Benedetta Tobagi – Una stella incoronata di buio. Storia di una strage impunita

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus 257 kr)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Bokus 257 kr)

Av ÅKE MALM

Den 28 maj 1974 i industristaden Brescia i norra Italien, strax efter 10 på morgonen, är en stor folkmassa samlad på Piazza della Loggia. Många har tagit skydd från regnet som öser ned i arkaderna runt piazzan. Fackföreningarna har kallat till en antifascistisk manifestation efter en lång rad attentat i området. Klockan 10.12 exploderar en bomb som gömts i en skräptunna. Åtta personer dör omedelbart och 102 skadas.

Det händer mitt i det som har kommit att kallas ”Spänningens strategi”, den långa period i Italiens efterkrigshistoria då bomber kunde explodera var som helst, i banklokaler, på piazzor eller ombord på tåg. En tid då kommandon angrep enskilda personer, ofta då de var på väg till jobbet en morgon.

Nästan på dagen sex år efter attentatet i Brescia, den 28 maj 1980, blev Walter Tobagi, katolik och socialist som han kallade sig, ett av offren för ett sådant kommando. Han var journalist och ledarskribent på Corriere della Sera. Också han sköts ned på gatan på väg till jobbet. En av de första som kom fram till platsen var hans dotter, Benedetta Tobagi. Om den händelsen skrev hon sin första bok Come mi batte forte il tuo cuore (”Så hårt ditt hjärta slår i mig”, om jag skulle våga en översättning). En storsäljare inte bara i Italien. Det är ännu ett upprörande tecken på slöheten i den svenska bokbranschen att den boken ännu inte fått en svensk översättning.

Jag hoppas sannerligen på ett bättre öde för denna andra bok av Benedetta Tobagi. En tung bok i alla avseenden. Med sina 438 sidor skulle den vara en verklig tegelsten om det inte vore för författarinnans fantasifulla, ofta geniala, sätt att närma sig en historia som är så full av namn, händelser, relationer och förvillande sidospår.

Piazza della Loggia

Piazza della Loggia

Benedetta Tobagi kom i en TV-show av en händelse att hamna tillsammans med Manlio Milani. Han hade den dagen i maj 1974 av en händelse kommit ifrån sin fru Livia på vägen mot demonstrationen. Hon hade gått i förväg den sista biten. Explosionen slungade henne till marken. Manlio Milani stökade sig fram genom den chockade folkmassan, såg hans Livia ligga blodig och orörlig på kullerstenarna. Bilden är historisk. Milani lyfter upp sin hustrus huvud med ena handen med den andra gör han en gest mot folkmassan medan han ser rakt in i kameraobjektivet. Förstelnad av vetskapen att ingen kan hjälpa honom. Det finns ingen återvändo. Deras liv tillsammans har slagits i spillror. Också Benedetta Tobagi är en av dem ”vars nu alltid är ett efter”, som hon skriver. Också hennes tillvaro förvandlades när hon såg sin pappa Walter Tobagi ligga på gatan medan blodet rann bort med hans liv.

Bombdådens 70-tal i Italien började egentligen redan den 12 december 1969 då en bomb detonerade i Jordbrukarbanken vid Piazza della Fontana i Milano, just bakom katedralen. 17 personer dödades, 14 omedelbart, medan 88 sårades. Liksom så många andra attentat i Italien under den här perioden har det förblivit ouppklarat, ingen ansvarig har kunnat gripas och dömas trots rader av utredningar, åklagares enträgna arbeten och rättegångar. Det är här vid Jordbrukarbanken i centrum av Milano som Benedetta Tobagi tar avstamp för en lång resa genom den italienska världen av extremister, höger och vänster, under en period där många arbetade intensivt på att förverkliga en dröm om ett bättre, rättvisare samhälle. Hon citerar någon som med sublim ironi vid minnestavlan på Piazza della Loggia skrivit: ”Här har inte hänt någonting” (Qui non è successo niente). För trots fem åklagarutredningar och tio rättegångar genom tre olika instanser har alltså inget hänt. Idag säger hon i en TV-intervju: ”Vi vet ingenting bestämt för staten vill inte att vi skall veta det. Dokument som ingår i åklagarnas material har hemligstämplats och det är osäkert om ens våra barnbarn får möjlighet att veta vad som verkligen hände.

Junio_Valerio_Borghese

Junio_Valerio_Borghese

Men misstankarna är många. Ett av många sammanträffanden är att de attentat som hade röda förtecken i form av terroristgrupper som Röda Brigaderna eller många andra, är uppklarade och de ansvariga gripna och dömda. Annorlunda då när bevis och misstankar går åt andra hållet, mot nyfascistiska grupper, mot rena nazistiska konspiratörer och andra högerextremistiska mördare. Som när det gäller prins Junio Valerio Borghese, chef för Xma Mas, en kommandogrupp som opererade under andra världskrigets sista år på direkt uppdrag från Benito Mussolini och tyske överbefälhavaren, fältmarskalk Albert Kesselring. Uppdraget var att spåra och tillintetgöra medlemmar i den antifascisiska motståndsrörelsen. Det betydde till största delen – men inte bara – medlemmar i det italienska kommunistpartiet. För många fortsatte kampen mot kommunismen även sedan världskriget för länge sedan avslutats. Det ledde till det försök till statskupp som prins Borghese försökte genomföra. Kuppmännen hade kommit så långt att de intagit inrikesministeriet när ett telefonsamtal avbröt hela operationen. Vem var det som ringde? Vem tog beslutet att kuppen som skulle ha fängslat hundratusentals medlemmar av vänsterorganisationer, aldrig nådde den slutliga fasen? Ingen vet – även också här misstankarna är många.

Det är ett tecken på Benedetta Tobagis grundlighet när hon i Santa Maria Maggiore i Rom, centrum för all världens mariakyrkor, söker efter prins Borgheses gravkammare. Ett sökande som ger henne tillfälle att beskriva de ljusskygga grupper som fylkade sig kring denne medlem av Roms ”svarta adel”. Hon har vadat genom drivor av dokument och själv intervjuat alla som på något vis varit inblandade. Och tillsammans med Milani har Benedetta Tobagi följt rättegångarna dag för dag. Hon har kommit honom så nära att hon utsett honom till sin kommunistiske farbror” . Så är det Italien, alla har en zio, en farbror, som varit eller är kommunist. Liksom alla också har en farbror som försvann till USA eller Argentina under emigrantvågen. Den före detta fabriksjobbaren Milani har blivit expert på allt vad som hänt i dessa oändliga utredningar. Han leder nu Minnets museum där man samlat alla dokument, bilder och filmsekvenser som hör till massakern.

Ändå är det kanske hennes nästan poetiska beskrivning som dröjer sig kvar i minnet när man lagt ifrån sig boken. När hon närmar sig de eviga frågorna om var går gränsen för människans bestialitet, för ondskan som släcker oskyldiga människors liv med en bomb. Där de överlevande alla kan ställa sig samma fråga: ”varför just jag?

___________


– Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken

– I ett inslag ur Parla con me från 2010 om bombdådet i Brescia medverkar också Milani:

4 kommentarer

  1. Karin Holm says:

    Nu blev jag lässugen. Tack för det!

Kommentera: