Bakom allt – ”Dietrologia”

Mannen bakom allt

Av ÅKE MALM

Ny lektion i nutidsitalienska. Idag är ordet ”dietrologia”. Även formerna dietrologista och dietrologistico används ofta. Som ofta finns det ingen enkel översättning till svenskan – i varje fall inte vad jag vet. Kanske någon har ett uppslag?

Min trofasta, och kanske vid det här laget litet ålderstigna, vocabolario Devoto-Oli lämnar mig i sticket – tydligtvis var inte ordet uppfunnet ännu när min upplaga kom till. Men Wikipedia rycker till undsättning med en lång, elegant beskrivning av begreppet.

Utgångspunkten är förstås prepositionen dietro – bakom, efter, bakefter, enligt. Dietrologia kom till 1974 i det politiska och journalistiska språket, skriver Wikipedia. Ordet påvisar de ”förmodade motiveringarna bakom anledningen till en händelse. Det förutsätts att händelsens orsaker är annorlunda än vad de till förstone uppvisar, eller vad man känner till, att de kan hänföras till mörka intriger. Det förutsätts att någon kan avslöja vad som döljer sig ”bakom” den officiella fasaden.” Nyckelfrågan för dietrologisti är cui prodest – vem har nytta av det?

Under årens lopp har dietrologia handlat om Röda brigadernas härjningar, maffians aktioner och diverse regeringskriser. Det anses vara en särskild finess att i en debatt utbrista: ”Här är sannerligen inte läge för dietrologiska konspirationsteorier”.

Anledningen varför det här ordet känns aktuellt idag är ännu en gång Michele Santoro, ansvarig presentatör för Rai2-progammet Annozero. En av Silvio Berlusconi utomordentligt hatad journalist, i synnerhet som hans program ständigt var en av Rai:s största succéer. Sista föreställningen hade en publik på nästan 8 miljoner och en share på 34 procent. Jag har tidigare förklarat hur det gick till när Santoro blev föremål för ”bulgariska ediktet”, hur han för några veckor sedan lämnade Rai efter en uppgörelse med ledningen och ett avgångsvederlag på runt 25 miljoner kr.

Då hade han retat gallfeber på Berlusconi i något decennium. De berlusconitrogna som utsetts till kanalchefer och andra ansvarsfulla poster, visste att deras främsta uppgift för att visa sin trohet mot regeringschefen var att tvinga bort Santoro från Rai.

Förre Raichefen, Mauro Masi, misslyckades och fick sist själv avgå. Det tog däremot mindre än en månad för Masis kvinnliga efterträdare, Lorenza Lei, att lyckas med den uppgiften.

Det ansågs som närmast självklart att Santoro nästa säsong skulle ingå i La7:s stall. Tillsammans med flera andra avhoppare från public service-bolaget Rai, skulle han vara ett av många fina körsbär i La 7:s nya profil som en kvalitetskanal. La7 tillhör, som tidigare nämnts, Telecom Italia, en inte alltid särskilt bekväm tillgång.

Alla kort verkade ramla på plats en kväll för drygt 3 veckor sedan. La7:s framgångsrike nyhetschef och ansvarig för deras aktuelltsändning, Enrico Mentana, kunde triumferande annonsera scoopet att det bara saknades en underskrift på Santoros kontrakt med La7. Samtidigt kunde nöjesreportrarna rapportera att långt framskridna förhandlingar pågick med Milena Gabanelli. Hon har för alltid skrivit in sitt namn i den italienska TV-historien med Report, den enda seriösa platsen för grävande journalistik i Italien.

En snabb övergång skulle det bli också för Fabio Fazi och succéprogrammet Che tempo che fa. Ett program som lyckats göra populär TV av bokpresentationer och Daniel Barenboim. För att nämna några av Fazios ämnen.

Sicilianska marionetter

Men plötsligt hände något helt oväntat. La 7 kom med en kommuniké att förhandlingarna med Santoro brakat samman. Santoro själv förklarade att sprickan uppstått efter diskussioner om programmakarens politiska självständighet.

Nästan samtidigt dök notiser upp i presssen om hur förhandlingarna börjat kärva också med de övriga påtänkta kandidaterna för en övergång. En verklig nyhet var också att även Lucia Annunziata rivit sitt kontrakt med Rai3 efter ett våldsamt gräl med kanalchefen. Eftersom Lucia själv varit TV-chef på Rai vittnade den nyheten om att stora förändringar var på gång i det tidigare statliga monopolet.

Det är här dagens aktuella ord dietrologia dyker så upp i debatten. En gammal journalist som Vittorio Emiliani, tidigare chefredaktör för Il Messaggero, styrelsemedlem en gång i världen i Rai och nu kolumnist i l’Unità, förklarar situationen i en artikel med rubriken En hästs självmord.

Och då skall man veta att sedan urminnes tider finns en plågad häststaty som dekoration både framför högkvarteret vid Viale Mazzini och utanför det nya produktionscentrumet i Saxa Rubra, i Roms periferi. (Jag har aldrig riktigt förstått symboliken med denna staty. Den visar otvivelaktigt en häst som kanske försöker resa sig men som fortfarande har bakdelen kvar i marken. En symbol för naturkrafterna som vaknar? En Pegasus beredd att i frihet lyfta mot nya rymder? Eller symbolen för en sårad självständighet, för alltid nedlagd av politikens dolska pilar? E chi lo sa?)

Emilianis artikel är intressant för den visar på många av de faktorer som idag påverkar politiken och media i Italien och som i många fall har sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Han spaltar upp problemet och visar hur Rai beskjutits av de politiska partierna långt innan Berlusconi gav sig in i leken. Huvudattacken inleddes dock när Berlusconi vann valet 2001. Då tvingades Rai att annullera en försäljning av ett dotterbolag som skulle inbringat över 3,5 miljarder kr. De hade kunnat användas för digitaliseringen av sändarnätet, som nu istället fick göras med lånade medel. Samtidigt behölls licensavgiften på en i jämförelse med andra likvärdiga europeiska länder löjligt låg nivå. Detta är en av anledningarna till Rai:s idag förfärande stora skuldbörda.

Till bilden hör också Berlusconis ständiga klaganden över kritiska Rai-program ”producerade för våra surt förvärvade licenspengar”. Ingenting som motiverar de stora skarorna att betala de dryga tusen kronorna för ett års TV- och radioprogram. Så har också skatteflykten drabbat den italienska TV-licensen, från 22-23 procent till över 40. I camorrakontrollerade områden räknar man kallt med att endast tio procent av familjerna betalar sin TV-licens.

Emiliani påpekar vidare att en lagförändring 1993 fråntog parlamentets talmän uppgiften att utse bolagsstyrelsen i Rai. Nu är det partierna som har det ansvaret – och det märks. Ständiga byten med en genomsnittslängd på 13-15 månader – att jämföras med tyska ZDF som fick behålla sin chef i 20 år.

För en styrelse som de facto är till sin majoritet kontrollerad av Berlusconi, uppfanns ett system med en styrelseordförande som skulle tillsättas av den parlamentariska oppositionen. Emiliani understryker att resultatet av detta system är mycket modest. Tittarsiffrorna har rasat för särskilt nyhetsprogrammen i Rai1 och Rai2 till förmån för La7.

Marionetter

Berlusconis teknik har varit att placera sina egna trogna på viktiga poster i Rai:s ledning. Det lönar sig, har det visat sig när tusentals avlyssnade samtal publicerats i P3 och P4-skandalerna. Mediasets ledning har hållits uppdaterade live om hur Rai tänkte tackla svåra situationer som t ex döende påvar eller hur ofördelaktiga valresultat kunde döljas. Eftersom programtablåer nu görs i första hand för att möta tittarsituationer i konkurrentkanalerna, är det lätt att förstå vikten av att ha ”femtekolonnare” hos konkurrenterna.

Rai:s självmord, skriver vidare Emiliani, äger rum just när Mediaset själv inte mår särskilt bra. Tittarsiffrorna sjunker, även om detta ännu inte har påverkat annonsintäkterna. Aktierna rasar på Milanobörsen från 6,50 euro i april till 3,26 i fredags. För första gången på ca ett decennium blir det ingen utdelning på Mediasets aktier i år.

Så långt Vittorio Emiliani.

Lägger man nu samman hans uppgifter med dem som Marco Travaglio förde fram i sin ledare i Fatto Quotidiano häromdagen, blir situationen verkligen intressant.

Ställer man sig frågan hur det kunde komma sig att La7 hoppade av förhandlingarna med Santoro så bryskt, kanske förklaringen ligger i Marco Travaglios sammanställning:

23 juni – Ett Ansa-telegram kl 13.36 citerar La7:s programdirektör, Giovanni Stella:” vi har en första överenskommelse med Santoro. Det kan bli en underskrift på kontraktet när som helst”. (Ansa är Italiens TT).

23 juni – Ansa kl 20.07. La7:s ägare TIMedia korrigerar Stella: ”Ännu inget avtal med Santoro”.

28 juni – Första utkastet till regeringens nya finanslag. Ett av förslagen innebär att det tidigare telemonopolet som äger merparten av bredbandsnätet i Italien, måste ställa detta till konkurrenternas förfogande, bygga ut det för egna pengar samt överlämna en del av kontrollen till en statskontrollerad bank. (Cassa depositi e prestiti)

30 juni – Ansa kl 13.32 ”TIMedia meddelar att förhandlingarna med Santoro brutit samman på grund av oförenliga ståndpunkter vad gäller den operativa kontrollen och förhållandet mellan utgivare och programmakare.” Santoro kommenterar: ”Det handlar om en gigantisk intressekonflikt”. Aktien faller på Milanobörsen med 3 procent – den hade stigit med knappt 20 när nyheten om Santoros möjliga övergång först presenterades.

En ny version av finanslagen presenteras. Telecom får behålla sitt bredbandsnät – för att bygga ut det kan bolaget utnyttja ”offentliga resurser”. En jätteaffär – sett ur ett börsbolags synvinkel kanske ett Santoro-offer kan vara mer än försvarbart.

Telecoms chef, Franco Bernabé, underströk för bara några dagar sedan att företaget var berett att under två år satsa 9 miljarder euro för att bygga ut bredbandsnätet i landet. ”Vi är som cyklister som är klara för start – men som hålls kvar i sadlarna”, förklarade han.

Nu hör det till saken att bredbandsnät är mer än vad det ser ut som. Next Generation Network betyder bredband för 100 Mbit/sek. Det betyder att man kan lägga över TV-tittandet till datorstyrda TV-apparater. En hyfsat intressant affär, kan man förmoda.

Detta i all korthet om – dietrologia.

Åke Malm

Kommentera: