För knappt tre år sedan råkade jag bli bjuden på en solenn fest i Helsingfors, när Svenska (dvs. finlandssvenska) Folkskolans Vänner hade en högtidlig sammankomst med många tal, frackar och festblåsor, det var nog något jubileum. Jag hade turen att placeras vid samma bord som Bo Carpelan, en av vår tids främsta finlandsvenska författare, skicklig på många fält: som lyriker, romanförfattare, dikttolkare och framgångsrik barnboksförfattare. Han var i toppform, trevligt talträngd, ilande mellan olika grupper – han kände säkert de allra flesta i församlingen.
Nu ser jag att han avlidit, 84 år gammal. Hans utmärkta roman ”Axel” som kom för femton år sedan grundar sig delvis på brevväxlingen mellan hans släkting baronen Axel Carpelan och Jean Sibelius (deras korrespondens gavs ut i fjol av Svenska Litteratursällskapet och Atlantis, redigerad av Fabian Dahlström: ”Högtärade Meastro! Högtärade Herr Baron!” Eftersom jag kom in på ”Axel” i en notis för Dixikon när jag skrev om en engelsk översättning av de här breven, ska jag i stället påminna om en annan av Bo Carpelans mycket läsvärda romaner, den som fick ett Finlandiapris när den kom 1993: ”Urwind”.
”Jag är ensam. Jag har tusen ögon”. Så skriver huvudpersonen Daniel Urwind, en 53-årig antikvariatsägare i Helsingfors, i ett brev till hustrun som gästforskar vid Harvard. Varken den skrivelsen eller de övriga femtiotvå epistlar som han plitar ner under hennes årslånga vistelse västerut blir dock ivägskickade. De finns kvar som veckorapporter förda av en drömmare med öppna ögon. Han är en man som lever mer i det förgångna än i nuet, och därmed inte alldeles olik den skygge Axel som var Sibelius vän och tillskyndare.
Vissa sidor hos Daniel Uwind har Bo Carpelan själv lånat ut. Han var en man van vid böcker, under många år chefsbibliotekarie i Helsingfors. En del paralleller kan man nog också dra mellan denna täta roman och dikterna i hans samling ”Gården” eller prosalyriken i ”Jag minns att jag drömde”. Det är en driven lyriker som fört pennan i denna associationsrika roman som är mättad med både öppna och dolda citat och allusioner. Det är påfallande vacker text, språkligt sett, skriven med stor omsorg och därmed inte alldeles lättläst. Man får ge sig till tåls, läsa långsamt, repetera och tänka efter på varje sida: allt är noga övervägt.
Bokhandlaren Urwind har tagit över sin rörelse från fadern och är en bokmal i dubbel mening. Hans liv kläs till stor del av sådant stoff som drömmar vävs av, och hans anteckningar är traditionsmedvetna och höglitterära. I sitt fönster skyltar han med de klassiker som råkar ha födelsedag i veckan. Där liksom i hans rymliga minne samsas den västerländska kulturens storheter, av de mest varierande slag. Här finns allusioner till Hermann Broch och Robert Musil, till Shakespeare och Mozart. Den stora konsten är Urwinds pulsåder.
Hans mor fascinerades av Cezannes bilder från den provencalska Mont Saint-Victoire, som hon ständigt kopierade. Hennes son fantiserar kring Jan Van Eycks bröllopsstycke med paret Arnolfini, en målning till trängsel fylld av betydelsebärande attribut. Ännu ett par namn är positionsbestämmande i denna kulturgenomsyrade roman, dels Marcel Proust på spaning efter den tid som flytt, dels Marc Chagall i vars universum tyngdlagen upphävts. Redan romanens inledande citat från Gunnar Björling kan erinra om den judiske vitryssens luftiga fantasterier:
Jag vill
att automobiler, bröst söndrar sig
att hus stod på taket och marken svävade i luften
att alla linjer, former kastades upp i luften
som ett omvartannat
att färgerna skrek kaleidoskopiskt.
Men framför allt handlar boken om en man som låtit dörrarna till sin barndom stå öppna. Daniel växer upp i en borgerlig hyreskasern där grannarna trängs, och i sina veckobrev till hustrun blickar han både bakåt och framåt – nuet är nog det minst viktiga. Tillvaron under vinterkriget glimtar till, och döda släktingar befolkar hans dagliga existens. Han drar märkliga skrönor om bisarra figurer i släkten, bland andra en moster som varit en hyllad ballerina och som när hon vågar det stora språnget sätter sig över tyngdlagen, liksom Chagall.
Sådana bisarra minnen fyller Urwinds universum. Det kontemplativa livet bland böcker passar denne vemodige åskådare som umgås med sina döda minst lika naturligt som med sina samtida. Den beläste men melankoliske antikvariatsbokhandlaren framlever alltså sitt gräsänklingsår omgiven av det förflutnas avlagringar, med kritisk hållning till sin förflackade samtid. Att det sedan inte utvecklar sig särskilt lyckligt när hustrun kommer tillbaka förvånar inte. Han är en luftmensch vars fantasi inte känner några hinder eller gränser. Bo Carpelans huvudperson har en förtätat livsväv, med många inslag av tillvarons stora omvartannat: ”Varje vardag rymmer sin dolda svindel, den bryter fram som en plötslig eld, en text som måste tydas.”