Barry Hannah 1942-2010

Barry Hannah

Av IVO HOLMQVIST

Barry Hannah som avled den förste mars i en hjärtattack några veckor före sin sextioåttaårsdag bodde i samma stad i Mississippi som en gång William Faulkner. Där kände han sig hemma, enligt en intervju för knappt tio år sedan: ”There´s a world of kindness and tenderness that surrounds me and my friends in this little town of Oxford”.

För en utsocknes på besök – jag var där en knapp vecka – föreföll den ha samma småstadscharm som många andra i amerikanska södern, med ett lojt liv i verandornas gungstolar undan en stekande sol.

Men också på sådana ställen lurar dramatiken runt hörnet och under ytan. Det tog han fasta på i debutromanen ”Hey, Jack” från 1987. När den tre år senare kom på svenska i Thomas Preis översättning påpekade jag i min recension att berättaren var väl påläst både hos T. S. Eliot och Scott Fitzgerald (Hannah själv hade akademisk bakgrund och blev professor i Creative Writing vid University of Mississippi där bl.a. Donna Tartt var hans elev). Någon gång ser sig berättaren som den tvehågsne J. Alfred Prufrock, och han jämför det drama han rekapitulerar med Jay Gatsbys.

Och jag rekapitulerade i stora drag vad som händer i denna läsvärda kortroman. Hannahs berättare har en äldre kamrat, tidigare sheriff och föreläsare i kriminologi vid det lokala universitetet, nu barägare. Båda har erfarenhet från Korea-kriget, och den senare dessutom vapen därifrån.

Så följer en grekisk ödestragedi i sydstatstappning. Pubägarens dotter är en redbar lärarinna som förälskar sig i en rockstjärna, Foot (med osympatiska drag lånade från Elvis Presleys sämre sidor). Och så går det som man redan länge anat, utan att de båda männen kan göra något åt det. Dottern blir nerknarkad och utnyttjad av popidolen – man tycker sig nästan läsa en arketypisk fabel om den amerikanska oskulden som går förlorad i 1900-talets efterkrigstid.

Upplösningen ägnas några knappa rader där berättaren går som katt kring het gröt men slutligen tar sig samman:

”Jag har försökt dröja med att berätta det. Jag har ansträngt mig. Foot blev på dåligt humör och sköt ihjäl henne med farfars 22:a. Jack var borta i tre veckor och sedan var han hemma igen. Vänlig, polerande sina glas, mänsklig. Rak. Han såg vänligt på mig, och nästa dag spelade vi golf på vår bana. Utan att lämna efter sig något brev sköt han sig nästa dag i huvudet med sin revolver. Och det enda jag och min fru kunde säga är: ’För tusan, Jack.’”

Med den historien skrev sig Hannah in i en amerikansk berättartradition från Hemingways våldsamma men lakoniska tjugotalsnoveller eller Ring Lardners berättelser, som den lika återhållsamma ”Haircut”, de flesta fyllda av jargong från sportvärlden. (Joyce Carol Oates hundra romaner och otaliga noveller där blodet flödar fritt är mera ordrika och mycket mera våldsamma). Och jag gav honom ett väl godkänt slutbetyg: ”Det är skickligt. Och det är läsvärt eftersom han behåller sin berättarglädje mitt i det plågsamma uppvaknandet ur den amerikanska drömmen.”

Barry Hannah hann med åtta romaner och fem novellsamlingar. Hans lika läsvärde kollega Richard Ford har sammanfattat hans egenart i ett vackert slutomdöme:

”Barry could somehow make the English sentence generous and unpredictable, yet still make wonderful sense, which for readers is thrilling. You never knew the source of the next word. But he seemed to command the short story form and the novel form and make those forms up newly for himself.”

Ivo Holmqvist

___________

Klicka här för att se Bokus utbud av titlar av Barry Hannah

Klicka här för att se Amazons utbud

 

Kommentera: