Poesin intresserar sig inte för vad som finns vid vägens slut, skriver mexikanen Octavio Paz i en essä. Till skillnad från journalistikens eller politikens språk syftar inte den moderna poesin till ett särskilt ändamål eller ett konkret mål. Finns det reseskildringar som på ett liknande sätt uppehåller sig vid stenarna längs vägen snarare än vid att försöka dechiffrera själva destinationen?
För en del år sedan läste jag en sådan bok, skriven av den spanske författaren Julio Llamazares. I Tras-os-Montes (1998) gör han en resa i den portugisiska provinsen med samma namn, som länge utgjorde en av Europas fattigaste och mest isolerade avkrokar. Det finns ingenting spektakulärt över Llamazares upptäcktsfärder; tvärtom är det genom de mest vardagliga ting – att gå till frisören och klippa sig, titta ut genom ett kaféfönster, föra uppmärksamma samtal med de människor han stöter på – som han lyckas göra en hel trakt och dess befolkning levande. Jag har en känsla av att den här sortens minimalistiska reseskildringar är ganska ovanliga i vår tid. Betydligt oftare stöter man på en reportageform där ämnet eller undersökningens inriktning redan på förhand är definierad. Till de som ändå mer förbehållslöst ger sig ut på vägarna för att se vad som kan hända, hör dansken Thomas Boberg och norrmannen Tomas Espedal – för att nu nämna ett par namn från våra breddgrader.
En liknande hållning märks i Llamazares baskiske generationskollega Bernardo Atxagas senaste bok Días de Nevada (Dagar i Nevada), som översatts från baskiska till spanska av författaren själv tillsammans med Asun Garikano. Det är en självbiografisk skildring av en längre vistelse i den amerikanska staden Reno. Hit kommer författaren – inbjuden av universitetet som visiting writer – med sin fru och sina båda döttrar.
De mestadels korta kapitlen berättar om ett stillsamt vardagsliv; familjen installerar sig i det tillfälliga huset, bekantar sig med omgivningen och lär känna en handfull människor som återkommer under romanens gång. På ett sätt som är besläktat med Julio Lllamazares portugisiska resa skärper Atxaga blicken inför det till synes betydelselösa – ett första besök på apoteket för att hämta medicin eller en biltur tillsammans med en ny vän. Samhällssituationen i USA gör sig emellanåt påmind; författaren är närvarande när såväl Barack Obama som Hillary Clinton håller valmöte i staden. En dag går han på en stupad amerikansk soldats begravning. Trots den på samma gång avspända och uppmärksamma blicken på vardagslivet i Reno blir dock Atxaga aldrig någon riktigt skarp uttolkare av det amerikanska samhället, och en hel del av episoderna är förvånansvärt stumma.
En och annan minnesvärd bild av Nevadas karga ökenlandskap och människorna i författarens närhet förmedlas visserligen – men den främsta behållningen med Días de Nevada är utvikningarna till författarens baskiska hemtrakter. Flera historiska kopplingar görs till andra basker som tidigare besökt den här delen av USA, däribland boxaren Paulino Uzcudun. Bäst blir det när nuet möter det förflutna; ett samtal eller en dröm väcker minnena till liv – och med ens får vi ta del av en skröna, ett barndomsminne eller en familjeanekdot. Ett återkommande inslag är telefonsamtalen hem till den senildementa modern på andra sidan Atlanten. På de sista sidorna, då familjen återvänt hem från sejouren i Nevada, skildras hennes begravning; vackra och ömsinta sidor som varsamt tecknar minnet av henne.
Kanske är det rent av som fragmentarisk självbiografi som denna bok har sitt största värde. Bernardo Atxaga ger läsaren en generös inblick i en författares oglamorösa vardag under ett års tid, och när han i vissa kapitel helt och hållet återvänder till Baskien i tankarna – då tangerar han tidvis den berättarkraft med vilken han skrev sina viktigaste romaner.
Atxaga föddes 1951 i den lilla staden Asteasu och är den mest välkända och översatte baskiske författaren i vår tid. Hans författarskap – som inbegriper prosa, poesi och essäer – har tillkommit på det baskiska språket, varpå han själv översätter böckerna till spanska. Kopplingen mellan Baskien och USA fanns också i hans roman Dragspelarens son, som kom på svenska 2009, liksom hans övriga romaner översatt av Ulla Roseen.
I berättelsens centrum står den utvandrade basken David, som begravs på sin ranch i Kalifornien. Innan dess har han skrivit sina memoarer som hans barndomsvän, en författare, bestämmer sig för att utvidga till en större berättelse som ska rädda deras gemensamma förflutna undan glömskan.
Romanens titel syftar på ett dragspel som gått i arv från den fascistiske fadern; berättelsens trådar leder bakåt genom nittonhundratalet. Spaniens dramatiska moderna historia är närvarande hos Atxaga – inbördeskriget, Francos diktatur och konflikten mellan centralmakten och regionerna. Han låter dock inte de politiska dimensionerna dominera på något övertydligt sätt. I Dragspelarens son kopplas istället de totalitära åren och den baskiska nationalismen samman med de vardagliga uppväxtskildringarna på ett högst trovärdigt sätt.
Mindre lyckad blev dock den korta romanen Dessa himlar (på svenska 1998) där författaren låter oss följa en kvinna vid namn Irene som just släppts ur fängelset i Barcelona efter att ha tillhört en baskisk separatistorganisation. Den bussfärd hon gör tillbaka till sin hemstad Bilbao blir orolig och paranoid, och den nyvunna friheten visar sig långt ifrån vara okomplicerad. Berättelsen andas kritik mot båda sidor av konflikten, men som helhet ger romanen ett alltför lojt och försumbart intryck på mig.
På samma sätt som den colombianske författaren Gabriel García Márquez i flera noveller och romaner återkommit till den fiktiva orten Macondo, har också Bernardo Atxaga uppfunnit sin egen plats i fantasin – den baskiska byn Obaba. Allra mest uppehåller han sig vid detta mikrokosmos i genombrottsromanen Obabakoak (på svenska 1994), som måste betraktas som Atxagas största och mest lyckade satsning hittills. Det är en roman som består av en mängd kortare berättelser; en sorts modern version av Tusen och en natt eller Boccaccios Decamerone.
Liksom i Atxagas författarskap i stort är inte formuleringskonsten hans främsta talang, utan berättarglädjen och infallsrikedomen. Han ger prov på ett brett register av olika tonfall, närmar sig tidvis den magiska realismen, och överraskar med metalitterära resonemang och essäistiska inslag. Ibland finns här enastående subtiliteter; i mitt minne har särskilt en kärleksscen dröjt sig kvar, där en säregen laddning uppstår trots eller kanske just på grund av att inga explicita detaljer tillhandahålls. Egentligen träder det specifikt baskiska sammanhanget tillbaka i detta Atxagas storverk, åtminstone geografiskt och politiskt. Istället tycks anspråken närmast vara av det globala slaget.
I en intressant efterskrift till Obabakoak skriver Atxaga om svårigheten i att skriva på baskiska, ett språk kännetecknat av lingvistisk ”ensamhet” och utan någon lång skriftlig litteraturtradition av det slag spanskan och katalanskan har. Vid tjugotre års ålder hade han redan läst ut hela den baskiska litteratur ”som diktatorn inte hade lyckats bränna”. Bristen på tradition är dock skenbar; istället är hela världslitteraturen hans hemvist. Med stor lekfullhet och uppfinningsrikedom har han själv gång på gång skrivit in sig i den.