Benjamin Netanyahu, eller Kung Bibi som hans anhängare kallar honom, ser ut att än en gång gå segrande ur ett val i Israel. Hatad av många men älskad av få har Netanyahu utvecklats till en inflytelserik och i många avseenden statsmannalik politiker som lyckats sätta Israel på världskartan. Om denne kontroversielle politiker har Anshel Pfeffer, driven politisk publicist på vänsterliberala Haaretz och på The Economist skrivit en bok och Salomon Schulman har läst den.
Vem tänker sig den israeliske Benjamin Netanyahu som en outsider idag? Även om han är hatad av många men älskad av få har han utvecklats till en inflytelserik och i många avseenden statsmannalik politiker. Kanske ger honom det svenska perspektivet inte fullständig rättvisa. Här framställs han särskilt i vänsterkretsar som högerextremist, vilken utövar en oförsonlig politik mot palestinierna. Detta synsätt beskriver snarare de svenska motgångarna efter välfärdsstatens alltmer tilltagande sönderfall. Krigsneutralitetens inbringade vinster varade länge men historiens utförslöpa har nu blivit en bister realitet.
I högkonjunkturens sextiotal lockades många av det israeliska kibbutzsystemet. Åtskilliga unga svenskar lät sig inspireras av den sionistiska idealismen med dess osjälviska kollektivistiska tänkande.
Det var Palme som fick ungdomen på andra tankar med sin antiisraeliska politik som sedan dess sakta fått blomma ut i den svenska socialdemokratin. Samtidigt spirade en oförsonlig antiamerikanism och förment antiimperialism. Det knöts starka propalestinska band. Känslan av den nya tidens radikalism som vuxit fram genom motståndet mot Vietnamkriget kom att bli den svenska maktelitens inspiration. Damaskus fick ersätta Hanoi, för att citera den nye idolen – Yassir Arafat.
De två senaste decennierna har inneburit ett starkt uppsving för den judiska staten. Beroendet av jordbruksprodukter är inte lika starkt utan en innovativ hitechindustri har med råge ersatt avkastningarna från apelsinodlingarna. Inte minst denna utveckling från jordbrukarsamhälle till en kreativ uppstartsstat har till en inte ringa del varit Netanyahus förtjänst.
Den israeliske premiärministern är den hittills ende i sitt ämbete som är född i Israel. Snart är han också den som suttit längst på sin post, längre än legenden och statsgrundaren Ben Gurion. Trots sitt ursprung från Tel Aviv är han huvudsakligen uppvuxen och utbildad i USA, därav hans accentfria engelska.
Om denne kontroversielle politiker har det skrivits spaltmil men få har kommit honom så nära in på livet som Anshel Pfeffer, som följt statsmannen på en professionell distans. Boken som kom ut 2018 heter Bibi. The Turbulent Life and Times of Benjamin Netanyahu. Författaren är en driven politisk publicist på vänsterliberala Haaretz samt på The Economist.
Kung Bibi, som hans devota anhängare benämner honom, är främst arbetarnas, och de fromma judarnas man plus den tynande radikalkonservativa kärnan från vilken hans parti är utsprungen.
Israel har ideologiskt genomgått en vittomfattande metamorfos. Av det gamla socialistiska pionjärsamhället återstår idag bara få nostalgiska brottstycken. Den en gång så romantiska utopin är förpassad till historiens ofullbordade visioner.
Nu är det experimentella innovationer som gäller och en hårt arbetande befolkning hänger sig åt det dagliga slitet med en besatthet som känns osvensk. Bidragande är att genomsnittslönen ligger långt under vår, medan klasskillnaderna växer sig allt starkare. Den ekonomiska ojämlikhetheten riskerar också att bli den liberalnationelle Kung Bibis fall.
Det av fiender omringade landet kräver en kraftfull ledare – som man fått i Netanyahu. Denna hans egenskap håller honom kvar vid makten – trots hans förmenta girighet, påstådda korruption och utsvävande liv. Framför honom hotar rättegångar gällande tagande av mutor – såsom juveler, champagne, lådor med kubanska cigarrer vilket torde väcka ont blod, kan man tycka. Ändå framstår han, i jämförelse med det palestinska ledarskiktets snikenhet, som en snarast spartansk styresman.
I motsats till sina företrädare har Bibi också förmått bryta något av Israels isolering. Förbindelserna med Indien, en rad afrikanska stater, asiatiska länder som Japan och Vietnam, det östeuropeiska EU-blocket och därtill en begynnande islossning med en rad arabstater av mestadels reaktionär prägel, har satt Israel på världskartan.
Att israeliskt samarbete alltför ofta erbjuds regimer med tveksamt rykte, bekymrar inte Bibi eller hans meningsfränder. Det skramlar rejält i kassakistan, inte minst tack vare lukrativa vapenaffärer.
Kompanjonskapet med Trumps USA har varit betydelsefullt. Det påtagliga resultatet är flytten av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem, erkännandet av Golanhöjderna som en del av Israel och ett minskat ekonomiskt stöd till den Palestinska Administrationen. Därvidlag har det skett en kursändring sedan president Obama, med vilken den republikanskt orienterade Netanyahu sällan var överens. Obama tog alltmer palestiniernas parti, trots att hans mest hängivna anhängare var amerikanska judar.
Författaren är kritisk mot premiärministerns generösa hållning till bosättarna. Hans inställning till förhandlingar med palestinierna framställs som direkt avog. Först gäller säkerhet och sedan fred och inte tvärtom. Onekligen har förbindelserna mellan den palestinska administrationen och Israel försämrats avsevärt under Bibis regim. Likaså beskrivs de ständiga utfallen mot den iranska mullaregimen som alltför ofta förekommande taktiska och avledande manövrar. Utan tvivel utgör den iranska faran en provocerande realitet. Trupperna i Syrien snuddar vid den israeliska gränsen.
Det gamla argumentet att den uteblivna lösningen av Israel-Palestinakonflikten är orsaken till alla schismer i Mellanöstern har nu försvunnit från den politiska agendan. Det mångåriga kriget i Syrien bär syn för sägen, liksom inbördeskriget i Jemen, kalifatets fleråriga existens och de återkommande verbala hotelserna mellan Saudiarabien och Iran. Regionen genljuder av ett våldsamt maktpolitiskt språk i vilket den palestinsk-israeliska demagogin drunknar trots de dagliga skärmytslingarna.
Som svensk kan man dessutom reflektera över att de dåliga diplomatiska förbindelserna med den judiska staten innebär en prestigeförlust. Utrikesministern Margot Wallström som protesterat mot de utomrättsliga avrättningarna av terrorister i Israel är inte välkommen till landet. Hon har också i föraktfulla ordalag betecknats som ”korkad” av Netanyahu. Löfven påstår sig vara neutral i konflikten, utan att ha någon kontakt med Netanyahu, och hoppas kanske på att få en medlarroll i god svensk fackföreningsanda…
Efter Pfeffers skarpsynta biografi ställer jag mig frågan: Hur lätt kan inte en drömd utopi i flera avseenden förvandlas till en ångestfylld dystopi – allrahelst som det svenska alternativet ”neutralitet med alliansfrihet i krig” inte ens finns på den israeliska horisonten?
- Anshel Pfeffer om Netanyahus strategi:
- Anshel Pfeffer i ett längre samtal om boken (det börjar ca 4:15 in i videon):