Belgitude

Konstbild Ensor
James Ensor

Av EVA MATTSSON

– Säg nåt på belgiska!
– Det kan jag inte.
– Varför då, har du inte lärt dig belgiska?
– Nä, för det finns inget som heter så.

Varken magistern eller klasskamraterna visste något om Belgien. När jag som tioåring efter en längre vistelse i moderlandet och med stor tvekan fick ur mig en mening på franska kändes det fel.

– Jaså, suckade dock läraren med en viss lättnad. Så det är franska man talar där, javisst ja…
– Ja, sa jag, mest…

Fel igen, för det var ju flamländskan som var mest frekvent. Rätt svar skulle ha varit att landet var trespråkigt och att allt berodde på vem man talade med och i vilken stad, eventuellt också i vilket kvarter man befann sig.

Som barn hade jag inte dessa sociologiska, geografiska och språkliga regler klara för mig och hade jag haft det så hade resonemangen blivit alltför konstiga och pretentiösa för att läggas fram. I min uppväxtstad talade ALLA svenska utom några italienska jobbare på Malmslätt. Bodde man i Sverige så talade man svenska det var ju klart som korvspad.

Jag kan inte tycka att saker och ting har blivit lättare med åren. När man ska svara på frågor om något belgiskt, så blir det fel hur man än lägger orden. Som barn hamnade jag i förlägenhet, och nu som vuxen i långrandiga föreläsningar. Ytterst få svenskar vet något om det lilla bastardlandet där befolkningen ständigt tycks vara inbegripen i språkfejder och politiska bråk.

konstbild
Vinterlandskap med skridskoåkare av Brueghel den Äldre (beskuren bild)
Och varför skulle någon i vårt lilla land bry sig om det överhuvudtaget? En liten plutt har nog med att försvara sig själv. Av belgiska närstående lärde jag mig tidigt att igenkänna nån sorts skam. Folk blev synbart förlägna när deras nationalitet kom på tal.

Somliga talade med längtan om Frankrike och Paris. Alla visste ju var det låg. Triumfbågen, de Gaulle, marseljäsen, franska akademien och Moulin Rouge väckte anklang. Franska språket hade anor och lämpade sig för diplomatiska samtal. Med hög och låg kunde man tala om Frankrike.

En del belgare talade med respekt och intresse om grannlandet Holland. Det gick också att anspela på det hemma i Sverige. Tulpaner, översvämningar, edamerostar, renlighet, Anne Frank och så underbara tavelsamlingar (visserligen fyllda med genuint flamländsk konst men Holland fick ofta credit också för de belgiska tavlorna och Rembrandt, holländaren, var väl ändå den störste?).

Vi är nu inne på mätningar. Stor, jätte, grotesk, fet, mager, krympling, dvärg och plutt är så vanliga ord i belgisk litteratur, att de känns som mer än underlag för metaforer och liknelser, de är kärnor eller substanser i sig själva, de ger ifrån sig rökslingor och avgaser.

bild
René Magritte
Följaktligen handlar en av de mest kända och surrealistiska belgiska novellerna ”Retur avsändaren” (förf Jean Muno) om en kortväxt man som klättrar upp på en stege för att beskära murgröna, märker att stegen och han själv är för korta och faller till marken. Den medelålders Olivier blir mindre och barnsligare för var dag som går, medan hans frodiga hustru behåller sin rondör och sitt förnuft.

Åldrarna har satts ur spel, Olivier slutar som foster och sen som en våt fläck. Borta! Belgarens värsta mardröm besannad. Kanske finns inte landet överhuvudtaget?

Ursäkter av alla de slag har jag hört; särskilt förvirrat och urskuldande kan det bli på konferenser då landets tre små språkgrupper ska samsas (omöjligt) och profilera sig mot övriga världen. Man ursäktar sig för dåligt uttal, bondska l eller felaktiga r i franskan, eller för hårt betonade ändelser i nederländskan, varken det germanska eller romanska blir exakt som det ska vara.

Ursäkter för landets litenhet, ursäkter för matvanorna, ursäkter för vädret. Dimma jämt, regn, kylslaget halva året; undra på att turisterna bara far igenom. Frites med majonnäs, garvar fransmän på besök. Vitsar liknande dem om piteborna och palten dras inte sällan à propos belgarnas glupska aptit (Kort repetition: Vet ni hur man får en pitebo att krypa längst ut på en svag is? Lägg en palt vid vaken! Den belgiska varianten: Vet ni hur man får en belgare att kliva upp ur skyttegraven? Lägg en frite i stridslinjen…)

En del medlemmar i min belgiska släkt, de som gått i högre skolor, talade tydligare och korrektare franska än fransmännen själva av evig oro för att igenkännas på dialekten. Men de kunde röjas ändå. För fint klädda kanske, damerna med för mycket smycken. Att belgare var fånigt klädda, ofta i keps och rutiga byxor om de var män, att de aldrig talade tydligt, att de var inskränkta materialister och (angående flickor och damer) hade halmgula hår och klädde sig bondskt – eller överdrivet snofsigt – tillhörde också folkloren och mytologin.

Tintin
Tintin av Hergé
Fanns det då inget att vara stolt över? Belgarna hade varit modiga i de båda krigen, de hade vad engelsmännen kallade ”pluck”, förmåga att uthärda påfrestningar. Engelsmännen förresten, där var ytterligare en folkgrupp att jämföra sig med och vara underlägsen. Ett sjöfartsimperium och ett världsspråk – så dom hade skött sina kort!

Belgarna beskrivs som tappra människor redan hos Julius Caesar i ”De bello gallico”. De har funnits länge som folk betraktat och nu är de centrum i hela EU och vem har inte beundrat Bruegels skridskoisar, hoppats att Hugo Claus skulle få nobelpriset eller hängt med Tintin på resa? Nog har det funnits status och berömdheter att hänvisa till.

Det är här vi kommer in på belgitude! En belgisk attityd! Automatiskt kan man koppla till negritude, black is beautiful och afrikansk självkänsla. Attityd, belgisk attityd. Är det bra? Är det något som finns? Kan det angå någon utanför Belgiens gränser?

Termen dök i vart fall upp för första gången 1976 i en litterär tidskrift Nouvelles Littéraires där sociologen Claude Javeau ställde frågan ”Finns det en belgitude?”

Men begreppet förknippas också med den belgerfranska författaren Pierre Mertens som redan år 1970 hade specialstuderat förhållandena i den belgiska författarvärlden där depression, missmod, paranoia och kränkthet frodades. I en dossier uppmanade Mertens sina landsmän att sträcka på ryggen och hålla fast vid sin belgiska identitet, inte överge den och korsa gränsen till det självsäkra Frankrike.

Mertens ansluter sig till Bourdieus tes att människor som geografiskt eller socialt marginaliserats tenderar att förminska sig själva, bli arroganta eller hämndlystna – eller söka exil bortom hemlandet. Mertens förespråkar motsatsen: man ska bejaka sin litenhet och kluvenhet och dra fördelar av bastardstämpeln.

Bild på Brel
Jaques Brel
Det finns stora fördelar med att vara multikulturell och flerspråkig. Man ska (enligt bourdieusk terminologi) ”assimilera sin infödingsstatus som man själv har erfarit den”. I artikeln i Nouvelles Littéraires trycker Mertens på nyckelorden exil, uppslitenhet, bastardstatus och från ingenstans och överalltkänslor. Den enda chansen för den skrivande, komponerande, dansande eller målande belgaren eller belgiskan är att assimilera motsättningarna och de ringaktande epiteten och använda dem till sin fördel.

Man bör helt enkelt slå in på en tredje väg. Är man liten och föga ansedd får man vänja sig vid att streta i motvind, men ingen kan ta ifrån en vetskapen om Magrittes pipa, Bruegels folkmassor eller James Ensors karnevalsansikten som stadigt etablerat sig i Belgien där magisk realism, symbolism och fantasteri har blomstrat som på få andra ställen i världen.

Flandern i motsats till det franskspråkiga Belgien har lyckats bättre med att göra avtryck i konstnärsvärlden. Detta kan möjligen bero på att Flandern i motsats till Vallonien har skapat sig en stark kulturell identitet med nederländskan som språklig syster.

Nederländskan har aldrig som franskan varit ett riktigt världsspråk att mäta sig mot och därför har flamländarna liksom holländarna tvingats att bli mera kosmopolitiska och öppna sig mot världen, inte konkurrera med ett stort land utan skapa en mera allmän och utomnationell identitet.

I dessa dagar då man i Sverige så ofta hör om människor som känner sig kränkta, förbisedda, eller kvaddade, kan det finnas anledning att titta på det belgiska trotset som pyr sen århundraden, hur språkgränserna än dras. Man är tillhörig en liten, udda, spräcklig eller okänd grupp och riskerar att utrotas. Kanske är man – ifall man valt författaryrket – en postpoststrukturalist eller en felplacerad romantiker, kanske en dokumentalist eller sentida surrealist, kanske en bygdepoet eller megaloman estradör, en feminist eller bara en mes, men man är just den man är. Ingen annan än man själv har tolkningsföreträdet. Man finns och man filar på sin signatur.

Eva Mattsson

 

– Ett par av de rent vetenskapliga uppgifterna i denna miniessä är hämtade från Ann-Mari Gunnessons doktorsavhandling ”Les écrivains flamands et le champ littéraire en Belgique francophone” (Acta Universitatis Gothoburgensis, 2001)

– Läs Munos novell i Google-utdrag här:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!