Tidningsrubrikerna liknar varandra mer än någonsin när rösterna i helgens val nu är räknade.
Corriere della Sera: Berlusconi vinner, Lega boom, Lazio och Piemonte mittenhöger.
La Repubblica: Bossi drar med sig högern Mitten-vänster förlorar också Piemonte och Lazio.
La Stampa: Boom för Lega nord, Cota vinner i Piemonte, Polverini i Lazio
L’Unità: Ett trött land – Un paese stanco. Efter striden: 7-6.
Den senare siffran måste förklaras. Valet gällde 13 av Italiens 20 ”normala” regioner. Av dessa kontrollerade vänstern 11 och högern 2. Efter valet har vänstern fortfarande 7 regioner men högern numera 6.
Sammanfattningsvis: Hela norditalien (Piemonte, Lombardiet och Veneto) kontrolleras nu av högern.
I Rom avgjorde mindre än 10.000 röster då vänsterns kandidat Emma Bonino förlorade med 48,2 proc mot högerns Renata Polverini,51,1.
Ett bälte i mitten av landet (Ligurien, Emilia-Romagna, Toscana, Umbria, Marche samt i söder Basilicata) visar en stärkt vänster. Kanske kan man säga att traditionerna från lokalpolitiken i det gamla PCI fortfarande lever kvar.
Puglia är dock en region för sig. Vänsterns kandidat Niki Vendola vann klart trots att PD gjorde allt för att spräcka hans lista. Man hade till och med tagit till ett förvalssystem med förhoppningen att Vendola skulle spricka. Två regioner var klara för högern redan före valet. I Campania har PD spelat bort alla sina kort genom att fortsätta att satsa på den tidigare borgmästaren i Neapel, Antonio Bassolino. Hans efterträdare i kommunhuset i Neapel, Rosa Russo Jervolino har sannerligen inte varit något starkare kort.
Silvio Berlusconi rapporteras vara nöjd men utan entusiasm. För den verkliga nyheten i detta val är att Lega Nord är större än PdL i Norditalien. Nu kommer Umberto Bossi att diktera politiken för Silvio Berlusconi. Och det kan inte bli lätt.
I kommunikéerna säger Berlusconi:
– De försökte förgöra mig men istället förlorade de nästan allt.
Som vanligt är ” de” ett vidlyftigt begrepp. Där finns domare, åklagare och vänsterns politiker. Och visst kan man säga att valresultatet för Berlusconi är något av en bedrift. Trots alla skandaler med prostituerade på besök i Palazzo Grazioli, korruptionen inom Civilförsvaret och hans ständigt nya lagar för att rädda sig undan rättegångarna, så fortsätter väljarna att stödja honom. Om inte direkt genom att rösta på hans parti, PdL, så genom att stödja koalitionspartnern Umberto Bossis Lega Nord.
Här kan det vara nödvändigt att säga något om Lega Nord. Det har alltid varit svårt att beskriva detta parti med några enkla ord. Ofta blir det ”protestpartiet” eller ”främlingsfientliga partiet”. Det är alldeles tydligt nu att detta inte räcker. Lega Nord har lyckats ta över den roll som de gamla vänsterpartierna hade, att bemästra medborgarnas problem på lokal nivå.
Nu kan man höra företagare, gamla vänsterväljare och till och med invandrare medge att de röstar på Lega Nord. Det har blivit ett parti med duktiga administratörer och med nära förbindelser med väljarna.
– Lyssna på medborgarna, har Umberto Bossi alltid sagt.
Och det fungerar tydligen. Spektaklen kring partiet blir en andrahandsfråga. Att åka upp i alperna för att fylla en ampull med heligt vatten från moder Pos källa, är kanske heller inte något annat än ett ”spektakel”. De våldsamma verbala utfallen mot invandrare, Rompolitiker och motståndare i största allmänhet tillhör kanske bara kommunikationssystemet till väljarna.
”Bara” . Frågan blir i dagens läge hur man skall förhålla sig till dessa ”bara” med ett parti som vinner valet i Venedigregionen med 60 procent. Som nu får en vinproducerande jordbrukare till guvernör genom Luca Zaia. Som jordbruksminister har han kanske inte utträttat något stort – men hans eleganta framträdande och praktiska språk har slagit an i den gamla kristdemokratiska provinsen.
Ytterligare en krisfråga i vänstern måste handla om hur förnyelsen av politikerna gått till. Det är ingen tvekan om att högern och framför allt Lega Nord fått fram en ”classe dirigente” som i mycket högre grad än vänstern talat folkets språk.
En gång i historien kom många av vänsterns rikspolitiker ur kommunistpartiets, PCI, partiskolor i Emilia Romagna och Toscana. Sedan följde en lång period då vänsterpolitikerna var akademiker med liten eller ingen kontakt med gräsrötterna. Tusentals partilokaler i storstädernas periferi slog igen. Istället kom först yttersta högern med dåvarande Allianza Nazionale, AN, och med dess ungdomskvartar eller Lega Nord med gröna halsdukar och löften om aktioner i medborgargarden.
Det mesta stannade – gudskelov – med detta men aktiviteterna var konkreta och gällde folkets vardag.
Så nu står det 7-6.
Åke Malm
Se ett inslag från Tg2 om ”Ampolla di Acqua del Po”: