Under höstlovet förverkligade jag en dröm. Jag reste för första gången till Turkiet. Istanbul. Som vanligt läste jag in mig på guideböcker och förberedde mig så gott jag kunde på nätet. Jag läste så klart Orhan Pamuks Istanbul, igen. Alla bilder och texter andades tusen och en natt. Det var en exotisk värld som jag skulle resa till. Trodde jag.
Vad jag mötte var en trygg och säker storstad, en trevlig utflykt till asiatiska sidan, lite shopping, fantastiska konstskatter och byggnader och vänliga människor vart än jag kom. Helt underbart. Men tusen och en natt? Och Pamuks melankoli – den hann jag inte märka mycket av.
Nej. Min förutfattade mening om exotism kom på skam och jag kände att jag låtit mig luras av guideböckernas både sagor och varningar. ”Som ensam kvinna bör du ha på dig vigselring”. En dag hörde vi en ung kille som ropade efter min dotter: ”Look you a angel!”, varpå hans kompis rättade honom: ”No. You look like an angel”. Och så ekade hans upprepning mellan fasaderna ”An angel, an angel an angel”.
Nej bilden av Istanbul är en annan än den jag mötte.
Men jag läste något som berörde mig så mycket mer. Jeannette Goddar och Dorte Huneke har gett ut en bok med intervjuer av före detta gästarbetare ”Auf Zeit. Für immer. Zuwanderer aus der Türkei erinnern sich”.
Den handlar om människor som kom med den första vågen av invandrare, som rullade in med tåg från Istanbul till Münchens Hauptbahnhof, blev undersökta i en källare på stationen och skickades vidare till olika delar av landet. Ingen kunde tyska – och tyskarna kunde definitivt ingen turkiska.
Beskrivningarna påminner om en modern slavhandel. Endast friska fick komma. Det är skärrande skildringar av människoöden, som på den tiden knappt syntes i samhället. De var existenser i samhällets periferi som byggde den tyska välfärden. De som beskrivs har det gått bra för – men det beror helt på dem själva.
Deras berättelser om sitt Turkiet gav mig den mest övertygande bilden av landet jag såg. Som den grekiske frisören som vuxit upp alldeles i närheten av Taksimtorget, men som tvingades fly landet när alla greker tvångsutvisades. Vad kan han längta tillbaka till? Eller den unga kvinnan som ville komma till Tyskland för att studera, men som fick jobba 14 timmar i fabrik till en svältlön. Männen som kom för att hugga julgranar i skift. De trodde att arbetsgivaren skulle stå för mat och värme och höll därför nästan på att svälta ihjäl och förfrysa.
Och så barnen till dem som invandrat. De verkar först vara de största förlorarna av alla i boken. Inte hemma någonstans. Fast det är de som vågar vara kritiska till båda sina hemländer, ställa krav och personifiera den globaliserade världen. De söker och hittar i bästa fall tryggheten i sig själva – inte i ett kvarter.
Alla beskriver landet de reste till, men också ingående landet de lämnat. Vad längtade de tillbaka till? När jag läst boken kunde jag ana mig till det.