Av ÅKE MALM
Senaste nytt från Tripoli är att Berlusconi och överste Khaddafi har talat med varandra. På telefon.
Khaddafi ska ha sagt att i Tripoli är allt lugnt. Bara den statliga televisionens nyhetssändningar innehåller den enda och verkliga sanningen. Berlusconi å sin sida skall ha uppmanat den libyske ledaren att inte använda våld och att till varje pris undvika att situationen utvecklar sig till ett inbördeskrig. Samtidigt skall han ha förnekat överstens påstående att oppositionen försetts med italienskbyggda raketer.
Det sägs ingenting om vad Khaddafi ska ha svarat på det påståendet.
Det har gått tre dagar sedan den senaste fasen i upproret inleddes. I två dagar har oppositionen angripit regeringen, i första hand Berlusconi och utrikesministern Franco Frattini för deras tystnad inför vad som händer i Tripoli. När Berlusconi först fick frågan om han tänkte uppmana sin gode vän i Libyen att undvika våld, förklarade han: ”Han har så mycket att göra. Jag vill inte störa honom”.
Det är otroligt hur situationen förändrats på bara några få månader.
Det råkar slumpa sig så att jag bor på samma gata som den libyske ambassadörens residens. Då, i höstas, hade ett jättebygge just blivit klart på residensets tomt. Ett stort châteaux i tre våningar med tornliknande utrundningar, litet orientaliskt utformade valv över balkongerna. Huset blev klart precis lagom för att överstens privata livgarde, kallat ”amazonerna” , bestående av en pluton tuffa tjejer i något för stora uniformer, skulle kunna bo där. Översten å sin sida hade som vanligt tagit sitt tält med sig och slagit upp det i parken utanför renässansslottet i Villa Doria Pamphili.
Det blir alltid problem vid min gata när översten är på besök. Poliser, karabinjärer och de egna libyska säkerhetsvakterna och horder av pressfotografer och TV-team vållar trafikstopp längs gatan. Särskilt bökigt var det när inhyrda unga och vackra damer skulle få sin lektion i den islamska tron. Översten själv föreläste och varje flicka hade utlovats ett antal hundratal euro som tack för besväret. Den dagen ringlade bilköerna utanför Yamaihrias villa.
På kvällen hade Rai direktsändning från karabinjärkasernen vid Tor di Quinto. I ridmanegen togs Berlusconi och Khaddafi emot som två sultaner inför TV-kamerornas strålkastare. På läktarna fanns en ditkommenderad publik av uttråkade tjänstemän från olika departement. I dryga två timmar – om jag minns rätt – bjöds TV-publiken på de två huvudpersonernas flotta leenden och på 50 berberhästar som flugits in enkom för detta tillfälle. Omfamningarna och Berlusconis handkyssar på överstens labbar finns ännu på Youtube.
Man skall nog ha de här bilderna i minnet om man skall förstå Berlusconis svårigheter dessa dagar. Inte nog med att alla opinionsundersökningar visar att Berlusconis siffror aldrig har varit så låga på över 10 år, 29 procent, medan oppositionspartiet PD:s ledare, Pier Luigi Bersani, får hela 6 procent fler än regeringschefens. Italien får 24 procent av sin olja och gas från Libyen och är landets största handelspartner. Alla italienska regeringar, särskilt från Giulio Andreottis dagar, har försökt komma till tals med Libyen. Romano Prodi försökte men förhandlingarna gick i långbänk och först Berlusconi lyckades stipulera en vänskapspakt.
Realpolitiken kräver att man har relationer till alla, hävdar många kommentatorer. Men det är alltid en fråga om hur mycket. Berlusconis intensiva handkyssar är helt klart för mycket. Likaså att han tillät Khaddafi att använda en modellagentur för att ragga snygga flickor för lektionerna i Islam. Efter lektionens slut fick var och en ett exemplar av Koranen i grönt läderband. Något sådant skulle aldrig ha gått för sig i Frankrike eller Tyskland.
Men ”lagom” ingår väl knappast i Berlusconis föreställningsvärld.
Det hör till saken idag att alliansbrodern Umberto Bossi fräckt påpekar att ”det var riktigt dåligt att hävda att han inte ville störa Khaddafi medan folket dödades på gatorna.” Sedan har Bossi också en praktisk lösning på flyktingproblemet – ”Dom skickar vi till Tyskland”.
Men flyktingarna är ett stort problem. Det kom ytterligare 190 till Lampedusa igår. En kör av experter bjuder över varandra om hur många flyktingar som kan tänkas komma om Libyen störtar samman. 200.000, 300.000 eller 2,5 miljoner. En av landets främste militära experter, Carlo Jean, general, militärstrateg, författare och tidigare militär rådgivare i presidentens Quirinalpalats, skriver i dagens Il Messaggero (min sammanfattning):
Libyen är inte som Tunisien eller Egypten. Landet består av en lång rad klaner som behärskar var sitt område. Till och med armén är uppdelad efter klanerna. Bara Khaddafi lyckades med terror hålla samman landet. Man riskerar en situation som den i Irak när Khaddafi försvinner.
Ett första oroande steg mot vad som kan hända togs när statliga oljeföretaget ENI stängde av gasledningen från Libyen. Det kunde vara risk för en katastrof om en fulladdad gasledning hamnade i felaktiga händer. Detta betyder att Italien nu litar på gasledningarna från Algeriet, Ryssland och Nordeuropa. Ännu inget allvarligt problem, lovar ENI-ledningen. Men det här är ett exempel på vad som kan hända om man löser sitt energibehov med gas och olja från diktaturer. En annan av Berlusconis stora vänner är ju Vitrysslands Alexander Lukasjenko. Kärnkraft tackade befolkningen nej till vid folkomröstningen 1987. Tre färdiga kärnkraftverk hann aldrig komma i produktion.
I övrigt idag. President Giorgio Napolitano har talat om på förhand att han ser en rad problem med regeringsdekretet ”Milleproroghe”. En korg av de mest skilda frågor som måste godkännas i parlamentet före 27 februari om inte alltihop skall förfalla. Här finns allt från en ny skatt på biobiljetter till anslag till skolan och förlängning av uppskovet med att betala böterna för för stor mjölkproduktion. ”Mycket av det här luktar författningsvidrigt”, skriver Napolitano. Räkna med att vi får fler tillfällen att tala om detta.