Till slut föll valet på en person som alla kunde godkänna.
Det handlar om valet av ny riksbankschef, en befattning vars innehavare tituleras Il Governatore.
Sedan Mario Draghi godkänts som ny chef för ECB, trodde alla att det skulle gå snabbt att finna hans efterträdare på guvernörsposten. Men icke. Det skulle ta Silvio Berlusconi 40 dagar för att komma till beslut. Och som vanligt – ju längre tiden gick dess flera kandidater kämpade om en plats på listan.
Första namnet var det naturligaste: den sittande generaldirektören Fabrizio Saccomanno kunde flyttas upp till sista pinnhålet. Detta hade varit en metod helt inom ramen fòr traditionen i denna exklusiva klubb.
Istället utvecklades allt snabbt till en bitter fejd. Lega Nord stöttade ekonomiministern Giulio Tremontis krav på att se sin generaldirektör i ministeriet, Vittorio Grilli, som ny riksbankschef. Ett huvudargument för Legan var att Grilli kommer från Milano! (sic!)
Berlusconi hade sin egen kandidat. Lorenzo Bini Smaghis mandat i ECB-styrelsen går ut först 2013. När Draghi utnämndes till Jean-Claude Trichets efterträdare, fanns det plötsligt en italienare för mycket i eurobankens styrelse.
Det enklaste hade varit att ge Bini Smaghi jobbet. Då hade det inte varit svårt att övertyga denne om att överge sin plats i ECB-styrelsen. För Bini Smaghi har hårdnackat nekat att böja sig för regeringens, presidentens och Frankrikes krav att lämna sin plats för en fransk representant.
Tiden gick och ständigt nya namn fördes fram. Men alla förstod hur bråttom det var med en snabb utnämning mitt uppe i eurokrisen. Som vanligt i italiensk politik blev det skyttegravskrig. Alla sköt på alla och snabbt målade sig Berlusconi in i ett hörn. För reglerna säger att det är regeringschefen som skall föreslå namnet på en ny riksbankschef.
Men tiden gick och inget beslut kom. Skymningen hann falla den fyrtioförsta dagen innan han lät köra sig upp till Quirinalen för att lämna över sitt förslag till president Napolitano.
Och ännu en gång lyckades Berlusconi finna en kanin i sin hatt. Banca d’Italias tionde chef blir Ignazio Visco, 64, napolitanare och enligt alla bedömare ett mycket kvalificerat namn. Han är nu vice generaldirektör, har tidigare varit OECD:s chefsekonom. Liksom Mario Draghi har han gått i Federico Caffès skola.
Federico Caffè är en legend vid Roms universitet, La Sapienza.En övertygad och övertygande keynesian, en liberal med stark social medkänsla. Legenden skapades redan under hans många år som professor i ekonomisk politik och av de många studier, böcker och tidningsartiklar han producerade. Och av hans mystiska försvinnande 1987.
15 april det året lämnade han sina id-handlingar, glasögon och klockan på nattygsbordet någon gång tidigt på morgonen. Sedan dess har ingen sett till honom trots intensiva efterforskningar från inte bara polisen utan också från hans hundratal beundrande elever. Inte ett spår har hittats och därför dyker ännu nya hypoteser upp: en säger sig vara övertygad om att han drabbats av en svår depression sedan han gått i pension, en annan säger sig vara förvissad om att han gömt sig undan världen i något kloster, en tredje att det finns någon som vet allt men inte vill röja hemligheten.
Återstår dock frågan hur man skall lyckas bli av med Lorenzo Bini Smaghi i Frankfurt. Hans medtävlare Grilli har redan fått ett förnämt uppdrag. Han blir chefsförhandlare mellan europeiska och grekiska banker om nedskrivning av skulderna – det talas om 50 eller rent utav 60 procents klippning.
Hursomhelst – det blev applåder från alla håll för valet av Visco. Även från vänstern.
Åke Malm