Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
Berlin har ett kulturutbud, speciellt i fråga om klassisk musik, som gör besökaren alldeles överväldigad. Det är inte bara antalet konserter som imponerar utan också själva kvaliteten i utbudet. Samt den alldeles självklara rangplats musiken, generellt, intar i kultur- och samhällslivet.
Under mina vistelser i staden har jag alltid RBB Kulturradio som daglig följeslagare. Det är Rundfunk Berlin-Brandenburgs musikkanal som jag lyssnar på när jag tar paus i mitt översättande eller, rentav, medan jag arbetar. När det diskuteras olika kulturella eller politiska spörsmål får jag dock stänga av för att inte bli störd i mina förehavanden. Min tillvaro är nämligen just nu så schizofrent anordnad att jag sitter i Berlin och översätter från italienska. Och då kan man inte i tid och otid låta sig störas av det tyska tungomålet, allra helst som den bok jag översätter gör att jag mentalt befinner mig i Afrika.
Men musik går i allmänhet utmärkt bra ihop med italienskan. Och RBB Kulturradio väljer också de stycken som skall spelas enligt andra principer än svenska P2. Här drar man sig inte för de riktigt kända verken. Och det innebär att man efter några veckor har lyssnat sig igenom det bästa av vad vår västerländska musiktradition har att erbjuda. På kvällstid sänds sedan specialprogram med samtida (modernistisk) musik, extra gammal musik, världsmusik, folkmusik, jazz etc.
Paret Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl, som nyligen tillbringat två år i Berlin, har i olika svenska tidningar prisat Tyskland som kulturland. De har, menar jag, både rätt och fel. Visst är det märkvärdigt att bo i en stad som har så fantastiska symfoniorkestrar och inte mindre än tre stora operahus. Och visst har den tyska borgerligheten, inklusive den härskande politiska klassen, ett större kulturintresse än motsvarande svenska samhällsskikt.
Men det som Ebba och Horace bortser från är att detta borgerlighetens ”kulturella kapital” lika ofta fungerar förtryckande, som en högfärdig klassmarkör, gentemot de samhällsklasser som lever under helt andra sociala och ekonomiska villkor, de som inte fått del av borgerlighetens bildning och har boulevardtidningarna BZ och Bild som huvudsaklig lektyr. Vurmandet för akademisk titulatur får också ibland riktigt otrevliga följder. Jag tänker på de tyska politiker som — för att höja sin status — fuskat sig till doktorsgraden genom avhandlingar som till stora delar är plagiat. Typ försvarsminister Karl-Theodor zu Guttenberg som, sedan hans fusk uppdagats, fråntogs sin doktorstitel och tvangs avgå från sin ministerpost!
Men naturligtvis passar även jag på att njuta av Berlins rika kulturliv. Denna stad är onekligen ett kulturens ymnighetshorn, ett paradis speciellt för musikälskare.
Samtidigt är Berlin, om sanningen skall fram, i de centrala delarna en påfallande ful stad. Det mesta av bebyggelsen bombades ju till grus och aska i andra världskrigets slutskede. Och även om en hel del av det gamla har byggts upp igen och restaurerats till sin forna glans, så är en stor del av nybyggnationen rent frånstötande. Exempelvis de nya, höga och blänkande, skyskraporna vid Potsdamer Platz som får besökaren att känna sig som en liten tillplattad myra. En människofientlig miljö som förvandlar medborgarna från att vara just medborgare, med rätt att ställa krav även på den yttre stadsmiljön, till blott och bart konsumenter, underställda Mammon och Marknaden.
Jag nämnde andra världskriget. Det går heller inte en dag utan att man i Berlin tänker på Hitler och nazismen och de oerhörda brott som då begicks. Det var här som denna regim hade sitt maktcentrum, längs Wilhelmstrasse och kringliggande kvarter.
Just där, i hörnet av Wilhelmstrasse och gatan An der Kolonnade, i närheten av den beryktade Führerbunkern, har i dagarna invigts ett monument över snickaren Georg Elser, han som i november 1939 försökte döda Hitler med en sprängladdning placerad i en pelare på Bürgerbräukeller i München. Attentatet misslyckades, eftersom Hitler lämnade platsen tidigare än beräknat, och Elser avrättades i april 1945, ett par veckor före krigets slut, medelst nackskott i koncentrationslägret Dachau.
Det minnesmärke som nu står där vid Wilhelmstrasse är en sjutton meter hög och slank skulptur som avbildar Elsers ansiktsprofil och som lyser när det är mörkt. I RBB Kulturradio har man i programmet ”Bürgerstreit” (en rubrik som för tankarna till inbördeskrig men i själva verket är ett slags Ring P1, men med ett i förväg fastlagt ämne och påtagligt kunniga och välformulerade lyssnare) haft diskussion om Elser är ett bra exempel på civilkurage att lyfta fram idag.
Ja, tyckte de flesta som ringde in till programmet. Däremot ansåg flera stycken, av rösterna att döma äldre personer, att själva minnesmärket var estetiskt undermåligt, lite för mycket åt popkonsthållet. Det håller jag inte med om, men så har jag också bara sett det i dagsljus.
En annan påminnelse om nazitiden är utställningsplatsen Topographie des Terrors vid Niederkirchnerstrasse (f.d. Prinz-Albrecht-Strasse där Gestapo huserade). Där pågår nu, fram till 8 januari, en specialutställning som heter ”Vor aller Augen” (Inför allas ögon). Det är en fotoutställning som visar ”deportationen av judarna och bortauktionerandet av deras egendom”. Bilderna är tagna i den sydtyska staden Lörrach i oktober-november 1940 och fotografen en tysk kriminalpolis.
Det är en skakande serie foton. Dels av allvarliga och sammanbitna män och kvinnor, många åldringar, med väskor och knyten i händerna, vilka tvingas ut ur sina bostäder och upp på väntande lastbilar för vidare transport till KZ (förkortning för Konzentrationslager). Dels av auktionerna där dessa fördrivna judars husgeråd och andra ägodelar bjuds ut till försäljning. Allt sker i grannarnas och andra stadsbors närvaro. Ut från fönstren hänger klasar av nyfikna som tittar på när deras grannar förs bort. Och när det sedan är dags för auktion är det långa köer av förväntansfulla och glatt leende Lörrachbor som hoppas på att kunna göra sig ett klipp på de fördrivna judarnas bekostnad.
Det som gör denna utställning så drabbande är just detta att allt sker ”inför allas ögon”. Ingen kan säga: ”Wir haben ja davon nichts gewusst” (vi visste ju ingenting).
För där står de bevisligen i fönstren och tittar, helt vanliga tyskar, där köar de för att köpa offrens tillhörigheter. Och allt sker i ordnade former. Ingen protesterar, ingen försöker försvara sina grannar eller ens uppmana dem som köar till auktionerna att vägra köpa. På så vis gjordes en stor del av befolkningen medskyldig, kanske inte till de största förbrytelserna men åtminstone till att ha varit passiva vittnen — eller till att personligen ha skott sig genom att köpa någon judisk familjs porslin eller bordssilver.
Det fina med dagens Tyskland är att dessa frågor nu diskuteras helt öppet och inte längre förträngs, som fallet var decennierna direkt efter kriget. En kväll råkade jag på tv se den ungerske regissören István Szabós film om ”fallet Furtwängler”, den store tyske dirigenten som stannade kvar på sin post under Hitlerväldet och vägrade emigrera.
Filmen heter ”Taking Sides” och jag vet faktiskt inte om den visats i Sverige. Efter krigsslutet, i samband med avnazifieringsprocessen, belades Wilhelm Furtwängler med yrkesförbud av den amerikanska ockupationsmyndigheten. Även om Furtwängler inte varit medlem i nazistpartiet ansågs han ha tjänat regimen, bl.a. genom låta sig utses till vice ordförande för Goebbels’ Reichsmusikkammer och genom att ända till ”the bitter end” stå i spetsen för tyskt musikliv. Själv såg han sig som en apolitisk konstnär och menade att han, genom att stanna kvar i sitt land, värnade den tyska musikkulturen. Han anförde också till sitt försvar att han försvarat judiska musiker och hjälpt dem att rädda sig undan.
Det är alltså om själva skuldfrågan filmen ”Taking Sides” handlar. Borde Furtwängler ha gjort som Toscanini i Italien och emigrerat? Vilka krav kan man ställa på en utövande konstnär? Vilket ansvar har en medborgare för sitt lands öden? Och bör vi ställa högre krav på ”de stora andarna”, de som genom sin upphöjda ställning också har större möjlighet att agera, än på ”mannen på gatan” (som det brukar heta)?
Furtwängler, som spelas av svensken Stellan Skarsgård, förödmjukas å det grövsta av den amerikanske major som förhör honom. Det är en studie i förnedring, där majoren som inte verkar kunna speciellt mycket om musik, till slut — som ett slags symbolhandling — bryter sönder Furtwänglers dirigentpinne, och där majorens brittiske bisittare (en tysk judisk yngling som flytt till England och där tagit värvning) inte förmår åse förnedringen av den store dirigenten utan inskrider till dennes försvar.
Jag vet inte vad Szabó vill säga med sin film, om det är ett försvar för Furtwängler eller motsatsen. Eller om han bara vill presentera ett problem som vi åskådare sedan har att ta ställning till. Intressant är det hur som helst, och jag vet att många musikälskare efter kriget inte längre klarade av att höra grammofoninspelningar med Furtwängler, trots att det rörde sig om musikaliskt utmärkta tolkningar. Själv menar jag nog att Furtwängler borde ha gått i exil och lierat sig med de många andra tyska kulturpersonligheter (typ Thomas Mann) som i utlandet formerade ”det andra Tyskland”.
Ja, det är sådana här frågor man inte kan låta bli att grubbla över när man vistas i Berlin. Historien är märkvärdigt levande i hela staden, så levande att man riskerar glömma samtiden och frågan om vilka förbrytelser det är som idag sker ”inför allas ögon” utan att vi protesterar eller försöker stoppa skändligheterna.