Av JAN HENRIK SWAHN
I natt hade jag en märklig dröm. Jag drömde att jag var Bonniers Förlag. Jag hade ensam hand om hela utgivningen medan alla som annars jobbade på förlaget, från högsta chef ner till ynkligaste förläggare, fick hålla till i ett rum längst bort i korridoren. För att de skulle upptäcka gemenskapens fröjder och lära känna varandra på ett djupare plan hade jag gett dem i uppdrag att ge ut BLM igen. Jag frågade dem: ”Vad spelar det för roll om just Bonniers ger ut böcker om ändå ingen vet vem Bonniers är?”
Därför skulle BLM finnas, på alla bibliotek med självaktning i hela världen. De hade gott om tid på sig att nå målet, ville de hålla på i flera år så gärna för mig. En bra litterär tidskrift gör man inte i en handvändning. Det gäller att hitta texter som på ytan kanske förefaller spreta åt olika håll men vars rottrådar snart börjar flirta med varandra djupt nere i myllan. Etablerade författares texter kan få stå sida vid sida med debutanters. Och det behöver inte kosta mycket.
Sanningen var att jag hade placerat alla förlagets anställda inklusive marknadsavdelningen på BLM just för att vänja dem av vid att tänka i kronor och euros så fort de fick en litterär text framför ögonen. Under tiden skulle jag diktatoriskt ta hand om förlagsutgivningen.
Jag vaknade aningen svettig. Hade jag hunnit driva Bonniers mot konkursens brant i drömmen? Nej, inget tydde på det. I stället hade jag under den korta tid som drömmen varade lyckats vinna tillbaka författarnas respekt för förlaget. Jag ökade poesiutgivningen kraftigt, vilket visade sig vara ett lyckokast. Jag tog kontakt med alla författare vars manus jag under min tid som lektör på förlaget rekommenderat till utgivning utan att få gehör. Nu var de välkomna tillbaka. Jag rensade brutalt i utgivningen av illa skrivna deckare och ökade radikalt utgivningen av grekiska, arabiska, afrikanska, turkiska, albanska, bulgariska, vietnamesiska, spanska och finska författare.
Varje dag surrade det i korridoren av oroliga chefer och räknenissar som fruktade att jag höll på att sätta sprätt på förlagskapitalet och att jag skulle börja förhandla med Sveriges Författarförbund om ramavtal för förlagets författare. Jag hörde upprörda ord om att jag var en marodör, en rättshaverist, en smalboksfanatiker utan ett hum om hur dålig litteratur genererade möjligheter att kränga ännu sämre litteratur som sålde ännu bättre. Men de fick inte komma in och titta i min höstbokskatalog. Jag gick ut i korridoren och motade vänligt men bestämt in dem på tidskriftsredaktionen igen.
Varje fredag fick de berätta vad de hade gjort under veckan. De fick inte prata om pengar och det gjorde att en del somnade av pur leda. De fick inte heller säga att något var bra men inte skulle gå att sälja, vilket gjorde dem väldigt upprörda: ”Men hur ska vi då kunna formulera våra refuser?” Andra kände lättnad över att slippa tänka i ekonomiska termer och fick redan efter ett par veckor kontakt med sitt ursprungliga litteraturintresse. Ja, faktum är att flera verkade gå mot en ny vår.
När jag vaknade försökte jag förstå drömmens budskap. Berodde det på fjorton års bitterhet? (Jag fick sparken som BLM-redaktör 1999, varefter tidskriften lades ner). Nej, omöjligt, jag som är så glad och positiv!
Efter en stund föll polletten ner. Drömmen försökte helt enkelt berätta att det är hög tid att Bonniers hittar sitt fokus och börjar ge ut BLM igen, i en eller annan form. Det behöver inte kosta mer per decennium än nergången under en enda dag för förlagets samlade aktieinnehav. Och så kan de i ett enda BLM-nummer få plats med fler bra författare än hela deras tunna utgivningskatalog rymmer.