Borges och jag
En författare blir till

Om den ene Borges, som går omkring i Buenos Aires, och den andre, som blivit författare, handlar den korta novellen ”Borges och jag”.  Jay Parini berättar i sin självbiografiska roman Borges and Me om hur också han blir till som författare under en resa i Skottland tillsammans med Borges. 

 

Jorge Luis Borges novell Borges y yo  (”Borges och jag) är på många vis en väldigt typisk borgesk historia. På en enda sida och på knappa två i Lasse Söderbergs svenska översättning behandlas skillnaden mellan författaren Borges och människan Borges. Den åtskillnad som först upprättas mellan dem fallerar i novellens sista mening: ”Jag vet inte vem av de två som skriver dessa sidor”. I Jay Parinis självbiografiska roman Borges and Me, där titeln är en uppenbar anspelning på Borges novell, vill den amerikanske författaren Jay Parini göra något liknande. Den handlar, som Borges novell, om en författares tillblivelse.

Klicka på omslaget för att läsa Borges kortnovell ”Borges och jag”  i svensk översättning av Lasse Söderberg. (© Bokförlaget Tranan och översättaren)

Parini har tidigare skrivit inom en mängd olika genrer som lyrik, fiktion och författarbiografier, och då bland annat om John Steinbeck och William Faulkner. I Benjamins crossing möttes de två sistnämnda genrerna i en fiktiv roman om filosofen Walter Benjamins sista tid i livet. Också Borges and Me är en biografi, men inte över Borges, utan över Parini själv. I vilken utsträckning den ska läsas som fiktion eller inte är öppet för diskussion. I bokens efterord skriver Parini att den resa kring vilken romanen kretsar i själva verket var två resor, men att händelserna är sanna. Borges änka María Kodama har ifrågasatt bokens sanningshalt. Hur det än må vara med detta  utgör mötet mellan memoar och fiktion, där Parini själv utgör huvudpersonen, i sig en hänvisning till Borges verk. Inte minst till den novell som romanens titel anspelar på.

Året är 1971 och den unge Parini har flytt USA efter att ha blivit antagen som doktorand i litteraturvetenskap vid universitetet i St. Andrews, Skottland. Hans flykt har såväl privata som politiska skäl. Han undkommer på en gång en krävande mor och ett överhängande hot om att bli inkallad och skickad till kriget i Vietnam.

Väl på plats lär han känna Alastair Reid, en krigsveteran, poet, lärare och, ska det visa sig,  Borges översättare. När så Borges själv anländer till St. Andrews för att träffa sin översättare men denne av familjeskäl måste resa till London, blir den unge Parini kvar med den gamle argentinske författaren, som han aldrig har läst, och en osannolik bilresa tar sin början. Under en vecka reser Parini och Borges runt i Skottland och besöker den ena sevärdheten efter den andra, alltmedan Parini kämpar med att sätta ord på det han ser för den blinde Borges i en bok som bäst beskrivs som en roadmovie i textformat.

Däri ligger också romanens största problem. Om ambitionen varit att skriva en mysig roadtrip har den  gått överstyr. Resultatet liknar istället en fars, där de olika upptågen avlöser varandra: Borges ramlar på ändan under en storm medan han citerar Kung Lear, Borges håller vandrarhemmets ägarinna vaken om natten då han hela tiden måste upp efter lite väl många pints på den lokala puben, Borges trillar i Loch Ness etc. Och inte hjälper det att Parini också har en ovana att inte lämna något åt läsaren, utan förklarar allt berättarjaget tänker.

Den som kan sin Borges kommer att känna igen sig i romanen. Det förekommer gott om såväl implicita  som explicita hänvisningar till Borges verk, till ”Shakespeares minne”, ”David Brodies rapport”, ”Pierre Menard, författare till Don Quijote” och givetvis till ”Borges och jag”. Många av deras  konversationer medan de skumpar runt på de skotska vägarna rör sig om just dessa verk – emellanåt på ett kanske väl forcerat vis. Inramningen hade kunnat fungera väl för att på ett lättillgängligt vis närma sig en författare som anses vara svårforcerad. Men istället lämnas jag med en undran om till vem verket egentligen riktar sig. För dem som läst Borges framstår konversationerna som plattare versioner av det tematiska stoff som redan finns i hans noveller, och för dem som inte gjort det lär det väl knappast vara storleken på argentinarens blåsa som lockar dem till hans författarskap?

Men Borges and Me saknar inte förtjänster. Bortom skrönorna om mötet med Borges finns det en självbiografisk berättelse om Parini själv, och det är i den som anspelningen på Borges novell har sin egentliga bäring och som Borges and Me blir som mest intressant: i den unge Parinis sökande efter en plats i tillvaron och i hans utveckling till intellektuell i mötet med litteraturen och med skrivandet. I bakgrunden finns också Vietnamkriget som spetsar till de existentiella frågor berättarjaget brottas med. En brevväxling med en barndomsvän – som tvingas uppleva krigets fasor på plats i Vietnam samtidigt som Parini i Skottland skriver på en avhandling om poeten George Mackay Brown – väcker frågor om värdet av inte bara Parinis eget arbete utan också av konsten i stort. Dessa partier är de starkaste i romanen.

Men är du nyfiken på Borges är det inte till Borges and Me du ska vända dig – läs istället Borges själv. Novellen Borges y yo  (Borges och jag) är en bra början.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).