det flera framtida inte så fredliga scenarios här. Europa må vara ett fredsprojekt internt, åtminstone i retoriskt hänseende; men utåt måste det skydda sig, också militärt. Simms hör till de liberala och neo-konservativa kretsar som aktivt förespråkar interventioner i det västerländska framstegets namn – imperialister brukade man kalla dem förr i världen. Men för att överleva måste också européerna ge avkall på sin suveränitet – de har gjort det tidigare och då har det gått dem väl.

Europa efter Westfaliska freden 1648 (klicka på bilden för att förstora)

Europa efter Westfaliska freden 1648 (klicka på bilden för att förstora)

I detta sammanhang för Simms ett rätt häpnadsväckande resonemang om den verkliga innebörden i Westfaliska freden som det svenska riket i sin makts dagar var i hög grad bidragande till. Den diplomatiska ordning som då skapades har ansetts underbygga en folkrätt som sätter den suveräna statens intressen i högsätet och avvisar all yttre inblandning som illegitim aggression. Simms omtolkar helt fredstraktaterna. De stater som kom överens, och särskilt Frankrike och Sverige, menar han, var inriktade på tre saker: inhemsk frihet från tyranni och religionsförtryck, maktbalans på kontinenten och rätt för parterna att ingripa om någon förbröt sig däremot:

”In short, the Westphalian treaties were nothing less than a charter for intervention: by fixing internal confessional balance within German principalities, and by placing the whole German settlement under international guarantee, they provided a lever for interference in the internal affairs of the Empire throughout the late seventeenth and eighteenth centuries”.

Rätt fräckt är det. Fast å andra sidan tämligen konformt med den växande överstatlighet som byggs upp på basen av Romtraktaten och som Simms är en trägen anhängare av. Historieskrivning kan aldrig vara ett opartiskt företag, även om kravet på saklighet och objektivitet kvarstår.

Kommentera: