Bossi, far och son

Son och far Bossi

Av ÅKE MALM

Tillbaks i Rom efter påskfirande i Abruzzerna, närmare bestämt i Ovindoli. Som nämnts några gånger tidigare i dessa bloggar.

Trots en halvmeter snö och tre minusgrader (Ovindoli ligger på 1600 meters höjd) gavs även tillfälle att njuta av det goda livet – en vara som ännu finns i stora mått i detta land. Alltför ojämnt fördelat över land och folk. Dock.

Under valven i Trattoria La lampade del Brontolo – något fritt översatt Butters lykta med anspelning på en av Snövits dvärgar – återuppstår det abruzzesiska köket i all dess fantasirika enkelhet. En frestande kornsoppa (regionen går i spetsen för att finna odlingsplatser för det gamla sädesslaget som varit försvunnet i decennier), bruschetta, förstås, i många nya varianter, och så en mustig spezzatino, kallops, på vildsvin kokt med mycket rödvin av märket Montepulciano d’Abruzzo. Som bordsdryck valde vi på värdens uppmaning det lokala ölet A modo mio – på mitt sätt. En stimulerande bekantskap från bryggeriet San Giovanni i Roseto degli Abruzzi.

Nåväl, frihetens minuter är räknade och på sommardäck i snömodden slirar vi ner några hundra meter och möter åter Våren med blommande fruktträd med mandelblom bland husen i Celano och ginstbuskar som vårbrasor mot de gråa och karga bergssidorna.

Åter i Rom väntar nyheten att Renzo Bossi lämnat in sin avskedsansökan. Det skedde ett par dagar efter att hans far, Umberto, lämnat över kontrollen av den egna skapelsen, Lega Nord, till ett triumvirat i väntan på en kommande kongress.

Anledningen till denna, ur leghisternas synvinkel, verkliga katastrof är de ständiga rapporterna från åklagarnas utredningar om det svindlande svindleriet med de statliga medlen till de politiska partierna. Som jag förklarade i förra bloggen heter det inte längre partistöd, utan ”ersättning för kostnader under valkampanj”. Ett illa misslyckat försök att kamouflera återinförandet av det gamla partistödet. Enbart inför valet 2008, till exempel, fick Lega Nord 41,4 miljoner euro, av vilka man redovisat endast 2,9. Berlusconis parti, Pdl, fick 206,5 miljoner av vilka man redovisade 53,7, och vänsterpartiet PD 180,2 euro av vilka endast en tiondel har redovisats.

Sammanlagt har staten sedan 1994 betalat ut 2,25 miljarder euro men bara fått redovisning för 579 miljoner – en fjärdedel.

Skillnaden mellan de redovisade summorna och det totala anslaget har partikassörerna kunnat disponera tämligen fritt. Åtminstone om man nu skall tro de tragikomiska kommentarerna från partiledare som bestörta förklarar: Det hade jag ingen aaaaaning om.

Nu jagar åklagare från Reggio Calabria, Napoli och Milano ett antal euromiljoner som man skall ha slussats via Cypern till Tanzania för att användas till inköp av fondandelar. Det hör till saken att Tanzania tydligen nekat ta emot pengarna eftersom det ansågs att pengarnas ursprung inte var tillräckligt väl klarlagt.

Men det som verkligen väckt raseri bland väljarna har varit avslöjandena om hur hundratusentals euro använts privat av medlemmarna i familjen Bossi. 130.000 euro för studier ”vid ett privatuniversitet” i London där unge Renzo skulle få ett fint examensbetyg. Alla vet ju att han klarade studenten först i tredje försöket (och då med lite puff från pappa Umberto). Umberto som en gång när han fick frågan om Renzo är hans ”delfino” (där intervjuaren naturligtvis menade tronföljare/arvtagare), glatt svarade: ”Nej, någon delfin är han sannerligen inte – snarare en forell (trota). Vilket är anledningen till att arvtagaren nu oftast går under smeknamnet ”Trota”.

Ännu en puff fick Renzo när han fick ta över platsen som regionaldeputerad för Lombardiet, en plats som egentligen tillhörde en duktig partikvinna, som dock råddes att hoppa av. Det betydde att Trota utan att anstränga sig i någon högre grad fick en månadslön på 12.000 euro.

Det är den platsen han nu fått lämna efter ryktena om ett liv i sus och dus på statens bekostnad. Utan att gå in på alltför många detaljer kan konstateras att karabinjärernas utredningsenhet, under ledning av överste Sergio De Caprio, (sic!) konstaterar att unge Bossi gjort av med 229.000 euro – och 69 centesimi.

(Sergio De Caprio är Italiens mest kände karabinjär. Det var han som under täcknamnet l’Ultimo kunde gripa bossarnas boss inom Cosa Nostra, Toto Riina. Efter en del problem är han idag överste och chef för NOE – Nucleo operativo ecologico.

Men åter till unge Bossi. Hur det gick till kan hans livvakt och chaufför Alessandro Marmello berätta. Han gör det i en filmad intervju som veckotidningen Oggi lagt ut på nätet. ”Jag tröttnade på att fungera som Trotas personlige bankomat. Han strödde pengar omkring sig och sedan fick jag gå till partikansliet där pengarna betaltes ut mot kvitton. Men jag mådde illa och blev orolig att det kunde vara något illegalt i det hela….”.

Nu är inte bara familjen Bossi ute i snålblåsten. Andra kända namn från ”den magiska cirkeln”, den innersta partiledningen, anser att också Rosi Mauro bör avgå. Hon fungerar officiellt som vice talman i senaten, vilket gör henne till en av statens högsta ämbetsmän. Hon är känd för folket som den som snabbt klubbade igenom en lag genom att rytande och viftande med armar och papper säga: vilka röstar ja, vilka röstar nej, vilka avstår. Lika snabbt som det går att läsa orden. Den cirkusen i Italiens senat kan nu ses av alla på Youtube.

En närmast chockad sekreterare försöker få henne att sluta medan hon viftar undan all hjälp och maler vidare. Skall vi säga ett lågvattenmärke för fungerande demokrati?

För att stoppa kritiken mot det egna partiet, ordnade Roberto Maroni, tidigare inrikesminister i Berlusconis regering, ett ”Stolthetens partimöte”. I Bergamos mässhallar hade 5000 lega nord-anhängare strömmat till. Hundratals hade med sig stora sopkvastar med löftet: här skall sörjan sopas ut. ”Den som har felat skall ut ur partiet”, var refrängen.

Roberto Maroni aspirerar på rollen som ny partiledare. Han har en stor grupp bakom sig men sista ordet är ännu inte sagt. I ett tal som dränktes av talkörer lovade han att kvasten skall gå. Hans första ord var: ”Vi är här för att uttrycka vår sorg, vår smärta över all smuts som drabbat oss”, ”den som felar får betala för det ”.

Anklagelsen som verkligen bränner är att Lega Nord misstänks för samröre med den kalabresiska organiserade brottsligheten, ’ndranghetan.

Umberto Bossi, som drabbades av en hjärnblödning i mars 2004 och fortfarande har svårt att gå och tala, bad gråtande om förlåtelse för missgreppet att ha utsett sina egna söner, men bekräftade inte att hans avsked verkligen gällde.

Under tiden, medan avslöjandena duggade tätt, bestämde de tre största partierna att något måste göras för att blidka folkets vrede som tagit sig uttryck i en storm av sms och insändarkommentarer. PD:s ledare, Pier Luigi Bersani, kastade ner några tankar som han skickade över till de två andra partiledare som också stödjer Mario Montis regering. En serie hastiga möten organiserades och nu skall det finnas ett gemensamt förslag. Det går i första hand ut på att låta statsrevisorerna kontrollera partierna. Redan det ett revolutionerande grepp då partierna tidigare alltid värnat rätten att själva få bestämma hur partistödet skall användas.

Men den viktigaste punkten – att skära ned anslagen – har man ännu inte tagit upp. Bland de hundratals mejl som ramlar in dessa dagar är just kraven på stora nedskärningar i stöden intensiva.

– När folket far illa i kristider är det omoraliskt att politikerna fortsätter att ta emot pengar de inte ens redovisar för, brukar det heta.

Medan jag skriver detta har Lega Nord just avslutat sitt partiledningsmöte. En tre timmar lång och intensiv diskussion. Slutet blev att senatens talman, Rosi Mauro efter en enhällig omröstning blev utesluten. Samma sak gäller den tidigare partikassören Francesco Belsito.

Unge Renzo Bossi, Trota, ansågs dock redan genom att avgå som regiondeputerad ha tagit sitt straff. Han får alltså sitta kvar. Frågan är väl om han också får behålla privatchauffören.

Åke Malm

Kommentera: