Biografi över Marguerite Yourcenar
Henriette Levillain – Yourcenar. Carte d’identité

Henriette Levillain har, anser här Lena Kåreland om en ny bok om Marguerite Yourcenar skrivit en både fängslande och informativ biografi, där de många citaten ur Yourcenars skrifter bidrar till att ge perspektiv på både människan och verket.

Marguerite Yourcenar (1903 – 1987) valdes 1980 in som den första kvinnan i franska akademien, grundad av kardinal Richelieu 1635. Hennes inval väckte stor uppmärksamhet. Den dåvarande presidenten Valéry Giscard d’Estaing med hustru fanns på plats för att hylla författaren och Yourcenars inträdestal direktsändes i fransk television.

Yourcenar, redan tidigare belönad med många priser för sitt författarskap, var välkänd och uppskattad både i Frankrike och USA, där hon bodde sedan 1939. Hennes mästerliga roman Mémoires d’Hadrien (Hadrianus minnen på svenska) belönades 1951 med Prix Femina. Senare, år 1968, kom L’Œuvre au Noir (Vishetens natt på svenska), också den ett av hennes mest berömda verk.

Yourcenars berömmelse idag vilar framförallt på de historiska romanerna, som bygger på noggranna studier. Berättelsen om Hadrianus är en fiktiv minnesskildring där den åldrande kejsarens tankar inför den annalkande döden beskrivs liksom hans funderingar över regeringskonstens svårigheter.

L’Œuvre au Noir låter oss ta del av alkemisten, prästen och filosofen Zenon Ligres reflektioner över ett samhälle under renässansen, sönderslitet av inbördes- och religionskrig. Det är ett grymt och intolerant samhälle som träder fram, där dödsstraffet godtyckligt utdelas och där den som förespråkar tanke- och yttrandefrihet utsätter sig för livsfara. Med sin djupa kunskap och stilistiska förmåga levandegör Yourcenar i sina historiska skildringar det förflutna samtidigt som hon blottlägger intressanta samband mellan då och nu.

Men vem var egentligen denna kvinna som helst ville dölja sig bakom sitt verk? Hon levde sedan 1939 ett isolerat liv tillsammans med sin engelska översättare Grace Frick i ett hus på Mount Desert Island i Maine i USA.. Yourcenar hade växt upp i Frankrike i en förmögen och adlig familj där det aldrig rådde brist på pengar. Men hennes dyra levnadsvanor gjorde slut på de ärvda pengarna redan när hon närmade sig trettioårsåldern.

Att det är genom hennes egna verk, som man bäst lär känna personen Yourcenar visar Henriette Levillain, professor em vid Sorbonne i Paris, i en annorlunda biografi över författarinnan med titeln Yourcenar. Carte d’identité (Fayard, 2016, 203 s.). Genom att gå till texterna försöker Levillain fånga människan, den gåtfulla och motsägelsefulla Yourcenar, som organiserade sitt liv kring det för henne centrala, skrivandet . Levillain lyfter fram sexton viktiga teman som hon behandlar i alfabetisk ordning. Man finner rubriker som ”Amie des bêtes”, ”Écologiste”, ”Femmes”, ”Mort” och ”Visionnaire”.

Yourcenar följde inte tidens litterära strömningar, och i sin strävan att försöka förstå historien, världen och människan gick hon sin egen väg. Som författare var hon fordrande både mot sig själv och sina förläggare. Hon var stridbar, ytterst mån om sina författaravtal och hade många dispyter med sina förläggare. I det prestigefyllda Bibliothèque de la Pléiade är hon representerad med fem romaner, tretton noveller, fyra volymer med essäer och tre självbiografiska arbeten. Själv ansåg Yourcenar att hon mer var essäist än romanförfattare.

På grund av sina litterära framgångar blev Yourcenar på 1970-talet en publik person som ofta intervjuades om olika samhällsfrågor. I vissa avseenden stod hon nära de rebelliska strömningar som då rådde och understödde till exempel hippierörelsens revolt mot borgerskapet och industrialismen. Hon var också emot kriget i Vietnam. Som en sann miljövän fördömde hon konsumtionssamhället och den miljöförstöring som hotade planeten. Hennes läromästare i fråga om miljön var Henry Thoreau. Och i kampen för djuren engagerade hon sig med den dåtida filmstjärnan och kändisen Brigitte Bardot. Yourcenar gav också prov på en stark sympati för de förtryckta i samhället.

Trots att Yourcenar var aristokrat av födseln såg hon med kritisk blick på sitt adelskap. I hennes romaner finns som återkommande tema skildringen av en aristokrati som till följd av det första världskrigets förödelse blir alltmer deklasserad. I Le Coup de Grâce (1939), en starkt laddad roman där passionen som så ofta hos Yourcenar är sammanlänkad med lidande och död, uppträder två adelsmän av baltiskt ursprung. Tiden är 1919 och de båda männen har av den ryska armén blivit instängda på sitt familjegods, då de misslyckats med att hejda den röda arméns frammarsch. Nu ser de slutet på en epok, kanske också på sitt eget liv. De tror inte på något och föraktar allt, men kan alltjämt formulera sig med lättsinniga och ironiska kommentarer: ”Grymheten är en de sysslolösas lyx på samma sätt som droger och sidenskjortor.”

I Yourcenars tre minnesskildringar tycker sig Levillain liksom andra psykoanalytiskt inriktade forskare se en väl dold längtan efter en mor. Modern dog i samband med Yourcenars födelse, och Marguerite kom att stå mycket nära sin far som också blev hennes lärare och tog henne med på många resor. Av släktens kvinnor ges i memoarerna en tämligen dyster men säkerligen tidstrogen bild. De flesta beskrivs som patetiska med kärlekslösa äktenskap, där de blint underkastar sig traditionen och de äkta männens vilja.

Yourcenar frigjorde sig gradvis från sin släkts värderingar, och den aristokrati som räknades för henne var de intellektuellas. Vid trettio års ålder konstaterar hon att hon inte längre omfattar den kristna tron. Dock fanns hos henne en instinktiv dragning till mysticismen. Under arbetet med romanerna om kejsar Hadrianus och skeptikern Zenon Ligre i L’Œuvre au Noir kommer hon gradvis fram till en beundran för de grundläggande kristna värderingarna.

Det är huvudsakligen män som är huvudpersoner i Yourcenars romaner, och homosexualitet är där ett vanligt tema. Att kvinnor är så frånvarande i hennes verk kan förvåna med tanke på att hon var öppet homosexuell. När hon i sina romaner väl skildrar kvinnor gör hon det ofta med förakt och hon uttalade sig också gärna negativt om sitt eget kön. I Hadrianus minnen låter hon kejsaren döma ut kvinnorna, och själv undrar hon i ett brev varför kvinnor så ofta stänger in sig i sin trånga lilla värld, pretentiös och fattig. Visserligen var hon medveten om att kvinnans ställning i samhället var underlägsen männens, men när amerikanska feminister bad henne att förena sig med dem i kampen för kvinnans rättigheter avböjde hon bestämt.

Henriette Levillain har skrivit en fängslande och informativ biografi, där de många citaten ur Yourcenars skrifter bidrar till att ge perspektiv på både människan och verket.