Rafael - Gudarnas möte. Takmålning i Villa Farnesina, Rom (Bild: Wikipedia)

En hyllning till polyteismen
Om Maurizio Bettinis Elogio del politeismo

En kort presentation av två företeelser — till synes varandras motsatser — inleder denna i många stycken häpnadsväckande bok från 2014. Den första är att inte så få italienska lärare och skolledare i flera år konsekvent har avstått från att ställa i ordning en julkrubba i sina skolor. Ingen har uppmanat dem att uppoffra denna kristendomens symbol på multikulturalismens altare, de har bara utgått ifrån att denna religiösa symbol kan väcka anstöt hos barn och deras föräldrar som bekänner sig till en annan monoteistisk religion.

Den andra omständigheten är den måttlösa ilska som bygget av en moské i Colle Val d’Elsa i Toscana har väckt hos åtskilliga italienare och i särskilt hög grad hos Oriana Fallaci. Hennes vrede var så stor att hon i maj 2006 sade sig vara beredd att spränga moskébygget (”Se costruiscono una moschea in Toscana, la faccio saltare”). Enligt Bettini härrör dessa extrema ställningstaganden, det första som vittnar om maximal religiös tolerans och det andra om maximal religiös intolerans, från samma mentala ramar (uttrycket quadri mentali förekommer närapå trettio gånger i texten) som vilar på den orubbliga övertygelsen att det inte kan finnas mer än en enda sann gud och en enda sann religion.

”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” är grundsatsen i de tre monoteistiska religionerna. Den första av dem är den religion som det judiska folket på sin väg från träldomen i Egypten till det utlovade landet valde att bekänna sig till. Denna religion är ”sann” och alla de andra är ”falska”, och Bibeln befaller att kämpa emot dem. Den judiska monoteismens grundsats, som Jan Assmann kallar ”die mosaische Unterscheidung”, övertogs sedan både av kristendomen och av islam. Detta val har fått dödsbringande konsekvenser i de mellanfolkliga relationerna, gett upphov till våldet med religiösa förtecken mot ”kättare”, till fientligheten mot dem som vägrar att ära den ”enda” och ”sanna” guden och till regelbundet återkommande krig och förföljelser i Guds namn.

I motsats till de monoteistiska religionernas exklusiva och intoleranta gud ställer Bettini grekernas och romarnas polyteism. Det är omöjligt att inte slås av det faktum att antikens många folkslag i främre Asien (liksom också grekerna och romarna) förvisso har gjort sig skyldiga till masslakt, men deras blodbad har aldrig motiverats eller närts av religiös fanatism.

Antikens polyteistiska religioner har tvärtom övertagit, ja ”översatt” varandras gudar. Bettini nämner de gudar som romarna ”lånat”, från folk från helt andra kulturer, gudar som de adopterat och införlivat i sin egen religion. Det mest kända exemplet på denna företeelse, denna ”översättning” och detta ”lån” av gudar, är för övrigt mycket äldre och är känt genom de tre pelare (Anu ša Ameli) på vilka namnen på de sumeriska och akkadiska gudarna och deras speciella ”kompetenser” finns förtecknade.

Guden Marduks symboldjur Ormdraken (Bild: Wiki Commons)

Bruket att ”översätta” gudar kunde gå mycket långt: i religioner som romarna mött hos folk som de kommit i beröring med, galler, germaner och andra, sökte de upptäcka likheter mellan dessa folks gudar och sina egna, att ”identifiera” dessa senare med de förra. Så identifierades till exempel Pisintus (en gallisk gud) med romarnas Vertumnus (själv en från etruskerna ”inlånad” gud). Inom de monoteistiska religionerna är företeelsen att ”översätta” naturligtvis otänkbar: här är gudomen betecknad med ett namn som på samma gång är översättbart (som artnamn) och oöversättbart (som egennamn).

I de polyteistiska religionerna, skriver Bettini, uppfattades andra folks gudar inte som ett hot mot den enda sanningen, utan som en möjlighet, till och med som en tillgång. Också begreppet tolerans illustrerar skillnaden mellan polyteism och monoteism: att visa tolerans inom en monoteistisk religion är under alla omständigheter ett medgivande, en mer eller mindre självpåtvingad eftergift för att förhindra något värre. Att visa tolerans under vissa omständigheter (t ex när söndring hotar i ett läge av svaghet) hindrar inte att avvikare (diversa sentientes) anses leva i villfarelser (om inte rentav i synd) och att deras teser betraktas som irrläror. Toleransen blir därmed något tämligen negativt: man står ut med något som man helst skulle vilja bekämpa. I en polyteistisk religion, menar Bettini, finns ingen anledning att visa ”tolerans” mot främmande folks gudar, om det visar sig möjligt att integrera dem, ja, uppfatta dem som identiska med gudar i den egna religionen.

Den företeelse som i det republikanska Rom var bekant under namnet evocatio tjänade egentligen krigets syften. Inför en belägring manades fiendestadens skyddsgudar att lämna staden (evocabantur). Meningen var förstås att skada fienden, bryta ner dess stridsmoral. Men inte bara. Att tillfångata gudar ansågs som ett oheligt, ja, ett avskyvärt beteende. Bättre var då att ”locka” över gudarna på sin sida och garantera att de skulle äras lika mycket eller mer än i deras ursprungliga miljö.

Det verkligt intressanta ligger i det sätt på vilket en polyteistisk religion handskas med gudarna. De och deras kult är där en del av det mänskliga samhället (civitas)  Gudarna är följden av, inte förutsättningen för samhället, de bor hos människorna, som man kan läsa i Ciceros bok om lagarna: Melius Graii atque nostri, qui ut augerent pietatem in deos, easdem illos urbis quas nos incolere voluerunt. (eller på svenska: ”Grekerna och våra förfäder resonerade bättre när de ville att gudarna skulle bo i samma städer som vi själva, detta för att vördnaden för dem skulle öka.”). Den dag en gud föds — Bettini citerar Ovidius — är den dag då templet som ägnas åt deras kult invigs (dies natalis templi).

Romerska husgudar från ett lararium. Bland dem Jupiter på tronen i mitten (Bild: Mary Harrsch, Flickr)

Segraren skriver historien, säger en känd sentens. Känt är också att gudar, människor, begrepp och tilldragelser som eftervärlden lär känna genom de beteckningar som segraren gett dem, som segraren inpräntat genom många seklers bruk, färgas av att – de är segrarens verk. Att använda sådana alltid negativt konnoterade ord som mångguderi, hedendom, avgudadyrkan utgör förstås beståndsdelar i en medveten strategi av nedvärdering med språkets hjälp. Ingen grek eller romare skulle ha kommit på tanken att beskriva sin religiositet i dessa termer.

De antika religionernas gudar gav sig inte till känna genom egenhändigt skrivna (eller dikterade) böcker. Det är genom människorna — tänkarna och poeterna — som gudarna blir kända, eller som Bettini skriver, ”uppenbarelsen är inte gudomlig utan mänsklig”.

Elogio del politeismo är en fascinerande och lärd bok, en stor läsupplevelse. I vår tid av nymornad intolerans som gärna sveper sig i religionens mantel finns all anledning att läsa Bettinis lilla skrift och begrunda dess innehåll.

__________

  • Maurizio Bettini föreläser om Gli dèi degli altri
  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:

  • Ervin Rosenberg

    Ervin Rosenberg

    Översättare från bl.a. ungerska, hebreiska, franska och italienska. Har översatt Imre Kertész, Amos Oz m.fl.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: