I år är det 20 år sedan världshistorien förändrades. Det ges ut mängder av fack- och skönlitteratur och det visas dokumentärer, skrivs artiklar och diskuteras i tevesofforna om murens fall och die Wende. Alla var med, alla minns. Eller hur var det egentligen?
Historiska fixpunkter görs ofta större efteråt – alla gör anspråk på att ha varit delaktiga, ha känt historiens vingslag – eller rentav ha varit delaktiga och flaxat lite själva.
När vi befinner oss mitt i händelsernas centrum är det svårare att greppa det stora.
Återföreningslitteratur är en helt egen genre inom tysk samtidslitteratur. Författare försöker klä upplevelserna i trovärdiga berättelser för att förstå historien, som ännu på inget vis tillhör det förgångna. De flesta som skriver om denna tid är forna DDR-medborgare, som Thomas Brussig, Ingo Schulze, Uwe Tellkamp och Jana Hensel.
Andreas Platthaus är ett undantag. I hans roman Freispiel firar en västtysk tjej nyår i Berlin 1989. Hon och hennes vänner möter för första gången en grupp östtyskar. Mötet blir aldrig ett möte, utan mer ett avståndstagande. Den skildringen ligger betydligt närmare hur verkligheten såg ut. Det var Tysklands riktigt stora revolution, folkrörelsen som ändrade maktbalansen. Men hur stort var det för dem som bodde långt borta i småorter som Memmingen, Gütersloh eller Donaueschingen?
Den nionde oktober 1989 demonstrerade 70 000 människor i Leipzig på ”Montagsdemo”. Det var den dagen som människorna i öst började våga tro på en förändring.
Författaren Ingo Schulze skriver om den tiden: ”Vi trodde då att det var möjligt med en mänsklig socialism”. Drömmen om ett annat liv hade rätt lite att göra med ett återförenat Tyskland. Inte en enda av demonstranterna hade en banderoll som krävde ett enat land.
Samtidigt hände väldigt lite i väst. För att visa sin solidaritet samlades högst ett hundratal på torgen i storstäderna varje måndag. De flesta följde förundrat händelserna på teve. En månad senare öppnades muren.
En god vän berättade för mig att han som läkarstuderande rusade upp på Charitésjukhuset i Västberlin med andan i halsen och skrek: ”Muren är öppen!”. ”Na und?”, svarade hans kolleger och fortsatte med dagens rond.
Själv bodde jag under åttiotalet i en kall lägenhet i München. För att tända oljepannorna i rummen gick vi ner och pumpade upp bränsle, som vi sedan bar upp, hällde i rummens pannor och tände med tändsticka. Det blev aldrig riktigt varmt och jag tror jag hade halsfluss sju gånger den vintern. Min svartvita TV hade två kanaler – ljudet från ettan till bilder från tvåan och vice versa. Någon ringde från Sverige och berättade vad som hände vid Bornholmerstrasse, Sonnenallee och Checkpoint Charlie innan jag kunde läsa om det i tidningen.
Jag befann mig mitt i en historisk revolution och det var alldeles stilla. Jag gjorde som de flesta som bodde på västra sidan muren: Vi var åskådare – vi var inte delaktiga. Det Berlin jag älskat fanns plötsligt inte längre. Det är egoistiskt, men jag kan sakna det på samma sätt som jag kan sakna att vara 24 – det är oåterkalleligt. Det året fick jag en ny teve i julklapp.
Liksom alla andra var uppe i sitt, var jag upptagen av min förkylning, min förälskelse, mina studier. Det känns väldigt futtigt idag. Jag for aldrig till Berlin och satt på muren och skrålade. Jag förundrades mer över de långa ringlande köerna med fult klädda Ossis som hämtade ut sina 100 DM så kallat Begrüssungsgeld, välkomstpengar, med vilka de köpte slut på stans alla bananer.
Västtyskar kommenterade skillnaderna i klädsel och frisyrer och kände sig inte alls nära sitt så kallade broderfolk. Tvärtom uttryckte många att firandet var pöbelaktigt och populistiskt. Flyttade någon till de östra delarna var det av ekonomiska och exotiska skäl, inte för att umgås. Västtyskarna gjorde sig lustiga över skillnaderna, som att den tidigare avsaknaden av exotiska frukter kunde få märkliga gastronomiska följder. Kiwin blev en lyxmarkör som dekorerade både pannbiff och bratwurst.
De konstnärer som tidigare engagerat sig i ett närmande mellan länderna, som satirikern och författaren Gerhard Polt, vars hem var en samlingspunkt för östdissidenter på åttiotalet, märkte efter murens fall att de nära kontakterna gick upp i intet. Bland alla demonstationsskyltar i Leipzig med ”Wir sind das Volk” hade någon lustigkurre smugit in ”Ich bin Volker”. Ironiskt nog är det är han och individualismen som har segrat över alla.
Gamla öst och väst har fortfarande inte förenats mer än till en politisk enhet. Det förvånar inte när man betänker att väst fortfarande betraktar och kommenterar medan öst måste anpassa sig – det blir tydligt i alla artiklar om murens fall. Inte mycket har ändrats i dem sedan 10-årsjubileet, och antagligen kan mycket av det som skrivs idag publiceras också nästa jubileum. Det liknar ett äktenskap där ena parten visserligen betalar, men där man inte utvecklas tillsammans. Det brukar inte sluta bra.
Men det finns fler skillnader inom Tyskland. Ingen ifrågasätter skillnaderna mellan Bayern och Preussen. Det behövs kanske inte heller, ett land behöver inte vara lika för att människorna ska kunna fungera ihop och vara sams. Särart berikar. En uniform gemenskap i ett land är en föråldrad idé vi äntligen kan lägga åt sidan. Det är en revolution som vi alla är med om – det är den våra barnbarn kommer ställa frågor om – och vi var där.