Bertil Almqvist och familjen i garaget

Nedlagd SAAB

Nedlagd SAAB

Av IVO HOLMQVIST

Den första prototypen av SAAB presenterades 1947, två år senare var den i produktion, med beteckningen 92. Nu sextio år senare är äventyret över, men bilen från Svenska Aeroplan AB nådde nästan pensionsålder.

Åtskilliga bilmärken har varit mera kortlivade än så. Jag antar att inte så många längre minns den tjeckiska Tatraplan, inte olik en urtidsödla med sina kylflänsar bak (i min hemstad körde konservkungen Herbert Felix runt i en sådan). Och yngre släktled vet föga om den elegant symmetriska Studebaker som såg likadan ut fram som bak.

En gång hörde Bertil Almqvists ”Familjen i garaget” till mina favoritböcker. Nu har jag läst den på nytt, i originalupplagan som Holger Schildt gav ut i Stockholm 1932, under den korta tid när Helsingforsförläggaren sökte sin lycka längre västerut – den kom långt om länge i nytryck på Berghs, för fem år sedan.

Bertil Almqvist var jag bekant med alltifrån hans första bok om Barna Hedenhös som jag fick i julklapp när den var ny, för snart sextio år sedan. Så fortsatte det i många år, med en ny bok i serien varje jul. En artikel om honom på nätet, föranledd av en tvist om upphovsrätten till hans geniala blågula ”En svensk tiger”, påstår att han nu är i det närmaste glömd.

Inte av dem som älskade Barna Hedenhös, inte heller av de stockholmare som varje söndag gladdes åt Bertilas politiska kommentarer i Aftonbladet, med mera bilder än text under rubriken ”På Tapeten”. Vi längre söderut nöjde oss med Anders Sten och hans Figge, i Sydsvenskan, också han en förträfflig dagskommentator till ut- och inrikes händelser. Och Rit-Ola i DN var suverän, fast han nästan uteslutande höll sig till sporten, och på Namn och Nytt-sidan Thorvald Gahlins filosoferande gubbar med spindelben…

Köp boken här (Bokus 23 kr)

Köp boken här (Bokus 23 kr)

Men för den trettioårige Bertil Almqvist började det alltså med ”en bilbok för tidens barn”, den enda av hans böcker som hade mer text än bilder. Åttaåringen Nalle Fredriksson, hemmahörande på Sveavägen sjuttiotre, överraskas av ett slagregn och räddar sig in i ett garage för att kostymen inte ska bli förstörd. Dörren slås igen, hänglåset smäcker i, och han blir instängd över natten med fem bilar.

Så börjar äventyret: han förstår vad bilarna säger, både lastbilen Scanius Vabius på vars motorhuv han vilar varmt, den trötta fordloppan farmor Fordelia, den fräsige sonen Huppe, den eleganta dottern Volvolina, och mamma Minerva. Hupmobile och den belgiska Minerva var på fallrepet redan på trettiotalet, andra märken som skymtar i bokens Stockholmsvimmel förvann ungefär  samtidigt: Essex, Reo, Hispano Suiza, Duesenberg…

Huppe deltar i biltävlingar och är kompis med en kunglig Bugatti (liksom Bertil Almqvist var god vän med motorprinsen Bertil), och lyxbilinnan Volvolina slår sig ihop med en Rolls Royce, till pappa lastbilens förtret. Han lastar och lossar sand på Södermälarstrand och ser hellre en inhemsk svärson, varför inte en helsvensk Tidaholm? Men med Nalles utslagsröst kan den svensk-engelska romansen få fortsätta. Nalle och farmor Fordelia råkar ut för spritsmugglare, det löser sig lyckligt och ger goda tidningsrubriker.

Nalle tolkar åt bilarna som anser att motorcyklister är en pest (”smattercharmörer”) och att fotgängare ska hålla sig på gångbanan. De vill hellre äta ute vid bensinstationer än inne i sina mörka garage. Och så rullar det på, i en hypermodern doft av bensin och olja, tills den hjältemodige Huppe på slutet väjer för en flicka och hellre kör in i en stenbalustrad.

Tidsmarkörerna är tydliga och efter drygt sjuttiofem år lätt nostalgiska. ”Nalle visslade en fin jazzbit och slängde med skolböckerna, som han hade i en läderrem”, fast han har glömt stenkulorna hemma och kan inte – som hos Sten Selander – spela av en stackars fattig folkskolegrabb hans sista dank.

En svensk tiger

En svensk tiger

När smugglarna är fast, bilstölden uppklarad och farmor Fordelia uppsnyggad var det ”ett obeskrivligt stolt ögonblick för Nalle, när han, i spetsen för mamma, pappa och morbror Knut, tågade in genom dörren till garaget! Han kände sig minst lika stor och klämmig som Mussolini, när denne går till en trupprevy i kretsen av sina strama officerare, vilket Nalle flera gånger sett på bio.”

Om Bertil Almqvist dröjt med att ge ut sin bilbok hade han i stället kunnat smyga in en annan aktualitet, Hitlers Machtübernahme den 30 januari året därpå. Fast det hade han nog låtit bli, hans politiska preferenser pendlade mellan socialdemokrati och kommunism.

Ivo Holmqvist

Kommentera: