En levande paradox – så karakteriseras Charles Baudelaire i det specialnummer av tidskriften Le Point (Hors -Série – Grandes Biographies) som kommit ut med anledning av att det i år är 150 år sedan Baudelaire gick bort.
Det är ett välmatat nummer på drygt etthundra sidor, där en rad experter medverkar. Bland dem märks Marie-Christine Natta, som nyligen gett ut en ny biografi om Baudelaire (Perrin, 550 s. 2017). Där lyfter hon fram mångsidigheten i Baudelaires författarskap och visar att han inte bara var poet utan också en betydande konst- och litteraturkritiker, journalist och översättare (av framför allt Edgar Allan Poe som han introducerade för en fransk publik).
Andra medverkande är Alain Vaillant som studerar Baudelaire som journalist och Alain Corbin, historiker som tillsammans med två andra forskare 2011 utkom med Histoire de la virilité i tre band. I Le Point skriver han om hur ångesten för syfilis satte spår i 1800-talslitteraturen. Då var det snarare regel än undantag att författarna besökte bordeller. Baudelaire gjorde det och drabbades av syfilis, vilket ledde till hans död. Ytterligare en skribent är Antoine Compagnon som tidigare publicerat två böcker om Baudelaire, Baudelaire. L’irréductible (2014) och Un été avec Baudelaire (2015).
Compagnon uppehåller sig särskilt vid Baudelaire och det moderna. Man har ofta talat om moderniteten hos Baudelaire, och i hans verk kan man finna startskottet till den modernism som kom att blomma ut för fullt under det tidiga 1900-talet. Samtidigt var han negativ till mycket i det moderna samhälle som omgav honom, det vill säga för de uttryck som moderniteten tog. Hans åsikter var ofta utmanande. Han var inte någon förespråkare för allmän rösträtt. Den enda som Baudelaire kunde tänka sig ge en röst var han själv. Han trodde inte heller att tekniken kunde bidra till civilisationens framsteg. Det kunde endast kampen mot det onda göra, ansåg han. Tidigt såg han med kritisk blick den materialism som följde i takt med samhällets utveckling.
Baudelaire var en ständig provokatör, mån om att vårda bilden av sig själv som den skandalomsusade poeten. Och skandal väckte han förvisso. När samlingen Les fleurs du Mal (1857) utkom åtalades han och dömdes till böter för några av dikterna som ansågs sedlighetssårande. Till formen är dikterna tämligen klassiska men i ordvalen är Baudelaire modern. Han förde in ord som ”omnibus” och ”macadam” i ett höglitterärt och allvarligt sammanhang, vilket för sin tid var djärvt.
Baudelaire vårdade också bilden av sig själv som den evige dandyn. Och en dandy var han till hundra procent, en välklädd estet med en alltid lika bländvit skjorta. Han ägnade sin klädsel stor omsorg, även om hans ekonomi var urusel och han alltid var skuldsatt. Hans kvinnosyn har ofta tagits upp till diskussion. Han hade inga höga tankar om kvinnan och talade med förakt om hennes irriterande medelmåttighet och vulgaritet. I allt var hon motsatsen till en dandy. Att vara dandy var för Baudelaire inte enbart en fråga som rörde det yttre. En dandy var en moraliskt högtstående och disciplinerad person, något som en kvinna aldrig kunde vara.
Ett annat modernt drag hos Baudelaire är att han i sina dikter och prosapoem tidigt uppmärksammade den nya staden och de urbana miljöernas inflytande på människan. Ja, han är en av de första som utforskade det moderna stadslivet på gott och ont. Som flanör i stadsvimlet insuper han stadens rytmer och dofter. Han var inte någon vän av Haussmanns omvandling av Paris med breda boulevarder och avenyer. Tvärtom sörjde han den gamla, medeltida staden och förlusten av de folkliga kvarteren. Han jämförde Haussmanns Paris med Babel, den förbannade staden i Bibeln. Han skriver om smutsen, kloakerna och de marginella existenserna i stadens folkmassor. Men samtidigt som han hatar den moderna staden har han som få andra iakttagit och skildrat den med stor precision. Med sensuell hetta visar han skönheten i det låga och flyktiga, det som andra förbiser. Och trots allt älskade Baudelaire sitt Paris. Staden var en drog för honom, precis som opium och vin. ”Jag älskar dig, skamlösa stad”, utbrister han i Les fleurs du Mal.
Baudelaire var som synes motsägelsefull och paradoxal i det mesta. Han avskydde fotografiet men lät sig gärna fotograferas av Nadar, den store fotografen på modet. Han drömde om ordning, medan hela hans liv var i en total oordning. Han var synnerligen kritisk till pressen som utvecklades kraftigt under hans livstid. Han förstod inte hur någon kunde röra vid en tidning utan att få konvulsioner av avsmak. Inte desto mindre kämpade han med näbbar och klor för att få sina alster publicerade i pressen.
Det dröjde innan Baudelaire blev institutionaliserad och allmänt accepterad. När det 1892 framfördes en önskan om att det borde resas en staty av författaren i Paris bemöttes detta förslag skarpt och bestämt av kritikern Ferdinand Brunetière i den prestigefulla tidskriften Revue des deux monde. Inte kunde man ställa upp som exempel en bild av omoralen och liderligheten! Det var först 1917 som man mitt under brinnande krig uppmärksammade femtioårsminnet av Baudelaires död. Än mer firades hundraårsminnet av hans födelse 1921.
Det dröjde sedan ännu längre innan Baudelaire trängde in i skolans värld och fick studeras av det uppväxande släktet. Men numera hör han till en av de mest lästa franska poeterna. Hans verk publiceras kontinuerligt, och det kommer ut en rad studier och analyser av hans poesi. Samtidigt kan man se att hans andra skrifter, till exempel hans konstkritik, tilldrar sig ett allt större intresse. Redan André Malraux fastslog 1948 att Baudelaire var Frankrikes, om inte hela Europas främste konstkritiker.
Låt oss konstatera att Baudelaire också i dag är läsvärd. Nog kan han alltjämt provocera, men vad som också utmärker denne författare och försonar mycket är den stilla humorn och den spetsiga ironin som finns som en underström i hans texter.