Bosnienkriget, som rasade mellan 1992 och 1995, ligger nu så långt tillbaka i tiden att det börjat bearbetas i litterär form. Inom den tyskspråkiga litteraturen har ämnet tagits upp i åtminstone tre romaner på senare år: Wie der Soldat das Grammofon repariert av Sasa Stanisic, Scherben av Ismet Prcic och senast i den korta men starka debuten Wie ich mir das Glück vorstelle av Martin Kordic.
Kordics historia utspelar sig i en namnlös ”Broarnas stad” och berättas av den handikappade och i praktiken föräldralöse pojken Viktor. Att det rör sig om Mostar framgår när den gamla ottomanska bron över floden skjuts i spillror av granateld som slutgiltigt separerar stadens båda halvor från varandra. Men denna namnlöshet är inte ett försök att fylla berättelsen med gåtor, utan ett exempel på hur Kordic medvetet väljer bort vuxenvärldens benämningar för att öka trovärdigheten i barnets berättarperspektiv. Det är pojken Viktor, som med en skolpojkes enkla och precisa språk – genomgående i presens – för berättelsen framåt.
Martin Kordic, som är son till en bosnisk gästarbetare, föddes 1983 i Tyskland, där han också är uppvuxen. I början av nittiotalet hade familjen planer på att flytta till Bosnien, men kriget bröt ut och kom indirekt också till Tyskland när släktingar och vänner på flykt undan striderna började befolka hemmet. Där fick Martin Kordic redan som barn höra de ofta fasansfulla berättelser från kriget som han sedan dess burit med sig och nu återberättar i romanform.
Att skriva om den enskilda människans krigsupplevelser på ett trovärdigt sätt är en svår utmaning, men genom att låta Viktor neutralt registrera det som inträffar omkring honom – såväl fasor som glädjeämnen – har Martin Kordic valt en berättartekniskt övertygande och konstnärligt lyckad väg: författaren antyder ett sätt att bearbeta det ohyggliga som undgår patetik. Viktor och hans ”kamrat” Enbente Dschib lever som småtjuvar i följe med en hund och en flicka, som överlever genom prostitution, i ett ofredens groteskt deformerade landskap, i en halvvärld där pojken tar skrivandet till hjälp för att minnas, strukturera tillvaron och ytterst överleva. Viktor antecknar allt han ser, gör och upplever i ett häfte, som inte bara är den viktigaste av hans få ägodelar, utan också hans dagbok, vilken i fulltecknat skick motsvarar den roman man som läsare just fördjupar sig i.
Och där finns gott om minnen från bättre tider, då Viktor levde med sin familj i ”De lyckligas by”, innan kriget slog livet i spillror. För även om tillvaron inte heller då var lätt, fanns ändå ett fast sammanhang. Vid den komplicerade förlossningen hemma på köksbordet skadas Viktors ryggrad svårt, men han överlever ändå tack vare mormoderns rådiga, men blodiga, ingripande med kniv och skinkgaffel. Skadorna gör honom till en retad krympling iklädd en kliande och rivande korsett som hålls ihop av en ”ryggspindel”, vilken dock omvandlas till en fördel när det blir dags att leka krig. Då blir enstöringen, som vanligen mest målar och läser, en eftertraktad deltagare, eftersom någon också måste vara krypskytt, gärna iförd en skrämmande ekipering som en ryggspindel. Men även om många missaktar och skymfar den handikappade pojken finns där också goda människor, särskilt mormodern som omsluter honom med sin trygga kärlek.
När Viktors far dragit ut i kriget på ”Korsarnas” sida tvingas pojken och familjen, på grund av en utrensningskampanj, lämna det muslimska kvarter där de då bor, men i tumultet skils de från varandra och han hamnar i det limbo som är romanens nutid. Våld och uteslutning behärskar vardagen. Gamla vänskapsband slits av och ”De lyckligas by” skall aldrig mer återuppstå. Senare tas dock pojken om hand av systrarna i ett kloster på ”Förklaringsberget” och tillåts där skriva på berättelsen om sitt liv.
Eftersom detta häfte är den enda informationskällan i romanen lämnas läsaren delvis i sticket. Vad är sanning och vad är lögn? Och var befinner vi oss när textens återkommande melankoliska drag övergår i magisk realism? Staden har en numera delvis förstörd djurpark, där Viktor lämnar flickan sedan hon dött och möter en gammal kvinna som läker såren efter korsetten, ger Dschib medicin och Viktor ett brev från mormor. I djurparken finns också elefanterna som en gång blivit Viktors vänner vid en skolutflykt dit, och som kanske har ett samband med de elefanter som han alltid ritat ända sedan han var liten. Det är dessa stora djurs enkla gemenskap som i bokens drömska slutscen, med en anspelning på titeln, visar hur Viktor föreställer sig lyckan, och därmed knyter samman denna underbara berättelse om ett ensamt barn i krigets vardag och om litteraturen när den blir livsviktig.
– Ladda ner den som e-bok? Klicka här för att komma till ebook.de
– Kordic läser ur boken här: