Apropå Eva Mattssons intressanta Dixikon-diskussion av språken i Belgien och begreppet Belgitude, och Marianne Jeffmars svårighet att finna förläggare till en dagbok från Bryssel, se här några rader om vad man kan göra i denna huvudstad som klarar sig utan regering och där spåkgränserna mellan olika kommuner är lika skarpa som svårförklarliga:
Efter att ha vandrat runt ett slag på några av Bryssels otaliga loppmarknader under tidiga söndagstimmar grips man lätt av yrsel och övermättnad inför störtfloden av ting, avlagringar av många generationers samlarinstinkter. Det nyttiga blandas med det fåfängliga, och efter hand känner man mest för att avhända sig alla tyngande ägodelar och gå i kloster. Den känslan kan summeras i den latinska frasen ”quam multa non desidero”. Men sådana hädiska tankar i den kommersiella bikupan förflyktigas över ett glas Stella Artois på en gatuservering.
Det finns kanske trots allt något man önskar sig. Och så är man igång igen och rotar i kökkenmöddingen av prylar. Centralafrikanska masker dröjer kvar från den tid då den belgiske kungen företog högst privata och lika lönande som ljusskygga affärer i Kongo, de många piporna kunde ha röks av Maigret, och trattgrammofoner trängs med skyltdockor i surrealistisk eller dadaistisk blandning. Här Lautréamonts oväntade möte mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord inte alls otänkbart.
De enorma klädskåpen vittnar om att inbyggda garderober länge var ett okänt begrepp i Belgien, fast sedan har förstås Ikea ändrat på det. Det allra mesta går att sälja, men antikhandlaren vet minst lika bra som jag vad en begagnad Leica-kamera är värd. Köpet går om intet, och han packar ner sin dyrbarhet i en plåtkista just som regnet börjar falla. I stället far jag vidare till den mindre pretentiösa marknaden vid Place du Jeu de Balle, i närheten av Gare du Midi, den södra järnvägsstationen omgiven av invandrarkvarter.
Där myllrar det av folk kring stånden, allt upptänkligt ligger till beskådan och till salu på torgets kullersten i skuggan av platanerna: böjträstolar och fågelburar, emaljerade skyltar, bortglömda böcker och kastruller. Detta är långt från de dyra antikviteterna vid den centrala Sablon-marknaden. Fast varifrån sakerna kommer döljs i dunkel, och kanske bäst det. Så kommer jag hem med en väderkvarn i nysilver, ett ovanligt onyttigt objet trouvé, men skönt att beskåda.
Horta var svenskgift, hans hustru var från Grangärde (kanske kände hos Dan Andersson?) och var sjukgymnast, aktiv pacifist och vän med amerikanska presidenter. Filantropi och god smak strålade samman också hos David och Alice van Buren. Deras privata residens i den burgnare stadsdelen Uccle är öppet för besökare några timmar i veckan. Han var holländsk bankir, nära släkt med en av USAs tidiga presidenter, och hon var försedd med solid förmögenhet. Parisutställningen 1925 inspirerade dem att tre år senare bygga sin villa i Art Déco, utsökt i alla detaljer, med exotiska träpaneler, och med Lalique-lampor till och med i badrummen.
Trädgårdens labyrint är ännu mera invecklad än den i Hampton Court som Helan och Halvan trasslade in sig i. På väggarna hänger Van Dongens eleganta damer och James Ensors havsutsikter från Ostende. Den intressante Gustave van der Woestynes målningar går från sensymbolism till tjugotalsklassicism, men pärlan är Brueghels ”Ikaros fall”, där Daidalos som klistrat samman sonens vingar med vax skymtar. Han är i stället en frånvarande fader i den mera välkända versionen på Musée des Beaux Arts, den där man bara ser benet av den drunknande Ikaros sticka upp ur vattnet, och som inspirerade W.H. Auden: ”Hur väl de kände till lidandet, de gamla mästarna…”