Om bildning, utbildning och allmänbildning
Fareed Zakaria – In Defense of Liberal Education

Vad ska humanistiska studier vara bra för, frågar Zakaria retoriskt i sitt försvar för bildning och svarar: uppmärksam och systematisk läsning lär oss inte bara kunskap, den lär oss att tänka. Det gäller alldeles särskilt studiet av humaniora, eftersom det tenderar att bredda vår erfarenhetssfär, vårt känsloliv och vår uttrycksförmåga. 

 

Journalisten Fareed Zakaria (The Future of Freedom, 2007, och The Post-American World, 2008) hörde till dem som tidigt förstod att bedöma de politiska och ekonomiska konsekvenserna av Berlinmurens fall och den allt snabbare globaliseringen. Hans egen historia är tänkvärd i dessa tider då allt fler politiker låter som Trump och misstänkliggör invandringen.

Zakaria är född i Bombay och kom till USA för att gå på College – hans storebror gick redan på Harvard, men själv valde han Yale och berättar varför. Sådana prestigeuniversitet drar numera till sig så många asiater, berättar han, att de mest framstående skolorna har börjat begränsa deras andel av elevkåren med hjälp av svårdefinierade lokala antagningskriterier (en inte ovanlig ”kvot” tycks vara ungefär 40 procent).

I en kort men innehållsrik bok med titeln In Defense of Liberal Education (London 2015) diskuterar Zakaria den högre utbildningens uppgifter. Ska den meddela kunskaper eller färdigheter? Vad är egentligen bildning, utbildning, allmänbildning? Den engelska termen har ingen exakt motsvarighet på svenska, den är bredare än humaniora och smyger ibland in på områden som vi skulle kalla naturvetenskap. På bara trettio sidor lyckas Zakaria ge det skiftande begreppet en historieskrivning som täcker 2.500 år, alltifrån de gamla grekerna till dagens amerikaner.

”Liberal education” var en brittisk idé. Den föddes i senmedeltiden med starka kyrkliga rötter men fick allt större utrymme för andra ämnen än teologi. När kyrkorna själva utbildar sina präster kan teologin infogas i övrig filologi. Från artonhundratalet har colleges fått fostra desto fler världsliga ledare åt ett kolonialt England. De blev annorlunda än kontinentens lärosäten redan genom sin arkitektur – studenterna lever tillsammans och diskuterar kontinuerligt med varandra och kom att uppfatta ”liberal arts” som sin ledstjärna, medan särskilt de tyska universiteten allt mera inriktade sig på vetenskaplig forskning.

Det mesta talar för att de bästa universiteten idag finns i USA. Skiljelinjerna går delvis mellan ”the two cultures” som C.P. Snow identifierade 1959 i sin essä med samma namn. Han oroades av den växande klyftan mellan de två kulturerna: naturvetenskap och humaniora. Collegemodellerna i USA och UK försöker överbrygga den, om än med varierande resultat. Det mest ambitiösa försöket finner Zakaria i Singapore. Där har Yale University och National University of Singapore nyligen etablerat Yale-NUS College som vill vara ett brohuvud för bred allmänbildning i en världsdel med höga skolbetyg, snabb utveckling – och ett stort behov av ”onödiga” kunskaper.

En annan viktig skiljelinje går mellan fasta och fria studiegångar. De flesta amerikanska universitet låter numera studenterna välja fritt mellan olika ämnen under de första orienterande åren och lärarna är fria att rekommendera högst varierande läsning. (Columbia, Chicago och särskilt katolska St Johns har fortfarande vissa obligatoriska boklistor för de första studieåren.) Fakta finns ju på Internet, varför belasta studenterna med kunskaper?

Om exklusiva Brown University, känt som en frifräsare när det gäller humaniora, säger Zakaria ingenting. Han påpekar att intellektet behöver ”möbleras” någorlunda om det ska få förmåga att söka sådant som fattas; hans egen erfarenhet har präglats både av goda lärare och egna impulser. Han välkomnar kategorin ”special studies” avsedda att belysa minoritetsproblem som varit försummade av rasistiska och traditionella skäl men påpekar att de ibland fått så detaljerad uppmärksamhet att det kan bli trångt om tid för vidare utblickar.

Den frågan är lika aktuell i Europa som i Nordamerika. Vad ska humanistiska studier vara bra för, frågar Zakaria retoriskt och svarar: uppmärksam och systematisk läsning lär oss inte bara kunskap, den lär oss att tänka. Det gäller alldeles särskilt studiet av humaniora, eftersom det tenderar att bredda vår erfarenhetssfär, vårt känsloliv och vår uttrycksförmåga. Antikens förkärlek för retorik var inget koketteri: vältalighet betydde systematisk och begriplig framställning. Ett av de bästa sätten att klara tankarna är att artikulera dem. Med papper och boktryckarkonst blev skrivandet centralt som både hjälpmedel och kriterium på tänkande.

Zakaria har själv gått motsatt väg, för i indiska skolor var de skriftliga proven allt och talekonsten ointressant. Samtal kan vara minst lika viktiga för tänkandet, visar han. Detsamma kan och bör sägas om skönlitteratur.

Intressant är Zakarias syn på MOOCS, den växande akademiska undervisningen via Internet. Kommer den att göra högre utbildning tillgänglig för de allt fler begåvade studenter som av ekonomiska skäl stängs ute från de bästa universiteten? Jag hoppas han har rätt, men det fattas bevis. De flesta som söker sig till denna möjlighet är äldre till åren än dagens studenter, och en mycket stor andel slutar efter första försöket (liksom allt fler universitetsstudenter, påpekar Zakaria). Vad en sådan utbildning betyder för arbetsmarknaden och för medborgarkulturen återstår att se.

Zakaria gör det väl lätt för sig när han inriktar sig på att vederlägga det traditionella uttrycket ”ignorance is bliss”. Ändå är det roligt att få veta att ordspråket kommer från 1700-talspoeten Thomas Grays dikt med nostalgiska minnen från sin lyckliga barndom vid Eton, Englands mest exklusiva överklasskola. Åsikten stammar förstås redan från Gamla Testamentet, där Gud förbjuder Adam och Eva att smaka på kunskapens frukt. Att den är på både gott och ont gjorde tydligen Gud detsamma, men vi andra har fått fundera en hel del på den saken.

Dåliga PISA-siffror har länge oroat skolpolitiker i många länder, också i Sverige och då särskilt när vårt land jämförs med övriga Norden. Han tröstar sig och läsaren med att det gäller också Israel och USA, som hör till de sämre i klassen, samtidigt som alla tre länderna ligger väl framme när det gäller teknisk innovation, FoU och nya internetföretag.

Korrelationen mellan dåliga resultat och subjektiv självöverskattning (och vice versa) tolkar han som att självförtroendet kompenserar för okunskap och stimulerar initiativförmågan. För min del tror jag att orsaken snarare står att söka i en stor kvalitetsskillnad inom och mellan skolorna – notorisk för USA:s del, växande för Israel och, på senare år, också i Sverige. Ett dåligt genomsnitt spelar ingen större roll i ett stort land eller i ett land där eliten av andra orsaker är tillräckligt stark. I Sverige, med sin tradition av statliga, sinsemellan jämförliga skolor, blev de differentierande effekterna av skolpenning och friskolor en obehaglig överraskning. Och som Zakaria (själv familjefar) påpekar är det förstås svårt att klandra nya generationer för bristande engagemang, flit eller resultat; de är i så stor utsträckning en spegling av det samhälle som skapat dem.

Av tvåhundra innehållsrika sidor ägnar Fareed Zakaria tjugofem åt en användbar notapparat. Fattas bara, när en erfaren pedagog håller i pennan!

 

  • Zakaria i ett uttalat och vältaligt försvar för Liberal Arts!
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!