Av ÅKE MALM
La Befana vien’ di notte
con le scarpe tutte rotte
(La Befana kommer om natten/med stora hål i skorna) deklamerar italienska barn den här dagen. Ofta är de utklädda med hucklen och kvastar. Ofta har de med sig karameller eller carbone, svarta, kolliknande sockerbitar som delas ut till barn som varit olydiga under det gångna året.
För Befana är den italienska (i någon mån den katolska) världens motsvarighet till de västsvenska påskkärringarna. Gamla kärringar med vårtig näsa, ett huckle över huvudet, långa klänningar med lappar och trasor. Och inte minst en kvast att rida på. Frågan är väl om det ändå inte finns något samband mellan Befana och påskkärringen. Även om man nu kan läsa att bohuslänningarna tog avstamp i häxprocesserna på 1600-talet. Se här ett forskningsämne för framtida doktorander i ämnet folktro eller liknande.
Namnet Befana kommer från epifania, vars innebörd har skiftat åtskilligt under seklerna. Idag talar man oftast om de tre vise männens ankomst till det nyfödda Jesusbarnet. Därför är det vanligt att hästsportföreningar ställer upp med korteger eller processioner. Idag i Rom var det karabinjärer till häst och med beriden musikkår som stod för en del av begivenheterna upp mot Petersplatsen.
Men där ingick också processioner med veteranbilar och Harley Davidsson-klubbar med jättelika Befanor på bönpallen.
***
Så har året börjat och man kan se fram emot rader av spännande händelser de kommande veckorna och månaderna. Naturligtvis handlar det om politik på högsta nivå. Så här ligger det till:
Redan i november förra året började det talas om att president Giorgio Napolitano tänkte lämna sitt ämbete vid årsskiftet. Detta berodde på hur det gick till när han valdes till en andra period 20 april 2013. Det var första gången i republikens historia som en president omvaldes. Författningen säger ingenting om återval av statschefen. Napolitano var vid omvalet på väg att fylla 88 år och drömde framför allt om att få skriva och forska i det ofantliga material han samlat i ett arbetsrum som väntar på honom i Palazzo Giustiniani, mitt emot senaten.
Italiens statschef väljs inte direkt utan av senatorer och deputerade tillsammans med representanter för regionerna i en gemensam omröstning. 2013 blev det totalkaos när man efter fem omröstningar inte fått fram en president. På eftermiddagen och på kvällen 20 april tog Napolitano mot representanter från de största partierna som alla bad honom acceptera att väljas till ett andra mandat. Napolitano tvingades efter mycken övertalning att acceptera och valdes dagen därpå med 738 röster.
Två dagar senare höll Napolitano ett ljungande tal i samband med att han svor presidenteden på nytt. Han räknade upp alla kriser landet levde under och anklagade de folkvalda för korruption och maktvälde. Då hände det märkliga att ju hårdare ord han använde och ju tuffare anklagelserna var, desto mera applåderade parlamentarikerna. En uppvisning i dubbelmoral som sällan skådats.
Napolitano lovade att han inte skulle sitta hela mandattiden. I det traditionella nyårstalet för en vecka sedan, upprepade han detta och förklarade att han kände att krafterna börjar sina nu när han snart skall fylla 90.
Så ser alltså spelplanen ut när schackspelet i deputeradekammaren skall börja. Formellt sett har presidenten inte lämnat in sin avskedsansökan ännu. Men alla vet att det kommer att ske den 14 januari efter att Matteo Renzi i Bryssel önskat Lettlands regering lycka till med deras halvår som ordförandeland.
Räknar man på fingrarna står det klart att presidentvalet måste äga rum sista dagarna i januari. Partierna diskuterar nu vilka kandidater som skall lanseras. I vanlig ordning gäller reglerna från påvevalen: chi entra papa esce cardinale, alltså den som är en så säker kandidat att han redan betraktas som ny påve, kan vara säker på att han blir kvar bland kardinalerna.
En av alla faktorer som spelar in är det gränslösa vansinne som drabbade vänsterkoalitionen vid förra valet. Efter många diskussioner och gräl hade partiledningen enats om Romano Prodi, som hela tiden spjärnat emot. Men vid omröstningen fick den tidigare regeringschefen bara 395 röster. Det betydde att 101 förrädare hade svikit partiledningen – och dessutom förnedrat vänsterns mest framgångsrike politiker under hela Berlusconiepoken. Skall vänstern begå en ny harakiri även den här gången eller skall Matteo Renzi, som hittills haft Berlusconis stöd, lyckas välja en ny statschef?
Det blir säkert tillfälle att återkomma till detta.
***
Situationen komplicerades dessutom ytterligare i måndags när regeringen i konselj röstade igenom nya ändringar i skattelagen. När reportrarna på Il Fatto Quotidiano lusläste lagtexten upptäcktes att någon smugit in en paragraf (19-bis) som verkade ha skrivits för en av de stora skattefuskarna i landet, Silvio Berlusconi. Allt är som vanligt tämligen komplicerat, men det är alldeles tydligt att en skrivning av det här slaget skulle komma att gynna en viss partiledare som kan antingen rädda eller fälla Matteo Renzis regering.
Första frågan var förstås: vem har skrivit detta och vem har sett till att texten kom med bland paragraferna. Och nu inträffade en närmast overklig situation: ekonomiminister Pier Carlo Padoan nekade, Renzi själv nekade och alla andra möjliga nekade. Så nu går den ansvarige under beteckningen la mannina, den lilla handen, som utan att någon visste om det smög in 19-bis. Dock hävdar Il Fatto Quotidiano idag att man hört Matteo Renzi själv ta på sig ansvaret nu. Men är detta hela sanningen?
Vad Renzi sagt är att han omedelbart drar tillbaka lagen och att den nu skall behandlas i februari – med säkerhet efter att presidentvalet har ägt rum.