Av ÅKE MALM
En historisk sekvens, en bild att lägga på minnet:
Gianfranco Fini, medgrundare av Popolo della Libertà, står nedanför talartribunen, hötter med fingret och vrålar något mot partiets grundare och allsmäktige ledare, Silvio Berlusconi.
Berlusconi vrålar i mikrofonerna så att Finis röst dränks av ljudkaskaderna.
– Det är du som har ändrat uppfattning. Vill du vara politiker – lämna då rollen som talman.
Och Fini som svarar:
– Vadå – jagar du iväg mig från partiet?
En strid som varade från 12-slaget till kl 18. Berlusconi stod till slut som segrare – som vanligt – på detta slagfält. När rösterna för den enda motion,som presenterats inför partistyrelsemötet, räknades hade bara 11 eller 12 (siffrorna varierar idag) lagt sin röst för Fini. Hur många som verkligen var närvarande och verkligen röstade ja är obekant. Partistyrelsen har 171 nominella medlemmar.
Sett så här är det egentligen inte mycket att tala om. En av partiets viktigaste personer utmanade Berlusconi och förlorade. Punkt slut.
Men det finns en rad faktorer som säger att utgången av denna ba talj var viktigare än så.
Ezio Mauro, chefredaktör för La Repubblica, sätter rubriken på sin ledare: Såret på suveränens mystiska kropp. En närmast eskatologisk analys av ett hittills okänt läge för Berlusconis parti.
Här en kort sammanfattning av Finis tal och hans utmaningar, anklagelser och kritik av Berlusconis sätt att leda partiet.
– Jag är ingen förrädare – men jag har rätt att säga vad jag tycker.
Berlusconi hoppar omedelbart in och avbryter:
– Jag har aldrig kallat dig förrädare. Men det är du som har ändrat dina ståndpunkter och nu kopierar Lega Nord de åsikter AN hade tidigare.
– Det måste finnas plats för att diskutera, där var och en kan säga sitt.
– Men du ställde ju inte ens upp vid demonstrationen vid San Giovanni, hoppar Berlusconi in i ringen igen.
– Men det var ju ett valmöte – inte en plats för diskussion, svarar Fini.
Fini varnar för ett parti som leds av ”centralismo carismatico”, en variant av gamla tiders kommunistiska principer om demokratisk centalism. Vilket i korthet gick ut på att när majoriteten bestämt en politisk linje skulle den interna oppositionen följa densamma – obligatoriskt. Han lovar att en partiminoritet inte behöver betyda en minskad makt för ledaren men mera debatt.
Fini menar att partiet gett upp Norditalien och delegerat Lega Nord att svara för politiken i landets ekonomiskt mest dynamiska område. Och så ger han sig på en av Berlusconis ständiga anklagelser från valkampen för en månad sedan:
– Tror du verkligen att problemen med vår vallista i Lazio berodde på en komplott från åklagarna, onda domare och våldsamma radikaler?
En utmaning som Berlusconi omedelbart vill svara på. Han griper mikrofonen och ropar högröd i ansiktet.
– Ja, det tror jag. Men inte en komplott utan ett regelvidrigt sätt. (Non un complotto ma un comportamento).
Fini protesterar också mot påhoppen och anklagelserna från tidningar som kontrolleras av Berlusconi.
– Men jag ringer inte upp och anger linjen för redaktörerna på Il Giornale, förklarar Berlusconi. Och släpper sedan dagens bomb – ”Jag har fått min familj att gå med på att vi säljer Il Giornale. Finns det några företagare som vill lägga pengar på tidningen är det fritt fram”.
En nyhet som inte många tror ha någon substans. Det är en av Berlusconis favorittricks: att göra ett överraskande utspel och sedan låta tiden och glömskan verka.
Fini anklagar också Berlusconi för att ha fallit undan för Lega Nord när det gäller firandet av 150 års jubileet av Italiens grundande. Det firandet har hittills skett med stor tveksamhet och utan några uppseendeväckande grepp. (Hittills har nog Sveriges radio firat mer än italienska media – men det kan ju ändra sig).
Intressant är att denna batalj levereras direkt i Tv-rutorna. Parlamentets egen TV-kanal sänder och alla stora tidningar är uppkopplade via webben. Dessutom sänder Radio Radicale direkt. Mera transparent och öppet än så….
I kommentarerna nu på morgonen är det helt klart att även om Fini idag nekar lämna sitt ämbete som talman och ännu mindre tänker överge partiet – kan det bara vara en tidsfråga innan brytningen blir total.
– 16 års politisk samverkan läggs i arkivet, skriver Massimo Franco i Corriere della Sera.
– Den politiska – för den personliga vänskapen hade förstörts för länge sedan. Bilden av Fini och Berlusconi som anklagar varandra inför Tv-kameror och publik, kastar en skugga över landets största parti (la maggioranza), över regeringen och över de återstående åren av mandattiden.
– Idag inleds en period som bara eufemistiskt kan kallas ”samboende” (coabitazione). Vi står vid randen för en daglig gerillakamp, även i parlamentet, och den kan så småningom göra landet instabilt.
I efterdyningarna till denna uppgörelse slår man sig ned på kvällen för att genomlida Annozeros dryga två timmar. En stor del av debatten upptas av fallet Adro, ett litet samhälle med 6416 invånare i Brescia-provinsen. I Norditalien.
Adro har blivit ett stort namn i rubrikerna efter att borgmästaren (Lega Nord) nekat lunchmat och skoltransporter för de barn vars föräldrar inte betalat gällande avgifter. Borgmästarn har också fifflat med räkenskaperna för att kunna säga att det saknas resurser till bostadsbidrag och liknande.
Resultatet. Aldrig tidigare har kontrasterna mellan Adros italienska medborgare och invandrarna varit så hätska, så hatfyllda. Påståenden om invandrarna (som är runt 600) går runt bland italienarna, ofta visar det sig att de är rena lögner. Invandrarna utpekas som lata och att bara vara ute efter bidrag. Inför TV-kamerorna utspelar sig scener man inte trodde var möjlig år 2010. Hysteriska invånare som vrålar mot skräckslagna invandrare.
Är det något som står klart är att Lega Nord med sin politik väcker hatkänslor och stryker under avundsjuka och förstör en gammal traditionell känsla för solidaritet i detta i grunden katolska område.
Kanske är detta det mest negativa resultatet av åratals skräckpropaganda mot invandrare – i synnerhet muslimer.
Men kanske känns den situationen igen även från nordliga delar av Europa? Det är hög tid att etablissemanget tar hand om den här situationen. Det räcker inte med att tala om rasism. Det krävs saklig information och dialog.
Åke Malm