Av de tre stora existentiella frågor som alla människor ställs inför och som gäller kärleken, sexualiteten och döden, har författarna valt att skriva om kärleken. De ger konkret form åt sin betraktelse genom att skildra stora tänkares syn på kärlekslivet och därigenom på sexualiteten och förhållandet till det motsatta könet. Bokens tio kapitel behandlar vart och ett en känd filosof och dennes syn på kärleken så som den formats av levnadsomständigheter och tidiga erfarenheter. Varje avsnitt blir i själva verket en mini-biografi. Här följer några exempel.
Platon, den filosof som anser sig ha funnit den ideala lösningen för sviktande relationer, får nöja sig med ett hedersomnämnande. Att låta den sublimerade kärleken få ersätta den rent fysiska är kanske inte för alla en given möjlighet.
För Montaigne var den fysiska kärleken viktig. Föremålen skiftade och minst av alla brydde han sig om sin fru. Författarna menar att det århundrade under vilket han levde, Frankrikes blodiga och våldsamma 1500-tal, inte gjorde människor benägna att utveckla djupa relationer. Gentemot den yngre Etienne de la Boétie, fick han dock uppleva en verklig vänskap, en själarnas gemenskap. Dennes för tidiga död fick Montaigne att skriva sina Essäer. Det var ett sätt att fortsätta de samtal de hade haft, det enda som skapat en känsla av kontinuitet i hans liv.
Antikens Lucretius och den mer sentida Schopenhauer hade en sak gemensamt, en djup misstro mot kärleken. Det viktigaste för Lucretius var att uppnå ataraxi, själslugn. Det största hotet mot detta efterlängtade tillstånd var den passionerade kärleken. Den gjorde människan till slav under en annan persons nycker. Den preussiske Schopenhauer förnekade helt kärlekens existens. I sitt stora verk från 1819, ”Världen som vilja och föreställning”, framstår människan som helt styrd av sexuella drifter, något han såg som förnedrande. Han hatade kvinnor. De utnyttjade inte sin möjlighet att låta människosläktet dö ut. Åldrandet var det enda som kunde försona honom med tillvaron. När den sinnliga vällusten minskar, kan människan höja blicken och finna tröst i den estetiska upplevelsen.
Rousseau, den schweizare som lät fransmännen förstå att de ingenting visste vare sig om kärlek eller lycka, fick ett publikt gensvar utan like i sina böcker om unga människors fostran. Han avråder den unge mannen från sexuella handlingar utan kärlek. Det leder till moraliskt fördärv. Samma regel skulle självklart råda för den unga kvinnan, för vilken moderskärleken dessutom var viktigast av allt. Ändå var ingenting självklart hos Rousseau, när det gällde kärleken. Hans ”Bekännelser” är en krönika över sexuella neuroser. Dagens kvinnor sätter Rousseau på index. I hans politiska skrift, le Contrat social, finns ingen plats för kvinnan; mannen skall vara och förbli familjens överhuvud.
I vår nära samtid har ett par, Sartre och Simone de Beauvoir, ansett sig sitta inne med den moderna lösningen på kärlekens problem. En livslång pakt förenade dem känslomässigt och intellektuellt men lämnade full frihet för tillfälliga kärlekshistorier. Författarna beskriver utförligt hur denna överenskommelse omsattes i praktiken. De avslutar med den försynta frågan: kan en kärlek vara tillfällig?