Av ÅKE MALM
Klockan 17.43 idag föll bilan. Den nionde omröstningen om lika många motioner gav varje gång ungefär samma resultat: dryga 190 röster för vänstersidan och M5S. Högersidan stannade på 114. Den ärrade åklagaren Pietro Grasso, tidigare chef för den särskilda antimaffiaåklagarmyndigheten, nu talman i senaten, sammanfattade kort resultatet och uttalade de historiska orden: ”Eftersom alla motioner som ställts mot mot valbarhetsjuntans beslut har avslagits, finner jag att detta beslut godkänts”.
Mera dramatiskt än så blev det inte. Inte ens framför Palazzo Grazioli där hans supportrar samlats. Men skall man döma av deras antal är det slut med berlusconismen. Knappt 1500 hade tagit sig till Via del Plebiscito för att hylla sin ledare. De inbussade pensionärerna försökte sjunga med i Forza Italiahymnen som spelades gång på gång i högtalarna.
Just när omröstningen i senaten skulle börja kom han själv ut från palatset och klättrade litet mödosamt upp till talarstolen. ”Det här är en trist dag, en sorgens dag för demokratin. Men jag ger inte upp – om några dagar börjar vår kampanj för att bilda 1000 Forza Silvioklubbar runt om i landet. Forza, andiamo avanti”, ropade han.
Men det var en skugga av den forne briljante populisten och retorikern. Ingenting ville stämma den här dagen. Inte ens de där slutorden som brukat tända entusiasmen hos supportrarna. Ännu tråkigare blev det när han ramlade in på sin gamla litania om hur Italiens författning skall reformeras. Den har vi hört hundratals gånger och nu låter den riktigt ihålig. För sanningen är ju att han haft historiens största majoritet i parlamentet men inte lyckats genomföra någon av de reformer han utlovat. Och anledningen har alltid varit densamma: allt för mycket tid har gått åt till att stifta lagar för att rädda honom själv (”ad personam”) undan åklagarnas utredningar. Till slut lämnade han tribunen efter ännu en hand över hjärtat och några uttryck för hur rörd och tacksam han var inför detta hjärtinnerliga stöd han haft från sitt folk.
Från Pd:s ledare lät det annorlunda: ”Det här är en stor dag för Italien, vi har stått upp för principen att alla är lika inför lagen. De lagar som finns skall användas och respekteras”, förklarade Guglielmo Epifani. Någon timme tidigare hade Pd:s gruppledare i senaten, Luigi Zanda, konstaterat: ”Det är första gången under min långa tid i parlamentet som jag hört någon säga att det skulle vara en statskupp att respektera en domstols dom”.
Polisen hade faktiskt tagit hand om en lång banderoll som fästs över Palazzo Graziolis fasad. ”Colpo di stato” (statskupp) stod det. Någon timme senare distribuerades bland alla anhängare ett litet plakat med just de orden. Bara för att visa att man inte brydde sig om polisens aktion. Under hela eftermiddagen repeterades tvärtom i alla medier och av alla hans anhängare att demokratin var i fara för att polisen beslagtagit banderollen. Ännu ett tillfälle att få spela rollen som offer för motståndarnas odemokratiska ingrepp.
Hursomhelst, nu är det hela över. Idag kommer Berlusconi troligen också att förlora rätten att kalla sig Cavaliere. Egentligen heter denna utmärkelse, Cavaliere del lavoro, och motsvarar ungefär den gamla Vasatrissan. Ett erkännande för en framgångsrik företagare, hette det då. Men enligt många experter har han inte rätt till detta nu när Severinolagen börjar verka fullt ut.
Medan alla mediakanaler analyserade den nya politiska situationen flög Berlusconi hem till Villa San Martino i Arcore utanför Milano. Där väntade hans barn. De hade redan förbjudit honom att hålla sitt försvarstal i senaten idag. ”Han har fallit som senator – men ingen kan frånta honom rollen som ledare” förkunnade dottern Marina, chef för Italiens största förlag, Mondadori.