Av ÅKE MALM
Bilden har etsat sig fast i minnet.
Italiens regeringschef, Silvio Berlusconi, ropar ”villano” (ordboken ger alternativen: ohövlig, tölpig, grov, plump, bondlurk, tölp, drulle, knöl) till en av journalisterna i presskonferensen.
Tre meter därifrån inskrider Italiens försvarsminister, Ignazio La Russa, mot samme journalist, griper tag i hans rock, sliter i halsduken och försöker rycka upp honom från stolen. Hela tiden hörs journalistens röst som frågar: ”Vart tog pengarna vägen i l’Aquila? Vad gör ni mot korruptionen?”
En unik scen bland de västliga demokratierna.
Det skall sägas att journalisten ifråga, Rocco Carlomagno, inte är ny i genren provokatör. Enligt italienska normer är det tveksamt om han ens kan kallas för journalist eftersom han inte tillhör l’Ordine dei giornalisti, närmast att jämföras med ett medeltida skrå – endast folk som godkänts i skråets examen har rätt att kalla sig journalister.
Till och med Alberto Moravia fick underkasta sig uppsatsskrivandet eftersom han hade en veckokrönika i l’Espresso. Eftersom den inte utgjorde en tillfällig händelse utan återkom år efter år krävdes medlemskap i l’Ordine.
Det charmiga med Rocco Carlomagno är att han uppträder i alla politiska sammanhang. Visserligen betraktar han sig som medlem i PD men hans polemiska frågor har drabbat alla politiker av alla kulörer, inte minst storheter som Massimo d’Alema och Luciano Violante.
Nåväl, detta var tillfället då Berlusconi skulle starta den verkliga valkampanjen inför regionalvalet 28-29 mars. Ett viktigt ögonblick efter skandalen med vallistorna som inte godkändes. Berlusconis partis (PdL) främsta kandidat i Rom riskerar fortfarande att förlora sin viktigaste lista. Renata Polverini fick inte ens sitta bredvid Berlusconi utan fanns bland publiken.
En nervös och osäker Berlusconi började med att läsa en oändligt lång redogörelse för hur det verkligen gick till när hans parti stängdes ute från valmyndigheten (en ”fantasifull version”, skulle Pierluigi Bersani sedan framhålla). PdL hade till punkt och pricka följt lagens bokstav. Dess representanter var dagens verkliga hjältar, enligt Berlusconi. Skurkarna var radikalerna och förstås de vanliga kommunisterna. De hade gjort allt för att hindra Berlusconisidan att överlämna de handlingar reglerna föreskriver.
Regeringens version behandlades också punkt för punkt i La Repubblica och det krävde en hel tidningssida. Det kan räcka att här konstatera att regeringens version strider mot två officiella dokument: först motiveringen från den domstol som administrerar valfrågorna och, kanske ännu viktigare, den rapport karabinjärerna skrivit om vad som hände.
Berlusconi vänder upp och ned på allt detta. Han talar om hur PdL:s handlingar förvarats i en röd låda och att denna funnits i lokalerna inom den angivna tiden. Valmyndigheten å andra sidan förklarar att lådan var praktiskt taget tom. Där saknades ett tiotal av de handlingar lagen föreskriver, bl.a. den handling som ger partiets representanter fullmakt att alls överlämna materialet. Där saknades en logo med partibeteckningen och en handling i vilken kandidaterna accepterade att finnas med på listan.
Tämligen logiska och självklara handlingar, kan tyckas. För Berlusconi är det här småsaker, bagateller och den myndighet som inte godkänner hans sätt att se på saken är ansvarslös och odemokratisk.
Senare samma dag röstade Consiglio Superiore della Magistratura (den självstyrande myndighet som ansvarar för domarkårens självständighet) igenom ett uttalande där regeringschefen häftigt kritiseras. En regeringschef får inte kalla domarna kommunister eller talibaner. Man riskerar att maktbalansen mellan statens olika institutioner äventyras vilket betyder en ny risk för demokratin, står det i uttalandet.
Nu väntar vi på nästa domstol som skall behandla det sista möjliga överklagandet i vallistefallet. I det här fallet är det HD för administrativa beslut som heter Consiglio di Stato.
Samtidigt avhölls den 30:e förtroendeomröstningen i Senaten. Den gällde lagförslaget som ger regeringens medlemmar rätt att avstå från att närvara i domstolarna i 18 månader. ”Legittimo impedimento” – kallas det – ungefär giltigt förfall. Ingen domstol skall kunna kräva att ett statsråd under denna tidsperiod infinner sig till en rättegång som berör honom.
Oppositionen hade lovat filibustering och presenterat nästan 1 600 förslag till förändringar i lagtexten. Efter en dags debatt klev regeringens representant fram och förklarade att nu ställde regeringen förtroendefråga. Vilket, som jag tidigare förklarat, avbryter all debatt. Endast korta röstningsdeklarationer tillåts.
– Har ni avreagerat er nu, frågade talmannen syrligt.
Förtroendeomröstningen blev den vanliga. Regeringen vann med 169 ja och 126 nej.
Idag har valkampanjen rullat vidare för PdL i Lazio. Silvio Berlusconi vid mikrofonerna och Renata Polverini bredvid honom.
– Dom försöker genomföra en verklig ”porcheria” – (ung. ”något svinaktigt”) mot oss, vrålade regeringschefen. – Hela historien med att utesluta våra listor ingår i en utstuderad plan.
En ny komplott alltså.
”La sinistra e la sua mano giudiziaria non hanno perso il vizio. Non ne possiamo più di certi giudici e di certa sinistra”.
Alltså: vänstern och dess rättsliga gren förnekar sig inte. Vi står inte ut längre med vissa domare och en viss vänster.
Och så fortsatte han: vänsterns domare försöker ännu en gång skandera rytmen i valkampanjen. Först har de hittat på en korruptionsskandal (Tangentopoli) som bara inte existerar och sedan försöker de ogiltigförklara våra vallistor.
Det är svårt att diskutera landets viktiga problem i en sådan atmosfär. Nu får vi se vad som händer på lördag när vänstern gemensamt ordnar stor demonstration på Piazza del Popoli i Rom. Högern följer efter med något liknande 21 mars.
Varpå naturligtvis följer den stora debatten – vilken demonstration var egentligen störst och mest imponerande?
Åke Malm