Ben Lerner – Leaving the Atocha Station

Av STINA OTTERBERG
Ibland tar sig läsning oväntade vägar. Två gånger på kort tid har jag stött på ett mig tidigare obekant litterärt motiv: människor som bryter samman på konstmuseer i Sydeuropa. Först läser jag den finlandssvenska poeten Susanne Ringell som i diktsamlingen ”På utvägen var jag en annan” beskriver hur den museivakt som vaktar salen med Virgem dolorosa sitter och gråter översiggivet i sin mobil. För den besökare som rör sig i salen är det som att målningen kommer till liv med vaktens hulkningar.

Sedan läser jag Ben Lerners ”Leaving the Atocha Station”. Den inleds med att berättaren, en ung amerikansk poet på arbetsstipendium i Spanien, befinner sig på Pradomuseet i Madrid i en sal med flamländskt måleri. Inför Rogier van der Weydens ”Korsnedtagningen” bryter en besökare plötsligt ut i tårar och lutar sig mot väggen. Efter ett par minuter lugnar han sig, snyter sig och går vidare till nästa rum där samma scen upprepas inför en annan målning och så vidare in till det tredje rummet där han betraktar en Hieronymos Bosch – ”considered it calmly, then totally lost his shit”. Det hela blir något slags verklighetsperformance som involverar de allt osäkrare museivakterna och övriga besökare. Blickarna de utbyter med varandra säger: är mannen galen – ”or was he having a profound experience of art”? Ett infogat (inte särskilt väl återgivet) svartvitt ansikte ur van der Weydens målning sufflerar tårarna. Men till skillnad från Ringells besökare genomgår Ben Lerners poet ingen katarsis. Från denna inledande händelse och fram till bokens sista sida står diktarstipendiaten med något slags sorgsen ironi liksom vid sidan av både sig själv och sin omvärld.

Jag tänker mig exil som sammantaget begrepp för den här berättelsen. På en grundläggande nivå handlar det om en ung amerikan som har lämnat det land som ibland omnämns ”United States of Bush”. Men Adam Gordon, som stipendiaten heter, är också exilerad på andra sätt än det omedelbart politiska. Precis som Sofia Coppola beskriver i filmen ”Lost in translation” blir hela tillvaron en påträngande tolkningsfråga när gränserna blir suddiga: det är som att allting kommer i två eller tre alternativa versioner som alla framstår som lika möjliga eller sannolika. I ett samtal som återges talar Adam med en ny bekantskap. Denne berättar om sin bror, eller pojkvän, som antingen är en berömd fotograf, säljer berömda fotografier eller är en berömd kameraman. I ett annat samtal står han vid en sjö i månsken. När hon som står bredvid fäller en replik tas det emot som att ”she might have described swimming in the lake as a child, or asked me if I’d enjoyed swimming as a child, or said that what she’d said about the moon was childish.” Och så vidare. En strategi att hantera språkförbistringen blir att gå in i rollen som Poet. Detta visar sig inte bara legitimera konstiga svar; omgivningen förutsätter dessutom att svaren bär på dolda sanningar som kräver stora tolkningsansträngningar hos dem själva. Makten över språket kastas om. En annan strategi (fint sammanhängandes med den förra) är att mer eller mindre konstant vara hög på hash eller piller i kombination med spanskt vitt vin – ett tillstånd där diktaren utan följdfrågor kan avstå från att svara alls.

Men omöjligheten att hitta exakta benämningar finns också i berättelsens eget språk. Inte för inte, antar jag, har huvudpersonen namn efter den första människan, han som fick i uppdrag av Gud att finna namn för allt omkring sig. Ben Lerners Adam, eller Adán som han kallas på spanska, måste hela tiden komma med språkliga reservationer, bearbetningar och korrigeringar av sina egna utsagor. ”Reading poetry, if reading is even the word […]” eller ”dancing, if that’s even the word”.
Som längst går exiltillståndet när den drabbar hans egen identitet och splittrar honom i ett ”I” och ett ”he” där han gör de sysslor som jag brukar göra. ”He would take my siesta then”. I sådana irrationella och själsliga åkturer kan romanen ibland påminna om Hamsuns ”Sult”, fast i en annan tid, en annan stad, en annan tonart.

”Leaving the Atocha Station” är en roman som tagits emot med stående ovationer i publikationer som ”New Yorker” och ”New York Review of Books”. Den är på samma gång en väldigt rolig och ytterst allvarlig generationsbok där Adam Gordon skulle kunna liknas vid en blasé och ganska meningslös version av Mr Ripley. Han längtar efter något verkligt – en närvaro, en autentisk direkthet – men trasslar in sig i så många påhittade historier om sin egen person och sin bakgrund att han till slut själv förekommer i ett antal alternativa versioner: inför sin omgivning, inför läsaren, inför sig själv. Allt till synes utan annat syfte än att klamra fast vid möjligheten att bli missförstådd. Lögnerna – att hans högst levande mamma är död eller att hans snälla pappa är en hustyrann – drabbar ingen utom honom själv. Hans skrivuppdrag följer samma mönster. Vad stipendieprojektet egentligen går ut på förblir otydligt. Det enda som står klart är att Gordon inte arbetar med det han fått pengar till att göra (ett långt, forskningsbaserat poem om det spanska inbördeskrigets litterära arv). Istället sätter han ihop dikter genom att låna, kopiera, klippa, klistra och översätta fram och tillbaka från engelska till spanska och tillbaka igen. Råmaterialet är kanoniserade poeter som Lorca, Eliot eller Ashbery. När vid en sista uppläsning hans spanska översättare läser den engelska texten och han själv den spanska är det som att dikterna genom alla kopierings- och förvandlingsprocesser till slut blivit hans egna. Inte bara i publikens öron utan också för honom själv.

Förutom att vara en exilskildring långt från Woody Allens mer turistmässiga hyllningar av Europa är Ben Lerners bok också en roman om en generation som hela tiden måste hantera glappet mellan olika verkligheter: vad är autentiskt och vad är det inte? Vilket är förhållandet mellan original och kopia? Vem kan man lita på? När Atochastationen bombas och Madrid är i kaos upplever Adam det i realtid men ändå indirekt, förmedlat genom nätet där han ligger i sängen och läser amerikanska mediers rapporter om de helikoptrar han samtidigt hör smattra i luften. På sätt och vis kan man också se Lerners bok som besläktad med Bret Easton Ellis ”American Psycho” med sin huvudperson som är så mätt på alla maxade livsstilsupplevelser att han inte längre förmår känna någonting, eller med Jonathan Franzens romaner som ställer frågor om den amerikanska medelklassens frihet – en frihet de inte vet vad de ska göra av.

Genom romanen går också ett metafiktivt stråk som handlar om litteraturen och konsten själv, storheter som hos Lerner bara låter sig fångas i negativa ordalag. Ungefär så här: det är svårt att bevisa att konsten är nyttig eller att den behövs, och lika lätt att visa hur överflödig den är. Och kanske är det insikten om allt som dikter inte kan göra som får Adam att förlamas av ambitionen i sitt projekt. Dikter kan inte störta regeringar eller avblåsa folkmord. De kan inte avskaffa klassystem eller rädda planeten. Och samtidigt är tanken på en värld utan dem outhärdlig.

Ungefär som i ett antikt drama tar det väldigt lång tid innan det egentligen händer något i den här romanen. Men så avgår ett nattåg från Atocha till Granada. In ”this ancient city” blir Adam drabbad av en smärta som liksom slår underifrån och som han inte förutsett. Där sker en vändning – men precis som Adam Gordon gärna skickar tillbaka krångliga frågor till sina spanska samtalspartners insisterar Ben Lerners text på ett samarbete kring tolkningsfrågorna. Kanske är det i själva läsningen som svaret finns, eller som huvudpersonen beskriver det: ”the sheer directionality I felt while reading prose, the texture of time as it passed, life’s white machine”.