Au plaisir des lecteurs


Av LENA KÅRELAND
Litteraturens plats i samhället har diskuterats livligt under senare år i Sverige. Framförallt har skönlitteraturens roll i skolan varit under debatt. Många undersökningar tyder på att intresset för läsning har minskat både bland äldre och yngre. Också i Frankrike talar man om litteraturens kris, vilket även innebär en kris för humaniora i allmänhet.

Författaren och professorn i fransk litteratur Hélène Merlin-Kajman konstaterar i en artikel med rubriken ”Au plaisir des lecteurs” (Till läsarnas nöje”) i Le Mondes litteraturbilaga (23 mars 2012) att litteraturen inte längre intar någon central plats vare sig i Frankrike eller övriga Europa. Eliterna i det franska samhället är numera inte litterärt skolade och anser sig inte heller behöva vara det för att erövra en plats bland samhällets beslutsfattare. Någon ändring härvidlag tycks inte heller vara att vänta, menar Merlin-Kajman.

I Sverige är vi sedan länge vana vid att samhällets politiska toppar sällan visar något djupare intresse för kulturella frågor. Samtidigt finns det nog hos många svenskar en förställning om att man i Frankrike på ett annat sätt än i vårt land vårdar sig om sina klassiker.

L'Art et la Littérature, av William Adolphe Bouguereau

Enligt Merlin-Kajman är det inte så. Hon har därför tillsammans med andra forskare och lärare skapat en hemsida kallad ”Transitions” (www.mouvement-transitions.fr), där man försöker finna nya lösningar för att öka intresset för litteratur.

Merlin-Kajman vill också hitta en förklaring till den situation som råder idag. Hon menar att litteraturstudiet förändrades radikalt i kölvattnet av den s.k. ”nya kritiken”. Det var inte längre litteraturen i sig eller dess estetiska värde som ställdes i centrum. Istället riktades intresset mot semiotiska, historiska och retoriska frågor.

Ett sådant vetenskapligt förhållningssätt har enligt Merlin-Kajman fått effekter för litteraturläsningen och relationen till boken. I undervisningen på skolans högre stadier, i bokutgivningen och i media kan man knappast ta del av en klassisk roman utan noter, utan en redogörelse för den aktuella epokens litterära fält och författarens strategier för att nå framgång. Texten ska i första hand tala till läsarens objektiva och kritiska sinne. Läsningen ska inte i första hand väcka lust, inte vara nöjsam och roande.

Man har som följd av en sådan inställning avvisat en biografisk läsning och sagt nej till en impressionistisk kritik, där det finns möjlighet att ge uttryck för sin beundran för det litterära verket och försöka få andra att dela den egna entusiasmen och passionen för en litterär text.

Merlin-Kajman och hennes forskargrupp vänder sig bestämt och kategoriskt mot en sådan elitistisk och strikt akademisk läsning av skönlitteraturen. På den hemsida man skapat ställer man konkreta frågor som manar till läsarens egen aktivitet och som vill få litteraturstudiet att komma bort från sin eklektiska skepticism.

Det kan istället handla om något så enkelt och basalt som att berätta historier, recitera ramsor eller hitta på gåtor. Även om de själva är specialister vill de slå ett slag för det njutningsfulla och för litteraturens samband med livet. Framförallt vill de ställa nya frågor kring den litterära texten. De ansluter sig till postmodernismens relativism men vill omsätta den i praktisk handling. De är också väl medvetna om att man måste ta hänsyn till de nya mediernas inflytande beträffande litteraturens plats och roll i samhället.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Med namnet ”transitions” vill man knyta an till psykoanalytikern Winnicotts idéer om det lilla barnets gosedjur som ett övergångsobjekt i frigörelsen från modern men också som ett föremål där fantasin, konsten och skapandet har sitt ursprung. Merlin-Kajman sätter det lekfulla i centrum och bortser från frågor som rör litteraturens ursprung och utveckling. ”Transitions” är först och främst en projektionsyta. Man kan ta av historien det som behövs för att utan fördomar satsa på något nytt. Människan behöver kulturen och litteraturen för att överleva, och språket blir då det oumbärliga redskapet.

När man tar del av Merlin-Kajmans artikel i Le Monde kan man se en parallell till Jean Clairs resonemang om konsten och det sköna och konsten som estetik i den nyutkomna boken Hubris. La fabrique du monstre dans l’art moderne (Gallimard 208 s. 28,50 euros). Där samlas ett antal essäer tillkomna under de senaste tjugo åren. Konstvetaren Jean Clair är medlem i Franska Akademien och var direktör för Picassomuseet åren 1985 – 2005. Han har varit kommissarie för flera stora och omtalade utställningar i Paris såsom ”Mélancolie, génie et folie en Occident” på Grand Palais 2005 och ”Crime et châtiment” på Musée d’Orsay 2010.

I en intervju med Clair i Le Point (15 mars 2012) tar han upp konstens förhållande till det sköna. Enligt Horatius var konstens uppgift att lära och att roa (”docere et delectare”), en inställning som tyder på konstens nära släktskap med det sköna.

Men en radikal förändring inträffade i slutet av 1800-talet, då konstnärernas uppfattning av kroppen alltmer närmade sig det abnorma, det godtyckliga och monstruösa. I och med modernitetens framväxt blev det monstruösa inte längre undantaget utan regeln. Enligt Clair var det grekernas lära om hybris som kom att bilda utgångspunkt för konsten och konstnärerna. Det ledde till en utveckling där det främst handlade om att ständigt överskrida gränser.

En fråga som då inställer sig är vad man gör när det inte längre finns några gränser att överskrida. Kanske får man då som Merlin-Kajman ställa helt nya frågor som kastar nytt ljus över både läsningen och konstskapandet.

Det finns all anledning både att besöka hemsidan ”Transitions” och läsa Jean Clairs bok Hubris där den moderna konstens utveckling ses i helt nya perspektiv.

Lena Kåreland

Kommentera: