Av RICHARD SCHWARTZ
Författaren, alban från Kosovo, bor sedan sjutton år i Tyskland och detta är hans andra roman där efter “Der Glanz der Fremde” från 2005.
Romanerna kan sägas vara varandras spegelbilder: i den första skildras mot självbiografisk bakgrund en ung albansk emigrants upplevelser av Västeuropa, i den nya anländer en medelålders tysk hjälparbetare och expert till ett aldrig namngivet utvecklingsland, men som utan svårighet låter sig identifieras som Kosovo.
Cufajs roman har dock mer universella anspråk: här granskas hela den “bidragskultur” som trots de bästa avsikter inte verkar åstadkomma mer än att göra av med stora summor skattemedel från västvärlden samtidigt som den skapar förstämning, ibland hat, i mottagarlandet.
Cufaj beskrivning är skoningslös. Överlever detta möte mellan givare och bidragstagare gör bara cyniker, förskingrare på mottagarsidan eller de sä kallade experter som utan engagemang drar från ett projekt till ett annat “utan att någonstans någonting ha förstått”. De båda världarnas enda beröringspunkt tycks vara det party med sex, alkohol och droger som ständigt verkar pågå. De flesta projekt lämnar aldrig det papper de fästs på. Från FN-högkvarteret i New York anländer bisarra direktiv och utvärderingar vars enda gemensamma kännetecken är att de ingenting har med den faktiska verkligheten på plats att göra.
Något ljus ens vid horisonten tillåter Cufaj inte. Romanen är samtidigt en modig kritik av rådande förhållanden i Kosovo, ett samhälle upptaget av att bygga – konstruera – både en nation och en nationalstat, men med ett djupt oroande inslag av korruption, kriminalitet och just godhjärtad naivitet.