Riskerade Italien en statskupp på vintern 1992-93?
Och i så fall – vem var det som låg bakom, vem hade organisationen i sin hand?
De här frågorna har legat i bakgrunden under de 17-18 år som gått sedan Cosa Nostra på Sicilien iscensatte den långa serien av attentat som brukar gå under samlingsnamnet ”stragi” – massakrer.
Under veckan som gick har en rad prominenta personer fört fram de här frågorna i förgrunden igen.
Först talade chefen för samhällets kamp mot alla maffior, Pietro Grasso. Hans titel är i själva verket Procuratore Nazionale Anti-mafia – Riksåklagare i antimaffiaärenden. Det ämbetet kom till som en följd av särskilt två stragi, attentatet mot Giovanni Falcone i 23 maj 1992 och det mot hans vän och kollega, Paolo Borsellino 19 juli samma år.
De var båda domare i Palermo, båda hade de drivit undersökningarna om och kring Cosa Nostra längre än vad någon tidigare lyckats göra. Framför allt Giovanni Falcone lyckades klarlägga hela Cosa Nostras struktur genom sina förhör med bossen Tommaso Buscetta som valde att börja samarbeta och beskriva allt han visste – nästan.
Ett år senare skedde attentatet i Florens mot ett av världens mest kända konstmuseer, Gli Uffizi. En Fiat Fiorino hade packats full med sprängmedel som bragtes att explodera i gränden Via dei Georgofili där akademin med samma namn håller till. Fem personer dödades medan ett 50-tal sårades.
En knapp månad senare exploderade ännu en bil med 100 kg sprängmedel vid kyrkan San Giorgio in Velabro, inte långt från Forum Romanum i Rom. En 1200 år gammal konstklenod. Hela den främre portiken smulades sönder.
Nära nog samtidigt exploderade en annan sprängladdning vid Roms främsta kyrka efter Peterskyrkan, San Giovanni in Laterano. Totalt skadades vid dessa två attentat ett 20-tal personer. Dessutom förekom en lång rad andra attentat både i Rom och Milano.
17 år har gått sedan dess och nu dyker de eviga frågorna upp på nytt. Varför – och vem?
Walter Veltroni, tidigare ledare för PD, i sju år Roms borgmästare, inledde i en intervju med La Repubblica. Anledningen var att det framkommit nya fakta om det misslyckade attentatet i Addaura, platsen för en villa Giovanni Falcone hyrde sommaren 1989 utanför Palermo.
Även detta attentat är som ett utsökt kapitel i en maffiaroman – enda skillnaden är att verkligheten den här gången överträffar den vildaste författarfantasi.
Alltså 21 juni 1989 skulle Giovanni Falcone dö. Det hade bossarna i Corleone bestämt. Det var tre år innan bossen Totò Riina genomförde attentatet i Capaci där Falcone, hans hustru och livvakterna dödades.
Men då, 1989, hade 58 dynamitgubbar placerats i en väska på en liten murad hylla som bildar badbryggan nedanför villan. Men det blev lyckligtvis aldrig någon explosion – den första officiella utredningen hävdade att apteringen var felaktig. Enligt denna version var det två poliser ur Falcones livvakt som upptäckte väskan.
Men i själva verket, avslöjade Attilio Bolzoni i La Repubblica för några veckor sedan, fungerade apteringen perfekt. Innan laddningen hann utlösas, hade två poliser, som tillhörde den statliga hemliga säkerhetstjänsten, SISDE, försedda med dykardräkt varit och hämtat väskan och tagit hand om laddningen. De två dykande poliserna dödades senare i två mystiska överfall. Bolzonis källa var en person inom samma säkerhetstjänst. Det lär nu också stå klart att runt villan dagarna för attentatet fanns flera personer från säkerhetstjänsten tillsammans med Cosa Nostras specialister.
Det här är alltså en av de första påtagliga kopplingarna mellan grenar ur säkerhetstjänsten och maffian.
I det här läget uttalar sig alltså Walter Veltroni:
De nya undersökningarna är oerhört viktiga. Det gäller inte bara att bättre förstå och kunna tolka Giovanni Falcones offer. Nu kan vi för första gången börja förstå sambandet mellan maffian och politiken, maffian och makten. Det oerhörda är att om dessa nya fakta kommer att bekräftas då vet vi att Giovanni Falcone och två hederliga poliser dödades i en komplott organiserad av maffian och av grenar i den hemliga säkerhetstjänsten (Servizio segreto).
Veltroni krävde att den parlamenterariska maffiakommissionen ännu en gång skulle ta upp händelserna kring stragi för en diskussion i ljuset av dessa nya fakta.
Dagen därpå intervjuades Pietro Grasso:
Giovanni Falcone var helt klart maffians store fiende. Men det fanns också hat och misstro bland olika statliga institutioner. De var motståndare till de reformprojekt han försökte genomföra. I samband med stragi, i många av de mord som Cosa Nostra genomförde, finns det en genomgående tråd som vi aldrig lyckats helt rekonstruera. Det gäller mandanti, de som organiserat och legat bakom attentaten. Det gäller vilka motiv de haft och det handlar alldeles säkert om komplexa, sammanfallande motiv (moventi convergenti). Jag tänker nu alldeles särskilt på de s k politiska morden. Det gäller guvernören i sicilianska regionen, Piersanti Mattarella, den lokale sekreteraren för kommunistpartiet (PCI), Pio La Torre, generalen Carlo Alberto Dalla Chiesa (karabinjären). I alla dessa fall får man intrycket av att maffiaorganisationen är en väpnad gren som tolkar och genomför aktioner som ligger utanför dessa vanliga ”institutioners ” intressesfär. Man har intrycket att attentaten genomfördes för att gynna en ny politisk gruppering (entità).
De orden slog ned som en bomb. Vilken politisk gruppering var det han tänkte på. Vilken ny politisk gruppering växte fram de där åren i början av 90-talet.
Nästa intervjuobjekt i La Repubblica var Carlo Azeglio Ciampi, legendarisk riksbankschef mellan 1979 och 1993, då han blev regeringschef, räddade ekonomin och lotsade Italien in i EU och euron och som 1999 valdes till landets tionde statschef efter kriget. Han var medlem i Partito d’Azione vid krigsslutet, ett liberalt, socialdemokratisk parti med i vissa delar kristna rötter. Partiet dog 1947. Idag är Ciampi som alla tidigare statschefer Senatore a vita, livstidssenator.
Ciampi berättar att Veltroni hälsat på för ett samtal om de nya fakta.
Jag känner mig enig med Veltroni till hundra procent. De här frågorna måste diskuteras på nytt. En demokrati dör om den inte bygger på sanning, säger den åldrade Ciampi. Alla dessa obesvarade frågor, alla tvivel och alla krav på att få veta. Var det bara maffian eller var även statliga institutioner inblandade? Eller enheter som körde sitt eget race (pezzi deviati). Kanske fanns det en anti-Stat som opererade inom och mot den demokratiska staten.
Ciampi tycks minnas allt klart. Han berättar hur hans regering påverkades och karaktäriserades av alla bombattentat.
Jag minns så väl den där 27 juli. Jag hade just avslutat en arbetsam dag och nått ett positivt resultat i och med att vi lyckades ro i land ett avtal med transportarbetarsektorn. Jag var mycket nöjd och åkte iväg till Santa Severa (där Ciampi har ett fritidshus) för att få vila litet. Jag kom fram sent och vid midnatt fick jag information om bomben som briserat i Milano. Jag ringde omedelbart Palazzo Chigi (Italiens Rosenbad) för att tala med regeringskansliets generalsekreterare Andrea Manzella. Medan vi talades vid i telefonen, hörde vi en våldsam smäll. Det var bomben som exploderade vid San Giorgio al Velabro. Andrea sa: ”Carlo, jag förstår inte vad som håller på att hända…” men innan han hunnit avsluta meningen bröts förbindelsen. Jag ringde upp igen, men det var hopplöst. Alla linjer var på något mystiskt vis avbrutna.
I det ögonblicket blev jag rädd, jag tvekar inte att säga det idag. Jag var rädd att en statskupp var på gång. Det tänkte jag då – och jag tänker det fortfarande.
Jag körde som en galning in till Rom och till Palazzo Chigi och kom fram en kvart över ett på natten och kallade samman Nationella försvarsrådet till kl 3. Min tanke var att Staten måste ge ett starkt och positivt svar på attentaten. Klockan 4 talade jag med dåvarande statschefen, presidenten Oscar Luigi Scalfaro i Quirinalpalatset. ”Signor Presidente”, sa jag. ”Vi måste reagera”. Klockan åtta sammanträdde regeringskonseljen och omedelbart därefter reste jag till Milano, till platsen för det första attentatet.
Det blev ingen statskupp, guskelov. Men, det är helt klart: över den natten och de dagar som följde, vilar fortfarande en mysteriets slöja. Nu borde ögonblicket ha kommit att riva den slöjan itu.
La Repubblicas vicedirektör Massimo Giannini, kommenterar Ciampis ord:
Som Veltroni har också Ciampi ett tvivel. Hur kom det sig att samtidigt med att regeringen Ciampi tillträdde började morden. Och hur kunde det komma sig att kort efter att regeringen börjat arbeta ersattes morden av bomberna? Varför började maffian att placera ut bomber? Och varför slutade den plötsligt med bomberna?
Giannini fortsätter:
Detta är scenariot som Grasso teoriserar om: att attentaten tjänade till att bereda vägen för en ny politisk grupperings födelse? En rörelse som skulle storma in på scenen efter allt Rena Händer-skandalen åstadkommit? Den nya grupperingen skulle kunna vara Forza Italia.
För i samma ögonblick som partiet föds, 1994, upphör attentaten. Är detta en möjlig, en logisk hypotes? Ciampi gör inga egna komplotthypoteser: ”Det är inte mitt jobb”. Men händelserna under den här perioden talar för sig själva. Det är de som Grasso talat om och riksåklagaren i maffiafrågor säger sanningen och jag delar fullständigt hans ord.
Nu är det nödvändigt att alla som vet något också talar ut. Det måste till en extra parlamentarisk session för att diskutera de här frågorna. Därför att situationen idag på många sätt påminner om den 1992-93. Och utan sanning finns ingen demokrati.
Ciampis ord vållade stor uppståndelse. Men omedelbart dagen därpå intervjuades också förre presidenten Scalfaro.
Han berättar bl a om ett sammanträde i Quirinalen med polischefer och säkerhetstjänstens högsta ansvariga. Prefekten Vincenzo Parisi, högste polischef, meddelade att han fått ett tips från Mossad som innebar att den fått information om att extremhögern var aktiva med att destabilisera den italienska situationen för att tvinga statschefen att avgå.
Det var en het politisk tid med stora sociala frågor som krävde avgöranden samtidigt som Rena Händer-utredningen fortsatte. Gentemot Scalfaro startades en kampanj för att smutskasta honom vilket tvingade honom att gå ut i ett TV-tal till nationen.
Tyvärr har alla utredningar gått i stå utan att det kommit fram några konkreta detaljer, konstaterar Scalfaro. Men det är åklagare och domare som skall söka rätt på sanningen och tills den kommit fram med alla bevis gäller det att ha is i magen.
Talade och sade il magistrato, Oscar Luigi Scalfaro vilken som åklagare en gång kom att bli den som yrkade krigstidens sista dödsstraff.
Åke Malm