Av IVO HOLMQVIST
Auckland Writers & Readers Festivalkan inte mäta sig med Bokmässan i Göteborg, varken i fråga om programutbud, antalet utställande förlag, eller publiktillströmning. Men årets upplaga som just avslutats, den tionde i ordningen, var välbesökt och aktiviteterna varierande. En grupp från The New Yorker, bland dem kolumnisten Judith Thurman (bekant för sina böcker om Karen Blixen och Colette) samsades med Stefan Aust, nyss avgången redaktör för Der Spiegel, romanförfattaren David Malouf från Australien, och flera samväldesförfattare som hoppades på ett av de många Commonwealth Writers´ Prizes. Mest hördes och sågs förstås inhemska skribenter: Kirsty Gunn, novellisten Owen Marshall, dramatikern Roger Hall, Lloyd Jones som var nära att få Man Booker Prize 2007 för romanen Mr Pip. Och som väntat lyste tre litterära fixstjärnor upp firmamentet: Katherine Mansfield, Frank Sargeson och Janet Frame.
Brev växlade mellan Janet Frame och poeten Charles Brasch lästes upp, Mark Caseys dokumentärfilm om Frank Sargeson visades (C.K.Stead, nog den mest läsvärde av nu levande nyazeeländska författare, framträder i den med sina minnen om honom). Och mycket kretsade kring Katherine Mansfield och hennes tid i Menton på Rivieran.
Till Villa Isola Bella kom hon några år efter första världskriget där hennes älskade lillebror ”Chummie” Beauchamp stupat redan 1915. Hon drog vidare till Schweiz, lungsjuk i sent stadium, och sökte sedan utanför Paris upp mystikern och/eller charlatanen Gurdijeff för att bli botad, i ett fåfängt hopp. Han lät henne andas in ångorna från dyngan i ett kostall, det blev hon inte bättre av. Sedan hon avlidit 1923 sattes hennes gravsten upp i Fontainebleau. På den står inte att hon var sin tids kanske största novellist, bara att hon var maka till John Middleton Murray.
Det kommenterade lätt spydigt Stephanie Johnson, en av de nyazeeländska författare som bott i villan i Menton som sedan fyrtio år tillbaka är stipendiebostad. Flera av dem ventilerade sina erfarenheter av att författa vid Medelhavet, långt bortom antipodiska hemtrakter. Jodå, de hade alla angenäma minnen, det hade gått bra att skriva där, trots byråkratiska besvär att få fram nyckeln, all hundlort på gatorna, och störande trafik från motorvägen. Det var säkert lugnare på Katherine Mansfields tid.
Några år efter hennes död köpte Gunnar Serner S:t Yves, ett annat hus i samma småstad, på gränsen till Italien, och fortsatte under sin pseudonym Frank Heller den strida strömmen äventyrsromaner. Ortnamnet i sin italienska version är lättare att rimma på, t.ex. i Hjalmar Gullbergs rimbrev till honom:
”O, herre till S:t Yves av Söderns måne
magiskt belysta luftslott i Mentone!”
På hemmaplan Down Under i Godzone bodde Frank Sargeson och Janet Frame betydligt simplare. En enklare författarbostad än Frank Sargesons i Auckland-förstaden Takapuna får man leta efter: ett påvert hus i plywood och masonit som är snabbt besett. Nyckeln lånar man i stadsbiblioteket. Det allra mesta står orört sedan han dog 1982 fast vägen breddats och kapat åt sig en del av trädgården. Där fanns tidigare ett ännu enklare militärt överskottsskjul som Janet Frame fick låna för drygt femtio år sedan, som ett refugium där hon ostörd kunde läsa Shakespeare och Rilke, och skriva i fred.
Hennes mor som hade litterära ambitioner hade innan hon gifte sig varit anställd i Wellington-familjen Beauchamp vars mest berömda medlem alltså var Katherine Mansfield. Så har man raskt dragit upp successionsordningen mellan Nya Zeelands tre mest betydande prosaister. För ingen av dem var författarbanan jämn. För Janet Frame kom framgångarna först efter många traumatiska upplevelser och tragedier.
Hennes uppväxt på Sydön var visserligen litterärt stimulerande men den barnrika familjen var fattig, fadern hade en blygsam anställning vid järnvägen. Hennes ende bror hade svåra epileptiska anfall, en av systrarna drunknade i den kommunala simbassängen, och nästan på dagen tio år senare en andra syster i havet. Till ytterlighet blyg tog Janet Frame sig genom seminariet men lämnade som nyutexaminerad lärare klassrummet i panik och för gott när en folkskoleinspektör infann sig.
Det framgår i lätt fiktiv förklädnad av hennes självbiografiska romantrilogi från 1980-talet, ”An Angel at my Table”, som senare filmades av Jane Campion med ett par porträttlika huvudrollsinnehavare: samma blyghet, samma röda hårburr. Övriga fakta framkom i Michael Kings omfångsrika auktoriserade biografi ”Wrestling with the Angel” för några år sedan, bland annat de närmare omständigheterna den gången hon hade tagits in på mentalsjukhus, klassad som schizofren.
Hon fick flera hundra elchocker men räddades i sista stund undan lobotomi när en av läkarna råkade läsa hennes just utkomna prisbelönta debutbok. Så skaffade hon sig nyazeeländarnas obligatoriska OE. Hennes overseas experience i Spanien och England sträckte sig över sju år. Senare uppehåll i författarkolonier i USA blev produktiva, bland annat i Yaddo i Saratoga Springs – flera av hennes romaner och noveller har amerikansk bakgrund.
Ett drygt tjog böcker (sex av dem finns på svenska) hann hon med. De har lockat till feministiska, postmoderna och postkoloniala utläggningar, däribland Karin Hanssons läsvärda ”An Unstable Manifold”.
Janet Frame hann ta emot många litterära utmärkelser men kunde gärna ha fått Nobelpriset också. Där försatt akademien en chans, fast hon hade knappast infunnit sig i Stockholm. Skygg och mån om sin integritet förskansade hon sig bakom sina datorer, först nära eller i Auckland och sedan 1997 återigen på Sydön. Nu är det fem år sedan hon dog i Dunedin, 79 år gammal.
Ivo Holmqvist