Rembrandt - Europas bortrövande (Wikicommons)

Den globala värdekrisen och utopierna om framtiden

Kan man i dagens värdekris lära av historien? Nej, skriver Bo Stråth i en essä som med utgångspunkt i hans egen och andras forskning söker sätta vår tids ekonomistiska och populistiska kris i ett historiskt sammanhang. Det historiska perspektivet löser inte dagens globala problem – för det är olikheterna mellan då och nu alltför stora – men det skapar överblick. 

___________

Avståndet mellan de ekonomiska och politiska chockerna blir allt kortare och det oväntade blir allt mindre oväntat. Mellan Grexit-hotet och Brexit-beslutet gick det knappt ett år och från Brexit till Trump inte ens fem månader. Däremellan kom flyktingkrisen. Tiden tycks accelerera.

Världen upplever sedan ett årtionde en ekonomisk kris som blivit en politisk kris som blivit en värdekris. Den ekonomiska krisen är också en social kris som handlar om sysselsättning, värden, trygghet och tillförsikt på sedan ett halvsekel tillbaka dramatiskt förändrade arbetsmarknader. Den sociala krisen handlar också om bristen på solidaritet och framtidstro. Den politiska krisen gäller uthålligheten i demokratin. Sambandet mellan den ekonomisk-sociala och den politiska krisen är att ekonomisk nyliberalism angriper och utmattar den politiska liberalism som är grundad på representativ demokrati. Tron på en dynamisk symbios mellan en sysselsättnings- och välståndsgenererande kapitalistisk ekonomi, politiskt styrd av en representativ demokrati för en fördelning under intressekonflikt av ekonomins frukter, ifrågasätts och försvinner.

Värdekrisen i sin tur är en kondensering av de ekononomisk-sociala och politiska kriserna. Demokratin är inte längre så stabil som den troddes vara i stora delar av världen efter Sovjetväldets fall för ett par årtionden sedan. Ett uttryck för värdekrisen är erosionen av ett gemensamt språk där vi kan kommunicera om olika värderingar. Trumps valkamp är ett tydligt exempel. Resultatet av denna kommunikationsbrist är ett polariserande, förråande och brutaliserande språk där begrepp som sanning och objektivitet – i all deras ofullkomlighet − förlorat betydelse. Det slutliga uttrycket för värdekrisen är antiliberalismens frontalangrepp på nyliberalismen – den främlingsfientliga nationalismens attack på globaliseringssagan.

De värden som står på spel handlar om den västliga liberala demokratin, den dynamiska sammanflätningen mellan kapitalism och demokrati byggd på politisk styrning av ekonomin. Den goda cirkel mellan transnationell kapitalism, välfärd och demokrati som globaliseringsberättelsen propagerade efter Sovjetunionens fall har förlorat sin förmåga att övertyga. Det pågår ett sökande efter alternativa berättelser, vilka allt mer ställer flyktingar och andra invandrare å ena sidan och inhemska förlorare på globaliseringen å den andra – förlorare mot förlorare i nya vän-fiendebilder som får tankarna att gå till Carl Schmitt.

Om vi inte lär av historien – vad lär den oss? Vår kris är inte unik. Under de senaste hundrafemtio åren finns två förlagor. Den första är 1870- och 1880-talens ekonomiska kris, som på den tiden kallades den stora depressionen. Den följdes av kulturradikalernas attack på auktoritära maktstrukturer och av en accelererande imperialism och nationalism i försök att lösa inre sociala problem med en militär kapprustning som till sist kröntes med första världskriget. Den andra förlagan är 1920- och 1930-talens ekonomiska kris. Den fick ta över namnet den stora depressionen och blev en politisk kris med totalitära regimer – från fascism till stalinism och nazism – och ledde fram till det andra världskriget.

Mussolini i Tieste

Mussolini i Trieste

Under världskrigens epok fick massamhället sitt genombrott och massorna tågade in i politiken. Massorna som folkets röst – där frågan snart nog uppstod om vem som talade för dem. Massorna som formade opinioner, som utnyttjades för att forma opinioner, massorna som både löfte om befrielse och som manipulativt hot. Massornas genombrott gav demokrati och totalitära lösningar sida vid sida, invävda i varandra.

Efter andra världskriget såg man generellt tillbaka på 1930-talet som en gigantisk kamp mellan den fria demokratiska och kapitalistiska världen och diktaturerna i Tyskland, Italien, Japan och Sovjetunionen. I denna kamp mellan det goda och det onda blev det svårt att inordna Sovjetunionen, en diktatur som trots allt deltagit i kampen mot de övriga diktaturerna. Efter 1990 och Sovjetunionens sammanbrott och det kalla krigets slut sågs kampen som slutgiltigt avgjord.

Denna standardsyn har demonterats av Wolfgang Schivelbusch. Erfarenheterna som låg till grund för krispolitiken och sökandet efter lösningar på den stora depressionen kom inte från 1945 utan från 1929. De politiska krisreaktionerna var då desamma överallt. Demokratier såväl som diktaturer letade efter alternativ till den havererade kapitalistiska ordningen. Distinktionen mellan demokrati och icke-demokrati var mycket oklarare i den tidens försök att gestalta framtiden än vi vill tro och tycker oss se i historiens backspegel.

President Franklin D. Roosevelt

President Franklin D. Roosevelt

Ett av de mest intressanta experimenten ansåg många då vara fascisternas korporativistiska ansats i Italien, vilken väckte bl.a. Franklin D Roosevelts stora intresse. Roosevelts New Deal innehöll också flera autoritära drag. Tidsandan under 1930-talet var mycket mer ohämmad än efter krigsslutet 1945. Erfarenheterna av den djupa ekonomiska och sociala krisen på 30-talet var mycket mer omedelbara än de löften som liberal demokrati utställde.

Det var naturligtvis inte så att all politik – demokratisk, autoritär, populistisk, totalitär – var sammanvävd i en grå massa och att man inte såg alternativ, risker och hot. Ernst Cassirer och Edmund Husserl engagerade sig i Tyskland i en debatt med Martin Heidegger om den värdekris de tydligt såg och varnade för1. Den holländske medeltidshistorikern Johan Huizinga skrev bestsellern I morgondagens skugga som översattes till flera språk2. Boken uttryckte ett decenniums växande kulturpessimism, dess ”andliga lidande” som Huizinga formulerade det. Boken hörde hemma i samma genre som Oswald Spenglers volymer om västerlandets undergång efter första världskriget, Ortega y Grassets bok om massornas uppror och Aldor Huxleys dystopiska framtidsvision i Brave New World några år före Huizinga.3

Där fanns också debatten mellan den katolske och nationalsocialistiske juristen Carl Schmitt, den protestantiske teologen Friedrich Gogarten och Karl Löwith om decisionism och nihilism. Gogarten hade redan 1920 4 beskrivit mellankrigstiden som ett tomrum:

"Det är vår generations öde att vi står mellan två eror. Vi tillhörde aldrig den period som slutar idag. Huruvida vi någonsin kommer att tillhöra den tid som kommer att komma?… Så står vi mellan tiderna i ett tomrum"

41tvl-2-ugl-_sx309_bo1204203200_

1935 publicerade den franske idéhistorikern Paul Hazard La crise de la conscience européenne som beskrev 1600-talet som ett krisens århundrade. Boken blev en klassiker som under 1960- och 1970-talen föranledde en livlig historiografisk debatt om Hazard hade rätt. Men debatten missade anknytningen till den tid i vilken boken skrevs. Tillspetsat handlade den implicit lika mycket om trettiotalskrisen som om 1600-talet. Hazard såg en lösning på 1600-talskrisen i upplysningens triumf över traditionalism genom sekularisering och revolution. Det var ett argument som appellerade till samtiden med historiens hjälp.

Vad gäller de tidigare två, nu historiska värdekriserna vet vi vad som hände. Vad vår tids kris beträffar har vi ingen klar idé. Vi vet inte vart vi är på väg eller om och hur världens antiliberala massrörelser är förbundna och inte annat än att de alla uttrycker vrede och frustration över nyliberalismens resultat. Ibland kan man få intrycket att det handlar om en nationalisternas international, men på ett annat sätt än i Giuseppe Mazzinis 1830-talsidé om att förena nationalism med ett kosmopolitiskt program.

Till skillnad mot Mazzinis tankevärld, som utgick från liberala medborgarideal som nationernas grund, utgår vår tids nationalister från en mer avgränsande, etnisk och xenofobisk nationalism. Tanken att de skulle kunna ingå en gemensam och varaktig förening i en international framkallar motfrågan om de inte, i likhet med historiska exempel, förr eller senare kommer att söka inre social enighet genom yttre avgränsning. Frågan är om de inte därmed pekar fram mot Carl Schmitts vän-fiendeteori. Vad händer då? Till Schmitts teori hörde också hans definition av makt. Han hävdade att mäktig är den som kan proklamera undantagstillstånd, den som har förmåga att förklara att gällande lagar måste sättas ur kraft på grund av situationens allvar. Tecknen på en utveckling i den riktningen blir allt fler.

Alla de tre värdekriserna var och är globala. Skillnaden är att de båda första ägde rum i en kolonial värld där de europeiska makterna kontrollerade 80-90 procent av världen. Kriserna då var globala i den meningen att Europa och USA utövade hegemonisk makt och propagerade en värdekanon som de hävdade hade global giltighet. Vår värdekris är global på ett annat sätt. Vad som sägs vara europeiska värden ifrågasätts och angrips från icke-europeiska perspektiv. Demokrati och mänskliga värden är ingen självklarhet och i den mån man tar dem på allvar utanför Europa kan de användas också för att konfrontera det europeiska och det västliga, vad det nu antas vara.

Det historiska perspektivet löser därför inte dagens globala problem, men det skapar överblick. Det visar hur fundamentalt annorlunda den globala dimensionen i tillvaron har blivit, inte minst genom den digitala revolutionen och dess möjligheter. Det som ett EU-toppmöte i hybris proklamerade i Lissabon 2000 – att ett Europa baserat på digital kunskapsteknologi skulle bli världens ledande ekonomi tio år senare – har blivit till en ekonomins brutala våldtäkt på civiliserat samhällsliv och historiska landvinningar, en våldtäkt som legitimerats av en mäktig berättelse om att ekonomin är en naturkraft där djungelns regler gäller, bortom mänsklig kontroll. Man kan bara anpassa sig till våldtäkten.

Det är en existentiell utmaning att inte längre i freudiansk mening förtränga vad som hänt utan att istället med nyvunna insikter börja tänka på framtiden igen.

__________

  • Texten utgår från bl.a. Bo Stråths egen bok Europe’s Utopias of Peace: 1815, 1919, 1951 (2016) och den kommande boken Bo Stråth och Peter Wagner European Modernity. The Global Approach och de referenser som finns där.

  • Klicka här för att läsa Anders Björnsson om Jan-Werner Müllers uppmärksammade Was ist Populismus?

  • Klicka här för att läsa Ann-Cathrin Jungar om finsk populism

  • Klicka här för att läsa Torsten Rönnerstrand om hur grekiska populister utnyttjar det antika arvet

  • Klicka här för att läsa Robert Azar om Moravias roman De likgiltiga från 1929, om en familj och en hel borgarklass i nedgång under den framväxande fascismen och om människor utan förmåga till djupare förståelse eller känslor för vare sig andra eller sig själva

  • Bo Stråth

    Bo Stråth

    Professor Emeritus Dr of Nordic, European and World History vid Helsingfors universitet

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: