I sin kusligt profetiska och klarsynta bok från 1922 – en drastisk satir över den dåtida antisemitismen i Österrike – fångar Bettauer på kornet den populistiska och chauvinistiska politikens aggressiva retorik. En fanatiskt antisemitisk regering i Österrike inför inte bara raslagar utan låter också fördriva alla judar, inpackade i godsvagnar, ur staden och landet. Bara några år senare skulle verkligen folkmordet inträffa och det stora flertalet judar i Wien – ungefär tio procent av stadens befolkning – deporteras och mördas.
Kontrafaktiska berättelser är en frestande genre för en del historiker och författare, som utifrån sin kunskap och fantasi kan tillåta sig att spekulera om hur saker och ting möjligen hade utvecklat sig om inte om hade varit. En särskilt populär utgångspunkt det senaste halvseklet har förstås Hitler och nazismen varit. Hur hade den europeiska 1900-talshistorien utvecklat sig om även Adolf, likt Klaras och Alois tre tidigare barn, hade dött redan i späda år? Vad hade det inneburit på lång sikt om nazityskarna verkligen lyckats förverkliga drömmen om att ta England i besittning? Spännande funderingar, kanske, men i slutändan nog ändå ganska ointressanta, eftersom det som skedde ju faktiskt skedde, förmodligen inte heller av en slump.
1922 publicerade österrikaren Hugo Bettauer (1872-1925) romanen Die Stadt ohne Juden (Staden utan judar). Det är en drastisk satir som skulle kunna läsas som just en kontrafaktisk allegori, om det inte vore för att den tvärtom är skriven tio år innan verkligheten hann ikapp dikten (”En roman om i övermorgon”, lyder också undertiteln). Denna brutalt sanna verklighet manifesterade sig då som en dystopisk och katastrofal version av romanens snarare utopiska och, mot bakgrund av hur historien kom att utveckla sig, rörande slut.
Med avstamp i den tidens allt tydligare antisemitiska stämningar i Centraleuropa, fabulerade den liberale journalisten, kabaréartisten, redaktören och skandalomsusade judiske författaren Bettauer alltså ihop en historia om sin hemstad Wien, där denna förgiftade atomsfär når sin kulmen. I romanens inledning beslutar sig den fanatiskt antisemitiska regeringen för att införa raslagar (liknande verklighetens Nürnberglagar från 1935, tio år efter Bettauers död) och för att landsförvisa samtliga judar i Österrike.
Med närmast profetisk precision beskriver Bettauer här hur de österrikiska myndigheterna fördriver judarna ut ur landet genom att låna in ett stort antal godsvagnar från grannländerna.
I förstone jublar Wiens befolkning över utdrivningen, men vindarna vänder när samhället småningom stagnerar: teatrarna stänger, detaljvaruhandeln och hotellen går i konkurs, det kulturella och intellektuella livet utarmas, statsfinanserna kärvar och massarbetslöshet hotar. Slutligen tvingas regeringen acceptera det faktum att staden och nationen bara kan räddas om judarna återvänder – vilket de också gör, till den tacksamma borgmästarens, tillika romanens slutord: ”Min kära jude! – –”. En för dagens läsare nästan plågsamt hoppfull upplösning av den aktuella tidens antisemitism, eftersom vi ju vet att det bara skulle dröja några år innan det stora flertalet judar i Wien – ungefär tio procent av stadens befolkning – deporterades och mördades.
Die Stadt ohne Juden blev genast en kioskvältare, översattes snabbt till en rad språk och filmatiserades 1924 av den expressionistiske regissören Hans Karl Breslauer. Filmens framgångar i hemlandet antas också vara en av anledningarna till att Bettauer ett halvår efter filmpremiären sköts till döds av en ung antisemit vid namn Otto Rothstock. I själva verket hade den frispråkige och kontroversielle Bettauer under lång tid varit föremål för en aggressiv hetskampanj från landets konservativa krafter. Och även om mördaren Rothstock fälldes för mordet, sågs han i högerradikala kretsar snarare som en folkhjälte, alltmedan de nationalistiskt genomsyrade medierna på olika sätt försökte bagatellisera hans brott.
I anslutning till att man nyligen återupptäckte och restaurerade Breslauers halvt bortglömda film – som för övrigt inte utspelar sig i romanens Österrike, utan i ”Utopia” – har en rad nyupplagor av romanförlagan tryckts upp, exempelvis på Metroverlag med ett efterord av litteraturvetaren och redaktören Jorghi Poll. Så står Bettauers ”profetiska vision” om människans förmåga att ta sitt förnuft till fånga och bryta med sina inrotade vanföreställningar i tragisk kontrast till den påföljande verklighetens ohyggligheter.
Författarens förmåga att på kornet fånga den populistiska och chauvinistiska politikens aggressiva retorik, finns det hur som helst all anledning att i vår oroliga värld också framgent vara lyhörd för.