Berlusconi och Borromini

Sant'Ivo alla Sapienza (Wiki Commons)

Av ÅKE MALM

De kommande dagarna och veckorna kommer att bjuda på dramatik – var så säker.

18 september – Senatsutskottet röstar om man skall godkänna rapporten Pdl:aren Mauro Augello presenterade när diskussionerna inleddes för en vecka sedan. Den gick (naturligtvis) ut på att B. skulle få behålla sin senatorsplats. Pd, M5S och Sel (miljövänstern) röstar emot – Pdl röstar för. 14 – 8 om inga avhoppare eller överhoppare noteras.

1 oktober – Före detta datum skall utskottet rösta om Berlusconi skall förlora sin senatorsplats eller inte (Det här förklaras av att man först röstar om rapporten skall godkännas. I jämviktens namn hade Augello utsetts att vara förste relatore. När han misslyckas med att få majoritet för hans rapport, måste en ny relatore utses. Det är denna nya rapport som skall röstas om före 1 oktober).

15 oktober – HD:s dom vinner laga kraft och straffet skall börja avtjänas. Senatens plenum röstar för eller emot avsättningen. Berlusconi har tid fram till denna dag att bestämma om han skall välja husarrest eller samhällstjänst.

19 oktober – Appellationsdomstolen i Milano bestämmer hur lång tid ämbetsförbudet skall gälla (1 – 3 år).

Inte att undra på att nerverna sägs dallra på Il Cavaliere dessa dagar. Alla tidningar har rapporter innifrån Villa San Martino i Arcore utanför Milano, Berlusconis eleganta slott. Många kan rapportera med citattecken att B. anklagar de närmaste medarbetarna för att ha förrått honom. Åtminstone att de rått honom att följa en taktisk linje som visat sig leda direkt till undergången.

Marco Travaglio heter en av landets elakaste journalister, grundare av Il Fatto Quotidiano, alltid polemisk och ständigt föremål för nya stämningar för ärekränkning. Han hotas av miljardböter men har hittills i stort sett klarat sig tack vare landets – troligen – mest effektiva arkivservice. Nu beskriver han situationen i Villa San Martio så här:

Vi nås nu av ständigt alltmera tragiska nyheter från kungsgården i Arcore där bananrepublikens mumie verkar ha velat föregripa husarresten. Eller som Corriere della sera så noga kalkylerat, sedan 37 dagar, 888 timmar eller 53.280 förfärande långa minuter. Nyheter så tragiska att även den hårdaste antiberluscionan måste utbrista i gråt. Nej, nej det får inte sluta så här. Man måste göra någonting. Man kan inte låta denne stackars gamling försmäkta som gisslan åt en kärra från vilken Thespis följer honom och dag efter dag, utdelar det sista nådegivande hugget. Osv, osv.

Sant' Ivo alla Sapienza

Sant’ Ivo alla Sapienza

Hur det verkligen kommer att sluta får vi veta kanske på onsdag. Men först några ord om den enastående byggnad i vilket detta drama nu utspelar sig. Man kommer in på gården, il cortile, från Corso del Rinascimento, den breda gata som bildar en halv ellips utanför Piazza Navona. Närmaste granne är senaten, Palazzo Madama. Följer man gatan åt höger kommer man fram till La Sapienza, som fortfarande är namnet på Roms universitet.

Finns det, förresten, ett bättre namn på ett universitet än detta, La Sapienza som betyder lärdom, vishet men också skicklighet, kunnighet. Institutionen är ett av Europas äldsta universitet och kom till år 1303 då påven Bonifatius VIII skrev en bulla i saken. Universitetet flyttade in här vid Corso del Rinascimento först på 1530-talet. Länge konkurrerade la Sapienza med jesuiternas universitet, Collegio Romano, om vilket som var finast. La Sapienza ägnade sig i första hand åt juridiken medan jesuiterna koncentrerade sig på teologin. Tvisten löste sig så småningom efter ett nytt påvligt ingripande då Sapienza fick rätten att promovera doktorer i juridik och medicin medan Collegio Romano fortsatte att koncentrera sig på teologin – någon måste ju göra det i påvens kyrka.

Porten är trång i den enkla fasaden som öppnar sig mot den vida gården som omges på tre sidor av två loggior ovanpå varandra, arkader med smäckra kolonner. I fonden ligger kyrkan Sant’Ivo alla Sapienza som anses vara ett av Francesco Borrominis mästerverk. Denne barockmästare hade ett närmast omöjligt uppdrag framför sig: han skulle rita en kyrka för universitet på en smal liten tomt som blivit över. Resultatet blev en av de få kyrkorna i världen som har en triangel som grund.

På denna vilar barockens alla konvexa och konkava ytor ända upp till det märkliga spiralformade torn som avslutas i ett smidesarbete som lär föreställa en brinnande lagerkrans. Bakom allt detta anses ligga en symbolik där det idoga strävandet uppåt kombineras med ständigt större vishet – ända fram till promoveringens lagerkrans.

Nåväl, att ta sig uppför trappstegen och komma in på gården är en fin erfarenhet, trafiklarmet som tystnar därinne medan man vänder sig runt och föreställer sig studenterna som skyndade från den ena föreläsningssalen till en annan däruppe under arkaderna. Roms universitet lämnade S. Ivo på 1930-talet då en annan romersk härskare, Benito Mussolini hette han, byggde den nya universitetsstaden. Där finns idag Italiens största universitet med bortåt 125.000 studerande. Men det är en annan historia.

Sant' Ivo alla Sapienza - geometrin

Sant’ Ivo alla Sapienza – geometrin

Sedan länge håller statsarkivet hus i de gamla universitetslokalerna – och så nu La Giunta delle elezioni e delle immunita’ parlamentari. Som jag dessa veckor försökt översätta med ”senatsutskottet för godkännande av Silvio Berlusconis val till senator”. Som man ser av det fullständiga namnet sysslar detta utskotts 23 medlemmar också med att behandla frågor som gäller senatorernas immunitet. Vilket vanligen betyder att en åklagare vill gripa en senator till följd av en utredning. I sådana fall tar La Giunta ett politiskt beslut där åklagarnas insamlade bevis inte spelar den största rollen – om jag får lov att säga så…

Men nu handlar det om Berlusconi och då gäller alldeles speciella regler. En insändare i La Repubblica, författad av Margherita Gainotti, beskriver situationen så här.

”Borrominis Sant’Ivo – politikernas gisslan.
Den dag la Giunta skall rösta om Silvio Berlusconis val till senator, är Sant’Ivo alla Sapenza stängd för italienska och utländska turister och för konstälskare, medan il cortile är öppen för nyfikna. Samma dag bjuder regeringschefen Letta landet ”att inte sätta sig ned och begrunda naveln” därför att ”då kan vi göra oss själva mycket illa”.

Men gör vi oss själva inte illa när våra politiker lägger beslag på en av de vackraste byggnaderna i Rom, Borrominis mästerverk, och därigenom döljer de sköna minnesverk som också skulle kunna ge oss ekonomiska fördelar, så nödvändiga för att få fart på ekonomin igen?. Hur kan vi tro på deras goda intentioner?

En synpunkt man inte hört tidigare under de senste veckornas larmande politiska diskussioner.

1 kommentar

  1. Ingrid Winberg says:

    Tackar för ännu ett intressant inlägg om de politiska äventyren i Italien.
    Det du berättar om Sant´Ivo alla Sapienza är något jag aldrig hört talas om trots att jag läst konsthistoria i Lund på 60-talet och konstvetenskap vid Högskolan i Halmstad nu på senare år. Mycket intressant. Det är sådant som lockar till vidare läsning.
    Och så kommer jag förstås att kolla Il Fatto Quotidiano, också en nyhet för mig.
    Jag ser framemot kommande inlägg om det italienska ”äventyret”.
    Hälsningar
    Ingrid W

Kommentera: